En mycket kärt vän har gått bort

Guido Zeccola har varit en av dem många stora italienska kulturpersonligheter som har lämnat Italien för Sverige och har tagit mycket av det italienska kultur till den nya landet och har kunnat integrera den. Jag träffade honom först genom ett gemensam vän författaren och dramatiker Percival och sen en av dem andra personer som jag har haft äran att lära mig av Giacomo Oreglia hade prisat honom i mycket goda ordalag. Giacomo Oreglia  som hade gjort enorma förtjänster i att presentera den italienska kultur i Sverige var inte en  person som burkade ge berömd så det som han gav till Guido var både mycket ovanlig och förvånade dem ord som han gav om Guido. Guido var född för 68 år sedan i Neapel en stad med en stor kultur liv en levande tradition av medelpunkt i medelhavet mellan det västerländska och den österländska den stad som mera än många andra hade möjlighet att förvaltar arvet av hellenismen. Under 1600 men mest 1700 och 1800 talet fram till 1860 var den huvudstaden av ett kungarike den av dem två Sicilien som omfattade hela södra Italien och satsade otroligt mycket på kultur liv. Sedan tonåret Guidos familjer flyttade till Rom och där förutom att ha gedigna studier i dess gymnasium skolor Guido tog intryck av den livliga kulturella och politiska debatt. Han var liberal i en bemärkelsen att han vädjade högst dem individuell frihet till varje pris och debatten . Det betyder en civiliserade möte mellan olika åsikter som skulle betyda mest att konfrontera sig med dem som tänker olika. Jag kommer ihåg hur dem andra gången som vi mötes, den första vad vid Östermalms hallar när jag , Nina och Percival ät lunch . hur han diskuterade med mig som har ursprung ifrån Norra Italien hur Neapel hade annekteras och bestraffas när man tog ifrån dels den alla  första järnväg på hela halvön  och . Det är en idé som är historisk rätt men inte helt så enformig eftersom huset Bourbon i Neapel var envåldshärskaren och just många av dess understötta ville bli del av Italien men det var ett sätt att debattera med mig att ha en ”confonto”. Jag använder den italienska termen som syfta inte på en konfrontation men på en debatt ett utbyte och berikning mellan partner som har annorlunda idéer. Från denna episod det kan verkar att Guido hade en bufflig framtoning men han var väldes snällaste och vänligaste människan och citera Gramschi en av huvudfigurer i den marxistiska kultur arv att Guido hade sådan åsikter. Inte den minsta men Guido kunde se den goda det som man kunde använda även balnd motståndaren. I ett dagsläget i vilken det verkar att bara en åsikt är den rätta detta är en stor förtjänst. Jag arbetade med Gudio under två tidningar som han var med att grunda Stockholms fria, Tidningen kulturer och av det som var hans älsklings barn ”Il lavoratore” den tidningen av FAIS den italienarnas nyhet bulletin i Sverige. Han var mycket noga att när jag skrev på dem två svensk skrivna tidskrifter jag skulle även kommunicera på svenska medan när vi skrev om il Lavoratore bara på italienska. Han lärde mig denna yrket med tålamod och genom att ställa mig krav vilken var bra. Idag skriver jag fortfarande recensioner som han lärde mig och även använder mig av hans metoder när jag undervisar.  Vi samtalade och konfronterad oss ständigt om musiken som han var otroligt kunnig som sig bör av en Neapel son och hade olika uppfattningar om Richard Wagner han lärde mig att uppskatta regissörer som Win Wenders och lars von Trier för deras  Jag minns tydligt hur han insisterade att jag skulle se Mateo Garones magnifika filmen ”Tale of Tales2 som bygger på en napolitansk sagorsamling av Giovani Baisle ”Il cunto dei cunti”. Jag kommer även ihåg förtjänsten i en annan ämnet som han var särskild påläst i religion historia med samling essä ”Den sakrala” och den essä som han skrev om Parmenides. det är en av dem vackraste essä skriven på en helt fläckfri svenska och jag kommer aldrig att skriva så bra. Gudio tog många olika personer med en akademisk bakgrund och lyckades att få alla att ge sitt bästa genom att arbeta med några ämnet. Senaste gången som jag möte honom med hans syster var han redan sjuk i cancer en svårt och oförlåtlig sjukdom. Det var augusti 2020 när mitt eget far Romano i övrigt ett mycket god vän till Guido hade insjukna i COVID 19 och avled av det. Trots att guido mådde dålig frågade han genast hur mitt familje mådde och sa många vänliga ord inte minst om kommande projekt. Det var på stortorget i gamla stan och jag minst att även om han talade som klockmän som hade sett mycket men med samma energi som en sex årig. När jag informerade honom via sociala medier att min far hade gått bort hade han några mycket vackra rader för mig och min mor. Guido var ironisk humoristisk och otroligt bildad. Jag kommer ihåg hur han ständigt kunde överraska mig med rolig term på napolitanska och vill höra mig tala på mitt dialekt.  Guido var en sådan människa som blev bara mer och mer intressant och det är så tragisk att han dog med många år. För mig det känns som har förlorat en av dem viktigaste människor i hela mitt liv. Vi har fortfarande mycket att lära oss om hans studier och hans fina artiklar

Robert Fogelberg Rota