Titel: En man som heter Ove

Regi: Hannes Holm 

Medverkande: Rolf Lassgård, Poyan Karimi, Fredrik Evers, Simon Edenroth, Jessica Olson, Ida 

Engvoll, Filip Berg, Viktor Baagøe, Simeon Da Costa Maya. Börje Lundberg, Chatarina 

Larsson), Johan Widerberg, Nelly Jamarani m.fl.

Svensk distribution: Tre vänner

”En man som heter Ove” är en ganska populistisk film som presenterar vår egen verklighet. 

En verklighet som vi skulle kunna kalla för en lögn. Filmen är starkt kritisk mot byråkrater, 

vinster i välfärden samt positiv till invandring och HBT personer. Det är en rolig film men den 

är även gripande. För mig den en av årets roligaste filmer och kanske till och med den 

roligaste svenska filmen på 2000 talet. Det är mycket tack vare regin, som i sann post 

modern anda tar inspiration från många olika svenska filmer men även amerikanska och 

konstigt nog från japansk film, som Akira Kurosawas ”Att leva”. Filmen lyckas att 

psykologisera huvudpersonen och ge ett intressant porträtt av de senast 50 åren i svensk 

historia.

I början av filmen när vi möter Ove (Lars Lassgård) undrar vi vad som är fel på honom. Varför 

är han som han är en rättshaverist utan like, som protesterar mot ett reklamerbjudande som 

inte motsvarar hans förväntningar. Filmen är baserad på en bok av Fredrik Backman, som jag 

tyvärr inte har läst så jag vet inte hur trogen filmen är sin förlaga. Ove bor i ett radhus 

område där alla känner alla och han kontrollerar sina grannar. Lite i taget med ett tämligen 

ganska vanligt dramaturgisk knep, det vill säga en sten som kastas i vatten och orsakar 

cirklar, börjar vi upptäcka de andra personerna inte minst det utomstående elementet som 

är den iranfödda Mirsad gestaltad av Poyan Karimi. Det är en intressant roll. Vid första 

ögonkastet noterar vi hennes kaxighet och påträngande sätt som blir svårt för Ove och 

skapar oro i hans liv. Hon får en roll, som är lite grand den av tjänsteflickan i den klassiska 

europeiska teatern. Precis som dessa klassiska tjänsteflickor är hennes roll bevis på att man 

kan tala men inte för mycket och att man kan agera men bara inom vissa gränser. Hon är 

tvungen att bli accepterad med sin menlösa svenska man Andreas (Fredrik Evers) som Ove 

föraktar eftersom han har ingen som helst handlingskraft men till slut börjar Ove se honom 

på ett vänligare sätt. Samma kan sägas om resten av grannarna. Den tjocke Adrian (Simon 

Edenroth) och inte minst grannen, som försöker vara en slags Paris Hilton kopia Mähät 

(Jessica Olson) med sin chihuahua, som hatar en katt. Denne blir inte helt oväntad vän med 

Ove. Det komiska elementet avtar – vi kan inte ta Oves självmord på allvar – och vi 

upptäcker den kärlek som han haft för Sonja vilken gestaltas av Ida Engvoll en kopia av 

Yvonne Lombards tidigare roller samt de mörka undertonerna. Lars Lassgård gör med 

skicklighet Ove som är halvt komisk och halvt en aktion hjälte. Filip Berg och Viktor Baagøe 

tolkar Ove som ung lidande man, som upptäcker livet och dess problem. Redan 

begravningen av Oves mamma avbryts på grund av ett bröllop och det finns en känslan av 

ett hårt och problematiskt liv, som ses tydligt under Spanien semestern, som kommer att 

förändra Oves liv. Holm använder sig av samma bildspråk som vi har sett i slutet av hans film 

”Himmel är oskyldig blå” fast nu är det en mardröm, en känsla av någonting som är trasigt, 

som i själva verket ses även när den unge Ove och den unge Rune (Simeon Da Costa Maya) 

springer efter en grabb, som kommer på en moped. De två rättshaveristernas vänskap 

fortsätter trots olika ideologi SAAB för Ove och Volvo för Rune och allt får en dramatisk 

vändning i slutet när Rune (Börje Lundberg) förvandlas till en äldre rullstolsbunden man när 

samhället vill skilja honom från hans fru Anita (Chatarina Larsson). Samhället använder sig av 

ett ont vinstdrivande företag representerat av Johan Widerberg kallad av vännerna för 

vitskjortorna (inte en markering för klädsel men för en stenhård byråkrati). Vi förstår att Ove 

är och förblir alltid en rebell en dimension som förstås mycket väl av Mirsads dotter Sepideh 

(som spelas av Nelly Jamarani) vilken adopterar Ove som en morfar. Kanske dessa element 

är lite publik infriande, politisk korrekta eller för snälla men det är svårt att främja sig från 

Fredrik Backmans bok istället anser jag att det komiska lyft gradvis bort till en sann tragisk 

dimension med känslan av tiden som lämnar oss men att värderingar och mönster består. En 

film som är definitiv sevärd och kan ge en rolig stund men med en bra eftertanke. 

Roberto Fogelberg Rota