he saleman fick ett Oscar pris som med tanke på dem som var dennes moståndade som den dnaska undersanden och även Hans Holm “en män som heter Owe” gör mig verkligen misstänksamt. Kan det inte vara ett högst politisk pris det har ställt den iranska regissören ännu högre upp i kursen bland vänsterinriktade film älskare, det som görs av Asghar Farhadi är att presentera en värld som är tack vare Hossein Jafarian mycket lik den av Robert Berson med ett fotografi stil som är verkligen grundläggande som strävar inte för skönheten eller behag men snarare för det absoluta grundläggande och essentiella en foto stil i vilken den enda drömmen är teatern. Just början mede ett teatern uppsättning r viktig eftersom den vill visa ett dröm som är den av en annorlunda plats 1960 talet USA som sätts upp både med ett slags symbolism och naturalism. En plats som i själva verket kanske den har aldrig funnits och som kommer inte eller att finnas. Början av filmen är för mig mycket itersant eftersom det som vi ser är nästan en krigs flykt av dem två huvidrollen skådespelaren och litteratur professior i ett gymnasiet skolan som försöker att vara en god människan Emad Etesami i Shahab Hosseini mycket intensiva gestaltning och hans fru Rema mycket väl spelade av Taraneh Alidoosti . Dem har inga barn men planera att ha dem. Vi märkerredan att det finns ett stor skinnade när det gäller kroppsspråk av den två huvudkaraktär, den manliga självsäkra sättet av .. och den absolut feminina som blir djup sårad. det är för mig inget tvekan att det som såra henne är samhället den islamiska republiken tolkning av män och kvinnor relation. det som är förutom en klippningen som är rent av mycket dålig är den av antagonisterna Barak i vars roll som en små fifflaren individ Babak Karimi är inte helt övertygade eller av granar andra skådespelaren som verkar inte riktig utvecklade. För mig detta är den stora problem som den av förnedrande men absolut inte trovärdig. det är en hämnd som går aldrig fram som vi kan inte förstå. scenerna som är dem roligaste och även dem mer misantropiska är med Emads kalss som verkar avgudar honom men dem beter sig som imbecille under en visning av en äldre film. Det är en misantropi mot alla generationer. En film som är definitiv sevärd men långt ifrån värd sitt titel fast visar att onekligen Iran är en stor film land.