Utmärk opera

En lite sämre miss en scen

Titel Agrippa

Regi Staffan Valderman Holm

Medverkande Naul Di Pierro, Ann Hallenberg Kristina Hallmaström

Spel palts Drottningholms slotts tern

Betyg A minus

Få regissörer har i sin normalitet varit så kontroversiella i svenska teatern historia som Staffan Vanderman Holm 8känd för den första post moderna uppsättning i Sverige “Hamlet på Malmö stads tetarn) och nu han med den trogna Bente Lykke Möller tar i tur med en av dem svåraste verk av Georg Frederick Händel som är Agrippna tonsat under 1600-talet senaste år med en väldigt speciell libretto av kardinalen Vincenzo Grimaldi. Det musikaliska är som alltid är på Drottningholms teatern mycket bra mest på grund av dirigenten Francesco Contimen regi är som alltid trots den berömda maskineri mycket asketisk nästan kall. Det ses tydligt i dem scener som skall presentera först Nero och sen Claudius triumf . dessa är tumma och vi ser bra några händer som stryker fram och den ridå som presentera den för väldigt tumma. Det som är slående i första akten vilken är den svårare och den som banar vägen för hela historia är rollen av Agrippa vilken är An Hallenberg en mycket duktig sångerska vars utrycker påminner stark om den av Teodora i den berömda mosaiker i Ravenna. Det är en roll som visar tre skilda delar den av en makt kvinnan, den promiskuösa och den hämnd lystna. Det är hon vid första ögonkastet som är den axel runt vilken intrigen kretsar och det är i hennes sal som hon för möta den två hjälpare den sliskiga Pallante  presenterade mycket väl  Giacomo Nanni och den ännu mera ormliknande Narciso  ett extremt duktig Kacper Szelążek Det som har varit en av kännetecken för Staffan Valdemar Holm har alltid varit att blanda i sant post modern anda någonting som är en komik eller cirkus artig och det fungera mycket bra när det gäller dessa två karaktärer eftersom det negativa deras lömskhet blir även komiskt. Det finns i den libretto i vilken kvinnor är foga heroiska eller positiva någonting som för våra minnet till ett jesuit sedelärande teatern och Agrippa med hennes stryka kultrulle dem grymma dialogerna för en son är en negativ personlighet. Det störa meriten när det gäller • Ann Hallenberg är att göra henne så mångsidigt som möjlighet vilken ses även i den som är den stora klimax i slutet när hon lyckas att vina och få sitt. Det är en bra gestaltning med dem stora och viktiga areor är det som sjöngs av Claudio i vars gestalt Nahuel Di Pierro är mycket duktig full av ett slags kraft och inte minst av en vilja att göra rätt. Rollen har många likheter med den bild som medierna har gett av den före detta italienska politiker Silvio Berlusconi och det ses tydligt i aran ”Felice e un regno soggetto a Roma” Det är en roll av en gubbsjuk och maktlysten personer som banar väggen med hans kraft och även hans illvilja till det som är åtminstone i den musikaliska sammanhang den negativa gestalt den degenererade kejsaren Nero här spelade av contro tenor Bruno de Sá. Det är en mycket svårt musikalisk framtoning men rollen är adels för svårt omogen och fokuserade på att spela rolig mera än att spela bra. Detta gör så att allting blir lite för prekär och även för löjlighet i en uppsättning och en konflikt med den mest seriösa karaktär som är den första älskar Ottone den som har räddat Claudius spelade av Kristina Hammarström. Det är en traditionell tydligt byxor roll som lite i taget blir både viktigare och mer framtonade. Det är den klassiska älskare som lider och är skapade trots hans säkerhet hans framtoning alla dem praktiska skönhet och krigiska konst (Kristina Hammarström har en karate utövare kropps språk) och dem moraliska krafter som altruismen och mod att rädda Claudio från ett säkert död mot dem grymma elementär är han /hon enbart till för att pinas. Detta ses tydligt i den roll som görs av Roberta Mameli Popaea det koket likande prinsessan som vrider huvud till alla och i slut låter sig manipulera av Agrippa. Precis som Agrippa får hon beställa skapar allt som rätt att kunna driva Claudio mot Ottone  som senare hon testar i en mycket komplicerade scen när Ottone kommer till Poppea som för att få sen henne . Hon låtas att sova förbannar henen och han hon tror på henne. Det är en mycket bra scen kanske en av dem bästa. Den sista rollen åtminstone när det gäller är tjänaren Lesbo spelade av Mikael Horned. Det är en mycket bra musikalisk gestaltad och vi ser hans enorma skådespel förmåga när den avvisar Ottone. Fast han kommer inne och ut pjäsen som en staty vilken är lite grand komisk. Vad som vi ser med denne är den vilja att presentera den rätt goliardiska . Det blir för mig lite för påklistrade . fast det är en bra uppsättning när kvinnor för ändrar tiden men inte män som stannar i den bysantiska sent romerska föga dynamisk värld. En extremt bra uppsättning som man måste bara sen.

Robert Fogelberg Rota