Titel: Angry Indian Goddesses

Medverkande: Sarah-Jane Dias, Pavleen Gujral, Anushka Manchanda, Rajshi Deshpande, 

Amrit Maghera, Tannishtha Chatterjee m.fl. 

Svensk distribution: Stockholms filmfestival 2015

I den mån det varit möjligt har jag alltid försökt se indiska filmer. Jag gillar dem oavsett 

genre. Men det finns inget av de indiska verk som jag sett som är bättre än ”Angry Indian 

Goddesses”. Filmen är helt enkelt ett mästerverk och mer än en recension blir detta början på 

en mindre beskrivning av filmen, som jag hoppas kommer få svensk distribution. 

Historien är enkel fotografen Frieda (Sarah-Jane Dias) skall gifta sig. Hon bjuder in sina 

väninnor på en möhippa som skall pågå i en vecka i Goa. Platsen kan inte vara vackrare och 

Swapnil Suhas Sonawanes fotografi gör platsen ännu vackrare. Allt som händer blir till ett 

konstverk som blandar olika genre äventyr, drama, komedi, romantik och djupa sociala 

relationer. Väninnorna är Pamela (Pavleen Gujral) en till synes mycket kaxig indisk skönhet 

som tränar och vägrar att bli sexualiserade av två män i en tränings lokal. Vi har även Mad 

(Anushka Manchanda) en sexig sångerska med konstnärliga ambitioner, hon kastar ett bord på 

två män. Sen har vi den stenhårda affärskvinnan Su (Sandhya Mridul) som får ett utbrott och 

provocerar sina manliga kollegor genom att klär av sig och bada i en bassäng och 

tjänsteflickan Lakshmi (Rajshi Deshpande) som angriper en man genom att slå honom i 

underlivet. 

Hela historian har i början en ganska rolig burlesk prägel, som ses tydligt genom två 

personligheter. Frieda som skall gifta sig. Hon vägrar att arbeta med en reklam kampanj för en 

hudbleknings kräm eftersom modellen är alldeles för mörkhyad. Vi ser det också i Jo (Amrit 

Maghera) en brittisk skönhet med ambitionen att arbeta i Bollywoods industri även om hon 

inte är tillräcklig kurvig och vägrar finna sig i de ofta passiva och sexualiserade roller som 

brukas ge till kvinnor. Hon reagerar genom att be alla att dra åt helvetet.

Senare börjar komedin få mörkare vändningar. Huset med sin europeiska koloniala charm av 

en äldre kombination av portugisisk och indisk stil blir ett kalejdoskop för den indiska 

historien och lite i taget upptäcker vi att Mad lider av svår depression. Lakshmi ruvar på en 

hämnd som hon vill utföra. Pamela har enorma anpassningsproblem som beror på hennes 

arrangerade äktenskap. Su har problem med sitt moderskap och relationen till sin lilla dotter. 

Jo som vi har uppfattat som en konstig figur blir en ängel eller snäll fe som försöker att nå ut 

med det som är det stora problemet att människorna inte lyssnar på varandra. En liknande roll 

ges till feministen Nargis Nasreen (Tannishtha Chatterjee) som spelas mycket väl trots att 

rollen är stereotypisk eftersom denna vägrar att ändrar det som är i själva verket är fel och 

talar om banaliteter. Inte alldeles oväntat är det med henne som Frieda skall gifta sig, trots 

Pamelas svimningar. 

Vi upptäcker även männen. Mad har en alldeles för hysteriska men snäll pojkvän och en 

granne som sexualiseras och inte minst ett gäng ungdomar som kommer att utföra ett 

förfärligt brott mot Jo, den enda person, som verkar kunna föreslå lösningar och vara positiv. 

Vi märker hur hon gradvis träder tillbaka och blir en ytterst sympatisk gestalt. Filmen arbetar 

med starka känslomässiga scener som älskogen mellan Frieda och Nargis eller när Jo talar 

med Lakshmi på klipporna om Lakshmis problem och förväntningar. Eller när Su, moder och 

dotter möts. 

Filmen är väl värd många pris. Regin arbetar mycket väl på ett starkt men fint sätt och lite i 

taget blir vi inte enbart indragna i historian utan vi känner oss delaktiga. Ett verk som är natt 

svart men även vackert och glatt som definitiv har många strängar på sin lyra.

Roberto Fogelberg Rota