Med en pappersfigurs psykologiska djup

 

The Deep Blue Sea
Regi: Terence Davies
Medverkande: Rachel Weisz, Simon Russell Beale, Tom Hiddleston, Ann Mitchell, Barbara Jefford m.fl.
2011 Atlantic film

 

Som recensent uppstår ibland situationen att man skall skriva om en film som man minst sagt känner haltar. Så är fallet med ”The Deep Blue Sea”, en film som inte ens tack vare de stora resurser som lagts på fotografiet av Florian Hoffmeister och den mycket spektakulära klippningen av David Charap klarar sig genom en kritisk granskning. Filmen är inte tillräckligt genomtänkt och har problem redan på manusnivå.

Historien handlar om den uttråkade överklassfrun Hester Collyer, som spelas av Rachel Weisz. Hon lämnar en omtänksam och ansvarsfull make, advokaten sir William Collyer mycket välspelad av Simon Russell Beale, för en yngre före detta stridspilot Freddie Page, spelad av Tom Hiddleston, som visas vara en omogen person. Filmen utspelas i 1950-talets England och förespråkar en kvinnosyn som är lika konservativ som den tidens reklamaffischer.

Rachel Weisz är egentligen en mycket begåvad skådespelerska. Hon var magnifik i filmen ”Agora” där hon spelade Hypatia men här framstår hon enbart som oengagerad, först i överklassmiljön och senare i några mer enkla folkliga miljöer.

Denna lek med ”en kostymfilm” i en historisk period som är ganska nära vår egen verkar vara en trend inom den brittiska filmen där vi bland annat också finner filmer som Tom Hoopers ”The Kings Speech”, men i ”The Deep Blue Sea” som har fokus på karaktären Hester och hennes längtan efter ömhet och kärlek verkar allt överdrivet.

Den som lyckas bättre än andra är Tom Hiddleston. Denna Freddie Page är en relativt ung kille som har varit stridspilot. Det är lätt att irritera sig på honom för hans ansvarslöshet och hans kompiskultur på skrålande pubar samt hans oförmåga att finna en ny roll i samhället efter kriget, men också hans ständiga vilja att visa upp sig själv. Ändå är han lite för sympatiskt porträtterad mitt i sin icke-empatiska framtoning. Alkoholproblemen visas upp som någonting som är helt acceptabelt. Karaktären saknar djup och förblir lika psykologisk som en pappersfigur.

En ansats till komplext djup har dock gjorts i den scen där Freddie Page och Hester besöker ett konstgalleri. Här träder problematiken kring kulturkrocken i mötet mellan deras olika bakgrunder fram. Det verkar som om filmen vill referera till diskbänksrealism, men den lyckas inte och blir tillgjord, vilket delvis backas upp av musiken, gjord av av Ian Neil, som ibland kan vara bombastisk och spänger händelserna.

Roberto Fogelberg Rota