En oväntade Jacki Chnag i väl spelade hyllning till romar filmen

Titel Dragon blade

regi Daniel Lee

medverkatnde Jackie Chang Peng Li Shaofeng Feng Sharni Vison Adrien Brody

betyg A måste absolut ses

Thedragon balde är en yterst oväntade film i vilken tre skådespelaren som har varit mycket populära och den är onekligen den bästa film som har någonsin presteras ab inte bara jacki Chang men mest av två skådespelaren som jag har aldrig gillat för mycket dvs John Clushy med även Adrian boye som gör en helt annorlunda roll. Idèèn till filmen är mycket lik den genre som har aldrig sedan 1960-talet i italeinsak B produktioner tagit fart den av fnaat historien. I denna värld vi kan njuta av no den foto sför vilken ansavra Tony Cheung som lyckas att presentera mycket bra dels öken landskap men ännu mera av Ya Chi-wai klippning som gör prescis som man skall göra i stridsscner dels med fantastiska långa tagningar som senare går i snabba bilder av hugg ich slag. Histrian är ungefär den som förekommer i Antony man ”The fall of the Roman Emire” och delvis i ”Gladitor” fast med en nyhet att den goda romaren är en kinese. Början är i sig mycket rolig eftersom den visar ett duell med ett hörn som angriper en häst mellan en mongolisk prinsesa Cold moon (Peng Li) och en tursmekisk krigaren. Den som till ssit enbart med kung fu som är den mest akrobatiska kung fu konsten låter det stoppas är generlaen Hun Ano i vars roll Jackie Chang briljera. Han verkar och det kan vara historisk mycket icke korekt en slags förgångaren till FN soldetr som vill till varje pris bevara fred och dess vilkor. Detta mera seriös filosofiska sidan blir annorlunda på grund av den komiska klumpeheten när han först lyckas att röra prinsesan Cold moon på bröstet och sen att rymma när hon presenteras allt nacken för honom. Hun Ano är gift med den goda Lady Quarg (Sharni Vison) som försöker presic som make medverka för ett bättre förståelse mellan folket redan för barn. Naturligtviss inte dem stora myndighter med myndighterna i sig ser honom på ett negativ sätt och Hun Arno skickas till fängelsen och där får han ett yterst oväntade besök den av den romeska generalen lucius med vilken han utkämpar en av filmens bäta deuelelr. Det är mycket interesant hur den romeska civilisationen presenteras som högt teknologisk obesegrbart på stridsfället och yterst naturalistisk. John cusak spelar i rollen som lucius ett yterst kompliserade och komplext getat ett kapabel krigs maskin en inteligent ingeniör (scenerrna i vilken han och hans män reparera stades väggar är mycket fint och värd i dess äktehet mera än alla dokumentärer om den romeska arkitettur) men även en människan som är rotlös och orolig. Han försvara till varje pris en armlös och sjuklig barn Publius i vars roll Jozef Waite är kanske lite för enkelt lite för sött fast scenen när han sjunger är mycket symatisk precis som övnings strider mellan kineser och romaren. Jackie Chang filmer är kända för ett någorlunda ”ren” våld och det ses tydligt fast en våld som har även att göra med den historiska traditioner av dem västerlänska renäsans fäktning som i vissa fall bygger på den romeska gladiator spel och den av kinesiska kamp konst. Det som är filmen stora bedrift är bövern tiberius som i Adrien Brody gestlt är inte bara ett psykopatisk degernerade tyran men även ett skicklig och mordig krigare och en mäniskan som lever utanför alla regel. Vi förstå faktisk hans dåd hans räddslan frö Lucius och hans få krigaren men även hans förakt mot den kinesiska provinsen guvenatör Huo Quling (mycket väl spelade av Shaofeng Feng) och den som Hun Ano såg som en son Yin Po (Si Won Choi) som är interesnt. Dessa krigare är minst lika skikliga som Hun Ano men dem àr i den stereotyp av kineser som interig makaren men dem hittar ett form av lojlaitet den enda mot den andra . Först när man försöker att rädda Hun Arno hustru i ett sceen med ett pilbåg slag och hela slutiga striden när romarna visar deras skicklighet är helt fantastiska. Man kanske kommer att läsa denna film på ett adels för enkel sätt som underhållning medan för mig förutom den historiska kvalitet det finns en annan bra punkt att kropen har återigen blivit viktig central och det är mest av allt en film om kroppen och dess centrala ställning precis som i avgard teatern. En film som man bara måste se och se om

Robert Fogelberg Rota