Mera än hållet

Titel Harakiri

Regi Masaki Kobayashi

Medverkande Tatsuya Nakadai

Svensk distribution SVTplay

Betyg i filmens historia

Ofta när man säger att man sysslar med filmkritik om personer är inte rent av fientliga får man frågan din favorit film. Det är omöjlighet att svara på den eftersom det berör på den tid och den humör i vilken jag befinner mig. Harakiri är för mig bland den klart bästa filmen i världs historia och den fläckfria regi av Masaki Kobayashi samt den utmärka gestaltning given av  Tatsuya Nakadai i rollen av den avdakad esamuraj Hanshiro Tsugumo som utför ett hemsk hämnd gör av denna enkla strama näsatn kalvinistiska samurajrullen en milstolpe i ett människan formation. Jag använder ordet kalvinist eftersom som i den kristen protestantiska inriktningen allt är mycket enkelt mycket enst stram och tydligt. Hanshiro Tsugumo är en svärfadern en far och en morfar som levde som ett respekterade krigshjälten och när freden började år 1630 såg hans klan upplösa dig han bästa vän Jinai Chijiiwa mycket bra spelad av den lite mera grabbig Yoshio Inaba som just begår den rituella självmord tillsammans med hans härskaren den helt osympatiska klan härskaren spelade av Akiji Kobayashi. Dessa mord lämnar inte enbart dottern den vackra och duktiga Miho så bra spelade av Shima Iwashita som vi skulle kunna kalla för ett japanska Ingrid Bergman eller Alica Wiklander men även bäst vännen som är spelade av Akira Ishihama i rollen som den timida Motome Chijiiwa. Det är just honom som triggar hela tragedi som är inramade av den utmärka fotografi av Yoshio Miyajima och en aggressiv klippning blanda annat i dem oadliga svärds katana hugg av Hisashi Sagara och den kusliga klippningen av Tôru Takemitsu. Lite i taget den bygger ett tvångsmässiga atonalas atmosfär av en verklighet som är så straka att den ses tydligt i den olika vid vinkle närbild som blir sneda den rytmen av trummor.  Motome Chijiiwa presentera den nya verkligheten av en samuraj som försöker att anpassa sig undervisar för barn kinesiska klassiker söker arbete och gör det som kommer att betyda hans grymma och nästan oberättigad slut att behöva begå självmord med ett bambu svärd. Det ’r så att den mtcklig lottade mäktiga samurajer i själva verket bara bortskämda ungar är den okänsliga Hayato Yarazki en nästan Brecht likande gestalt övertydligt av Ichirô Nakatani den komiska Masakazu som har den pojkaktiga med kanalje likande utseende av Kei Satô och den som är den grymmaste och endast seriösa samuraj eller fäktmästaren Hikokuro Omodaka som är så väl spelade av Tetsirò Tanba . Det är en känslomässig kallt helt grym och analyserade karaktär och det ses i monologen om att fight eller inte vid en lite träddhus   Vi upptäckte att under den vackra hårknuten den exakta kimono och den eleganta svärd finns en av dem många teknokrater som gjorde Japan till en stor och starka markanade ekonomi under efterkrigstiden mot allt och alla. Om Hikokuro Omodakas figur är en allegori och kritik av den tiden 1960 talet eliter det finns även en djup kritik av den samhället som Masaki Kobayashi hade under sin ungdom )till skinande från Kurosawa Masaki Kobayashi tjänstgjorde i den kejsaren  armen och tillfånga togs även av röda armen i andra världs kriget slut faser)  den rigida generalen eller rådmän i den svenska översättningen spelade av  Ryûtarô Gomi. Han är formell irriterade och vi ser aldrig någon form av kamp av fäktning som han gör. Akira Kurosawa presenterad ofta en stiliserade våld som istället i ”Harakiri” är mycket strakare mycket mera av ett Tarantino karaktär och hans samurajer fick röra sig fritt i naturen i stora utrymmet i slotts likande miljöer medan här allting är annorlunda dessa är betydligt små och det finns den oroväckande rusning av ett samuraj hövding. För Kurosawa var samurajtid någonting mytisk som skulle föra fram dramer tragedier även i komiska sammanhang medan här är alltid mycket mer vardgalig och det finns samma skinnande som förkommer mellan en Shakespeare drama och en av August Stridberg. Filmen är stark vackert och vi ser mycket av den liv och elände som fanns för dem icke rika samurajer . det finns även en remake från 2000 talet av Nobuhiko Hosaka med samma titel ett bra verk men långtifrån en mästerverk

Robert Fogelberg Rota