Sådana fantastisk film

Titel dem tre musketören D’Artagnan

Regi Martin Bourboulon

Medverkande Eva Gren , Vincent Casell François Civil

Svensk distribution Nordis film

Betyg mästerverk

Martin Bourboulon tre musketörer är i särklass den bästa filmatisering någonsin av Alexander Dumas version. Det första är den underbara fotografi av Nicolas Bolduc som lyckas att förvandla varje enskild fotogram till ett målning av den franska 1600-talet en brutal och hård tid som Ludwig XIV försökde att gömma under ett täcken av glas, den snabba aggressiva lagom neurotiska i dem duelel scener och musiken som blir kurslig. Filmen stora scenen är kanske den som Alexander Dumas senior hade velat skriva den när protestanter vid ett giftermål angriper makthavarna full av en våldsamhet som är väl gjord stark och inte minst visar hur pass neurotiska allting är samt i rättegången . denna foga sköna eller icke alls poetiska våld har som precis som fritagningen av Portos som stor huvudkaraktär …Portos bror en stor välbyggd och intellektuell sympatiske som är den hård kocka revolutionär som förklarar till brodern alltid lojal till kungen hur pass mycket det är nödvändigt inte bara för protestanter men för hela Frankrike att kunna begränsa kungar makten. Det är en stark roll en komplement till bröder. För engång skuld till första ögonkasten rollen som portos är en närdtornade roll lagom humoristisk men det finns en magman  av olika problemet tensioner som ses först i den ovanligaste dueller den närAthos  angriper D’Artagnan en scen som är förspel till den vackra monologen som påminner om sitt kräelk. Det är en smärtsamt historia som ses även i den andra del av den kat likande aldrig så tuff och så sköna Eva gren mest när hon med ett blond peruk ersätter den kvinnan som har slaktas Charlotte Ranson Hon är perfekt skuren för rollen av den skoningslösa yrkets mördaren och intrigmakerska gradiös som ofta gör filmen när hon dansar vid Buckingham fest iklädd en Harlekin rek eller när han ersätter den grevinnan. Just denna scenen är fantastisk och vi ser precis som när hur pass bra myn´misk är D’artaggan. När jag har under åtskilliga gånger läst romanen har jag alltid slagit sig att förutom den halv komiska början hur pass lite valpig denna karaktär var och har snarare tänk mig honom som visligen oerfaren men stark handlingskraftig och det är just denna typ av känslor som just presenteras så bra av François Civil. I hans gestalt är Dartganen som kommer från den döda en stark handlingskraft karaktär som har tydliga spår av den perfekta meta världen hjälte dvs John Snow i Games of Throndes precis som i den det finns en slags machiavellism mera i insticket. Mera än med portos han anlitas till dem två andra musköter den nästan pangatagrthos spelade som bra av pantagueliska och bi sexuella Pio mameli och även den mörka och skickliga Aramis spelade av Romain Duris. Precis som Casell är han en av mina favorit skådespelaren och han visar alla sina förmågor både dem fysiska ch den kvaliet mesiga i ett Cravaggios gesltas kapabel även att tortera den sliskiga världshusägaren den enbent
Philippe Ziegler-Paldauf-Di Ciocco. Det är precis son protestera och den fanatiska katoliker inte minst Gaston spelade av Julien Frison en karaktär som görs osympatisk av religionen. En sfär den religiösa som saknas i den nertonade Richelieu spelad av den militanta Eric reuf som är inte briljant och vill vara i skuggan. En skugga i vilken det även förkommer trots sitt magjestetliga Ludwig XIII spelade av Louis Garell. Hans roll är stark kraftig men även sårbart omringade av falska vänner och för i Porths en slags fader. När det gäller dem andra kvinnor dem går för dem lagom kasiga men spirituella Constance spelade av Lyna Khoudri till den åtsidor satta Maria de Medici änkedrottningen spelade med italiensk brytning av Dominique Valadié och Anna från Österrike som har den teutoniska charm av Vicky Krieps en luxemburgiska . en bra roll med ett underbart kärleks historia men den unge sprätt liknade Buckingham spelade av Jacob Fortune-Lloyd som är precis som super boven Adrezza spelade av den skicklige Ivan Frank ytligare en kvalitet i ett super stark filmatisering

Robert Fogelberg Rota