En av dem bösta italienska filmer någonsin

En av dem bösta italienska filmer någonsin

Titel Fascisten

Regi Bernardo Bertolucci

Medverkande Jean-Louis Trintignant stefania sandrelli

Betyg Mästerverk

Svensk distribution SVT play och Media film

Få filmer har för mig varit så vackra och väl gjorda som Bertolucci ”Konformisten”. Aalting från den vackra nästan perfekta fotografi av Vottorio Storaro och den fantastiska mest i bakhåll scen klippningen av Franco Arcalli och i dans scener som är den perfekta metaforen för Marcello  Clerici huvudpersonen vilja att vara så pass till lages för hela samhället. Bertolucci inför rena  filmisk konst  och lyrik i en berättelsen av den skickliga prosatör Alberto Moravia som utvecklas under den fascistiska ditt turen och i den naiva frnakie av  Den roll spelas galant med ett naturlighet och ett intensitet av Jean-Louis Trintignant som är häpnads veckande. Denna Vincenzo är en vulkan av känslor av problemet som har ställer till sig själv av inbindande idar och gränser. Det ses tydligt i den förödmjukande möte med den fascistiska hierarkier som il colonello spelade av Fosco Giachetti eller när han försöker att biktar sig till en enfaldig men i själva verket god trogen präst spelade av ntonio Maestri till vilken Vincenzo berättare det som han trodde att vara utsatt av den bög spelade av Pierre Clémenti i rollen som lino först en vackert och lång hårige chaufför som lyckas att förföra den unga Marcello  spelade av Vincenzo fortunato som är en typisk vacker md pag frisyr jugend still ung pojken. Detta sen precis som den som förkommer i Ventimiglia som är inte Ventimiglia är i ett dröm lik sekvens och vi ser hur pass mycket Bertolucci inspireras av Fellini men sätter en annan dramatisk patos. Det ses även i Marcello svåra reaktion med hans fru som har ett obehaglig dubbel i modern spelade av den grekisk franska Yvonne Sanson och fru heter Giulia som är för mig den bästa och vackraste roll av Stefania Sandrelli. Denna superduktiga skådespelerska är en till synes fjol endast intresserade i ett enkelt bekvämt liv men är den som förstår allt redan ifrån början hur och varför fascismen är fel och hur detta kommer att få make att stå till svar. Just slutet som är en mardröm är för mig bland dem bästa sekvenser. Jag älskar även hur man porträttära hennes motsatsen den naiva även om till syendes sofistikerade Anna spelade av Dominique Sanda. Denna figur självständigt behaglig på vilken Marcello nästan förgriper sig presentera både den kraftiga  Marcello är för alla hans problem inte minst med den milanesiska modern den frigjorda Milly en problem för honom med henens älskaren. Det är en ännu store problem relationen med fadern spelade av Giuseppe Addobbati som är en intressant figur inte minst för att under denna dialog Marcello talar om Italien inte på 1930 men på 1970 talet när filmen ispelas och en far som kunde inte ha ålder mesig deltagit i fascismen och hade blivit galen som honom. Dessa typ av relation med fadern den problematik ses även i reaktioner med den sofistikerade och parisificerade filosofie professor Quadri spelade av Enzo Tarascio denne talar så mycket om dem blinda personer som finns i Platons verk men i själva verket är han själv en av dem precis som dem lik mycket som italo den radio anställd spelade av José Quaglio som är den blinda fascisten (man måste bara vara blind om man är bildad och är med dedem) vän med Vincenzo. Vincenzo är meraän en fascist en konformist som vill vara till lags och det är ingen tillfällighet att den äktade fascisten och för allt del även nazisten spelade av Gastone Moschin Magagnello är en annan fadersgestalt. Denna personlighet rå hård skrämmande på grund att den presentera ondskan absoluta banalitet som när han sjunger barn ramsor. En film som har otroligt mycket att kunna ge och ett sant konstverk

Robert Fogelberg Rota