DVD-utgåva vägen in i Kubrickvärld

 

Killer's Kiss, Spelet är förlorat, Ärans Väg
Regi: Stanley Kubrick
Studio S DVD, 2012

Det finns vissa personligheter som har blivit kanoniserade och gjorts till förebilder, såsom Wolfgang Amadeus Mozart bland musiker, Homeros bland lyriker, Marcel Proust bland romanförfattare och Pablo Picasso bland konstnärer. Att inte tycka om dem uppfattas som oförståeligt och oförsonligt. Inom filmens värld är Stanley Kubrick, med bara tolv regisserade filmer i sin meritlista, en sådan förebild man förväntas älska.

Kubrick står som en symbol för de seriösa filmskapare som ofta från litterära förlagor lyckas göra utmärkta kommersiella filmer. Vad har då dessa filmer haft för influenser på dagens regissörer och publik? De är fortfarande mycket starka och håller stilen genom åren och de kan i vår färgglada tidsålder till och med vara en bra inkörsport till svartvita filmer.

Efter en del mindre verk och en misslyckad långfilmsdebut regisserade Stanley Kubrick som 26-åring, på ett mycket övertygande sätt, sitt enda originalmanus, ”Killer's Kiss” där han både stod för filmande och klippning. ”Killer's Kiss” är en noirfilm och Kubrick använder sig av alla ingredienser så typiska för genren; nattbilder, sneddrivna vinklar, ett plötsligt möte mellan den naiva boxaren och en fallen kvinna samt hårdkokta gangsters. I denna film noir tycks ett frö sås som visar vägen till andra av Kubricks filmer och även påverkar dagens mytologiska filmer.: En scen i filmen som tydligt på visar att detta frö såtts är när Rapallo beväpnad med en yxa, slåss nära ett lager för skyltdockor – motståndarens vapen är en harpun.

Här finns också indikationer på Kubricks influenser och hyllningar till andra filmskapare, så som Michael Powell, vilket i sin tur bärs upp av den balettdansande karaktären, spelad av Kubricks dåvarande fru (Ruth Sobotka).

Det är också i denna film som en symbolisk ”mamma” (systern till huvudrollsinnehaverskan Gloria Price, spelad av Irene Kane) föds till en av Kubrick mest berörande kvinnofigurer, nämligen Lady Lyndon, i ”Barry Lyndon” Marisa Berensons paradroll. Precis som Lady Lyndon framstår kvinnan som en skör skönhet, men i en scen växer jaget och träder fram. I denna förklarar hon för Rapallo att hon tänker lämna Gordon för att i stället vara med Rapallo. Här träder plötsligt en fullvärdig människa fram.

Rapallo gestaltas av Frank Silvera. Bortglömd idag gjorde han under sin tid sig känd för att spela ”native American” eller utländsk smågangster i b-filmer. Också i ”Killer´s Kiss” är han en bov, men rollen får lite mer patos på grund av det faktum att han precis som alla andra är rädd, i detta fall för att bli gammal. Rädslan knyter honom till sökandet efter en yngre kvinna.

”Spelet är förlorat”, också den utgiven bland de tre i Studio S satsning, är en betydligt bättre film än ”Killer´s Kiss”. Det filmiska utrymmet är använt på ett skickligt sätt. Vi ser ständigt bilder på högtalare som ger tittaren känslan av att vara den fjärde väggen. Dessutom är den ett litet mästerverk just i gangstergenren.

Här finns en av de bästa Sterling Hayden-gestaltningarna, eftersom den mångsidiga rollen Johnny Clay går att återfinna här. Samtidigt befäster denna roll iscensättningen av gangstern som vill förverkliga den amerikanska drömmen att bli rik. Tillsammans med några kumpaner rånar han därför en travbana.

Med sådan utgångspunkt kan filmen både ses som en förståelse för och som en kritik mot den amerikanska drömmen och idén om framgång till varje pris. Gerald Frieds musik är närvarade och ger kraft och rytm åt händelserna och i de brutala skottlossningarna. När panoreringarna över de döda kropparna sedan ackompanjeras av glada jazzstycken skapas en kontrast som blir än starkare.

I filmen får vi följa handlingen ur olika synvinklar och hur allt genom olika händelser kommer att gå åt skogen. Det sker på grund av karaktärernas egna brister och girighet. Allt under det att kassörens fru konspirerar för egen vinning. Rollen Sherry Peatty är viktig och välspelad men ganska parodisk. Hon är den klassiska falska kvinnan som får ett mycket ”välförtjänt slut”. Flickvännen, Fay gestaltad av Coleen Gray, är motpolen en intet sägande naiv och irriterade fläkt och den roll som Kubrick nästan förvandlar till ironisk, eftersom den låter åskådaren får en misstanke om att Johnny Clay kan vara homosexuell.

Tyvärr kantas Kubricks filmer ofta av ett starkt homofobisk inslag, också tydligt i ”Spartacus” och förmodligen än starkare i ”Barry Lyndon”. Här, i ”Spelet är förlorat”, finns Marvin Unger, gestaltad av Jay C Flippen, en äldre sjaskig man som underförstått skulle kunna ha haft ett förhållande med Johnny Clay.

Den sista av de nyligen utgivna Kubrick filmerna är ”Ärnans väg”. Den är ett absolut mästerverk, men är mindre lik andra verk av Kubrick. Den är självständig från Hollywood men har ett patos som närmar sig andra pacifistiska Hollywoodfilmer. Det som mer än allt annat förutom Georg Krauses fotografi gör ”Ärans väg” till en mästerlik Kubrickfilm är användningen av klippningen (Eva Kroll) som i denna film i hög grad styrts av Kubrick. Trots den extrema realismen från ett fotografi eller en relativt avskalad målning, finns det alltid en närvaro av kameran med robusta kameraåkningar. Ofta har Kubrick jämförts med den tysk-franske regissören Max Ophuls, men till skillnad från denne (som använde sig av kameraåkningar för att komma nära karaktärerna) gör Kubrick dem för att åskådaren ska blir mer och mer indragen i filmens värld.

Historien är enkel och visar hur man kan göra för att vinna ett krig, men mest av allt för att åstadkomma ett bra intryck gentemot tidningarna och politikerna. För att så ska kunna ske måste den franska militären i första världskriget först offra sina män i en vågad attack mot en befäst fästning. Sen kan generalerna för att statuera ett exempel arkebusera några lottade meniga i en patrull.

Den äldre generalen Georg Broulard spelas väl av den som har varit en av veteranerna både i Hollywood och i den franska filmen, Adolphe Menjou. Han är charmig, rolig, elegant och raffinerad. Det verkar som om tiden har stått still sedan hans roll i George Melfords ”Den vita schejken” mot Rudolph Valentino. Men han är också en girig karriärist och en ytterst machiavellisk person, som själv inte tror på det han säger. Porträtten är mycket intressanta och det är en av de många cyniska äldre män som befolkar Kubricks filmvärld.

Annorlunda i sitt råa och skoningslösa sätt är general Paul Mireau, som spelas av en annan stor skådespelare känd för demoniska rolltolkningar, nämligen George Macready. Han är pompös. Först sägs det att han sätter högt värde på sina män, men i själva verket är han enbart intresserade av sin egen karriär. Han skall observera allting och allt och visar sig skoningslös mot en av soldaterna (Fred Bell) som har fått en allvarlig granatchock. Han är oförmögen till all form av empati trots att han vet att attacken var helt omöjlig.

Det är intressant att höra dialogen mellan de vampyrliknande befälen, Paul Mireau och majorSaint Auban, gestaltad av Richard Anderson, när de med fara för sina liv går ner i skyttegravarna. Högkvarteret är beläget i ett mycket elegant rokokoslott med Watteautavlor och diverse tavlor med motiv på historiska slag. Allting vittnar om lyx. Det finns ett slags vitt ljus som i sin starka glänsande färg påminner om det ljus som vi kommer att få se i ”The Shining”.

Motpolen till den pompösa generalen och hans sliskiga följeslagare är överste Dexter, en idealist och före detta advokat, som spelas mycket väl av Kirk Douglas. (Här kan som en anekdot berättas att den stora stjärnans relation med Kubrick under filmen – inspelad nära München i det dåvarande Västtyskland med poliser som agerade soldater och några krigsveteraner – mycket bra, medan den i nästa film, ”Spartacus”, var av helt annan art.) Dexter är modig, elegant, respektfull och i många fall även uppkäftig med det finns ett slags uppgivenhet och maktlöshet som skapar en stark sympati för den gestaltning som Kirk Douglas gör. Hans karaktär försöker handla rätt, men filmens öppna slut blir beviset för en större tragedi.

Musiken är militärisk och den fungerar som en ironisk kommentar till de ynkliga handlingar som vi ser. En av de bästa scenerna är när löjtnant Roget (Wayne Morris) och korpral Paris (Ralph Meeker) samt en tredje soldat som av misstag dödas befinner sig isolerade i Ingermanland.

Stridsscenerna tillägnade det första världskriget är dock inte de bästa, men är trots det intressanta i fråga om komposition; Man ser aldrig fienden.

Det finns i ”Ärans väg” en filosofisk diskurs, som skulle fortsätta i följande verk ”2001” och ”Barry Lyndon” om religionens oförmåga att kunna trösta eller ge svar till människorna. Visst är den katolska prästen (Emile Meyer), som kommer för att hjälpa, god, men vi förstår att den cyniska visionen kring soldat Pierre Arnauds (Joe Turkel) tillvaro är mer logisk och gör karaktären så intressant och mångsidig att realismen blir både filmisk och psykologisk. Med detta verk har Kubrick inskrivit sig i filmhistorien för den tekniska men även psykologiska styrkorna. Filmen är fortfarande mer än sevärd. 

Roberto Fogelberg Rota