Så skoningslös men ändå så rolig

Titel Margueritte

Regi Xavier Giannoli

Medverkande Catherine Frot

Svensk distribution Folkes bio Stockholm film festivalen

Betyg A

Många av oss har sett filmen Marguerite i samband med Stockholm film festivalen och denna distribution är ett bra sätt för att komma närmare en vän genom att se den. Filmen utspelas år 1919 i Frankrike precis efter första världskriget iden börjar med den fina världen av aristokrater och hög borgare som skall samblads för att medverka vid en koncern av klassisk musik till förmäl av dem barn som kriget har gjort föräldralösa av den stora musik mekenaten Marguerite Dumontll den franska komedienn Catherine Frot  som alltid Georges Dumont ( en som alltid sympatisk och osympatisk André Marcon  Vi ser två unga män som klättra över en mur den unge film kritiker och den unge dadaisten Lucien Beaumont (en Sylvain Dieuaide r hämtade från ett 1920-ytalet mode kläder)  Kyrill Von Priest i vars roll Aubert Fenoy  skicklighet som påminner stark om den av dem bästa harlekin I den franska historia. Sen kommer en ung vackert sångerska Hazel (en Christa Théret te enbart super vackert men även utmärk)  och vi får i parallella klipp sen på baronen som stoppar hans bil. början vid skymmingen med dessa fantastiska kläder en uppmärksamhet frö kläd detaljer kvinnor klänningar vräk eller männen macheter låter oss komma inne i ett film som lyckas mycket väl att återskapa känslan dels för en gången tiden 1920-talet med för den franska ironi som allt för ofta gränsar till sarkasm som kan även vara djup anstörtande som ett teckning i Charlie edo. Den scen som visar hur denna omgivning är så pass föraktade mot henne är när finte enbart dem stora affärmän flyr därifrån men även när barn springer därifrån för att undvika att få öronens förstår av Marguerites läte som är tydligt oberäknelig för alla inklusive barn.  Xavier Giannoli inte enbart är en stor cineasten men även ett mycket kultiverade intellektuelle .. använder sig av flera stycken metaforer som ormen men även påfågel. Marguerite har ett gott hjärta ett barnslig charm och ett smak för den överdåniga ny barocka av opera och kan läsa musiken men kan verkan sjunga och dem två unga män bestämmer sig för att utnyttja henne både ekonomisk och även för att kunna nå rampljuset. Scenerna i den lilla cabaret är så roliga att vi finner oss i ett Chaplin eller Rene Clair film. Kameran arbete är modern och man utnyttjar alla dem olika kamera vinklar samt ett modern färgskalan. Som ger ett slags våldsamhet till denna film vilken passar så bra och Glynn Speeckaert r så vackert att den förtjänar manga Oscar precis som Cyril Nakache gen. Filmen undersöker på ett stilistisk sätt denna sanna händelsen som påminner stark om den i Orson Wells ”Citzen Kane” fast här med den total obegåvade sångerska som vill till varje stund kunna nå framgång. Vi förstår att hon har förtärd av äktenskapet med ett män baronen som är i grund och botten bra men gör många dåliga saker som den utomätenskapliga relaktionen med Françoise Bellaire (Astrid Whettna)i den förening av musik älskaren. Den som vaktar som ett ängel på Marguerite och lyckas att hjälpa henne är den afrikanska kammartjänaren Madelbos I vars roll Denis Mpunga mångsiding och svårgripbar  bard karaktär. Han är beredd att göra vad som helst och lyckas även att göra det . Madelbos älskar precis som alla andra Marguerite men i hans kärlek finns det även någonting som man skulle kunna betacka som konstig sinister  och både dem foto som han ständigt tar av henne samt den ansträngningar som han har mot henne. Det verkar som Malabos vilken är mycket duktig dels att kunna förstå musiken och konsten har ett kärlek till att pressa henen vidare. Mycket rolig är även den värld av tetaern som vi får se från dvärgen Monsieur Taupe i vars ironiska och sarkastiska roll Jean-Yves Tual visar sig vra minst lika duktig som Peter Dinigere eller musik läraren Atos Pezzini som spelas med klass och måttlighet av Michel Fau  denna värld finns det även ett rent orda cirkus karaktär som den skäggiga damen Felice som spelas av Sophia Leboutte . det finns i de eleganta miljöer som blir personer med deras starka färgskalan ett salgs känslan av elegi av personer som kommer förmodligen att dö . Vi kan lätt förstå att det som kommer att dö är själva opera som slutade just vid Puccini och Igor Stravinskij att vara ett levande konst form och ofta (jag utgår från den stora publiken känslor) är endast ett sökande av nya sanningar i äldre texter. Slut scener är helt super komiska men även mycket tragiska. En film som lyckas att föra oss inne roar och beröra oss . Precis det som vi förväntar oss av filmen.

Robert Fogelberg Rota