Titel Den Stora skönheten

Regi Paolo Sorrntino

Medverkande: Toni Servillo, Isabella Ferrari, Sabrina Ferilli, Giorgio Pasotti, Giovanna Vignola, Carlo Verdone, Roberto Herlitzka, Francesca Golia m.fl.

Svensk distribution: TriArt Film

Betyg A

Få Oscar pris har enligt mig varit så väl förtjänta, som Paolo Sorrentinos för ”Den stora skönheten”. Klippningen som presenterats av Cristiano Travaglioli är mycket intressant och det varierade fotografiet av Luca Bigazzi påminner om, trots att verket spelats in under vår samtid, det bästa som finns i Caravaggios måleri. Alla skådespelarna är ytterst väl valda. Historian är ganska enkel vi får följa en intellektuell mans livskris. Jep Gambardella har valt att leva på ett ytterst vidlyftigt sätt. Baktalarna är inte ovanliga i Italien och inom den italienska filmen. Det finns mycket av Federico Fellinis ”Det ljuva livet” i Sorrentinos verk men den är också ganska annorlunda.

Vi kastas in i en virvel av fester på terrasser med latin amerikansk musik och sexiga kvinnor sedda med Jep Gambardellas ögon. Han spelas mästerligt av Toni Servillo. Vi får lära känna honom. Det sker lite i taget i början verkar han ingenting mer än en äldre version av en Casanova, men senare kommer vi att upptäcka hans verkliga jag. En kompromisslös intellektuell, som lyckades upptäcka några bluffar i det kulturella livet och tyvärr handlar det ofta om kvinnor, som till exempel kan vara performance artister eller väninnor. Det sker på ett bittert sarkastiskt sätt. Detta agerande kan väcka åtminstone hos mig ett slags obehag, som när han till exempel angriper en av sina bästa väninnor. Denna hårda sidaavtar dels i mötet med en förstörd överklassdam Orietta (Isabella Ferrari) men även i mötet med Ramona en skönhet, som håller på att gå mot en solnedgång som spelas av en känd italiensk komediant Sabrina Ferilli. Denna roll är extremt intressant eftersom den öppnar Sorrentinos film till en bearbetning av en kult roman i vår tid nämligen Lewis Carrolls ”Alice i underlandet”.

Trots att Ramona ser ut som en mörk, vild och självständig skönhet är hon inte helt olik den lilla flicka, som tvingas av sina föräldrar att kasta färger på en duk. Denna scen är verkligen hemsk men vacker och vi möter personen som öppnar portarna till alla palatsen. Stefano (Giorgio Pasotti) den haltandefastighetsskötaren som äger nyckeln till Rom alla palats. Vi förstår att det är han, som är den galna hattmakaren och att både Jep och Ramona är lika mycket Alice i underlandet. Jep har Peter Pan syndromet och det är hans räddning, som ses mest av sättet på vilket hans chef, dvärg kvinnan Dadina (Giovanna Vignola) behandlar honom och på hur Romano, som spelas av Carlo Verdone Italiens Woody Allen betraktar honom. Romanosaknarallt som Jep har vidlyftighet, framgång, välstånd men kan även se Jep för det som han i själva verket är en trevlig och generös människa, som följer skönheten trots att båda två är till åren gångna.

Romano måste fly från Rom (han har helt enkelt inte råd att bo kvar) och Jep måste stanna enbart på en viss plats i den nattliga divisionen. Jep förhåller sig skeptisk till religion fast han har en egen spiritualitet, som är djup och annorlunda än den officiella kyrkans. Cardinalen spelade av Roberto Herlitzka är varken negativ eller positiv - bra eller dålig precis som den helgon förklarade nunnan (Francesca Golia). De är helt ointresserade av spirituella frågor, men termen katolsk (på grekiska betyder universell) kyrkan är ett globaliserat Disneyland.

Vi kan bara låta oss begeistras av staden Rom men vi kan inte bo där och även romarna kan inte göra det. Festerna håller på att försvinna nu eftersom Italien är det land var den ekonomiska krisen har slagit hårt, kriminalitet har ändrats och kyrkan har på grund av den nya påven Bergoglio av italiensk ätt, men formad i Syd Amerika, påbörjat ett omfattande reform arbete.

En film som man bara kan blir betagen av.

Robert Fogelberg Rota