Roco Papaleo räddar inte en tam film

Titel The place

regi paolo genovesi

Medverkande Alba Roshwalder, Alesandro Borghi , Sabrina Ferilli, Valerio mastadrea, Giulia lazzarini

Svensk distribution Studio S och Cinema Made in Italy

Betyg D

. Paolo  Genovesi är ett duktig regissör som försätter ett tradition av komedi som har varit typisk i den italienska kulturen och kanske hade som bästa representant den 1700-talet venetianska dramatiker Carlo Goldoni att visa ett bitter men rolig komedi i vilken man presentera karaktärer som är ytterst svaga och fulla av problem. Det är onekligen så med den namnlöse Valerio Mastrandera som spelar en till synes någorlunda snäll och elegant psykolog som sitter vid en rent av anonymt och grå matservering i Rom. Den nu skäggige Mastrandrea är en mästaren i ett viskande minimal skådespelar still av tama svaga karaktärer utan någon som helst karisma och det påminner stark om den roll som Rayan O’Neil presenterade i Stanley Kubrick ”Barry Lyndon”. Fast precis som O’Neal är Mastrarna ibland mycket bra lämpligt och bär upp några filmer fast ibland är han så tam som oskyldig att han sänker när dem. Det är vad han inte minst på grund av Fabrizio Luccis foto som i själva verket kunde göra bättre av vem som helst under ett fyllo natt och Consuello catuccis klippningen är icke segande och icke presterade. Den namnlös är ett intressant roll men tyvärr det finns ett regi problem och denna slags gudom når inte fram. Det når inte ens fram den nunnan spelade av Alba Rohrwacher Suor Chiara som vill återigen möta en tyst gud och möter en blind ung män Fulvio spelade av Alessandro Borghi  under alla omständigheterna får tillbaka sinnet. Ingen av dessa roller verkar ha ett minst övertygande och deras skådespeleri är falsk precis som den ytterst teatrala Marcello en av myterna i den italienska teatern Giulia Lazzarini . Hon är enormt makalös på teatern mest i Georgia Strehelers verk och jag är säkert att hon kan mycket väl vara bra i ett historiskt drama men här känns hon bara fel. Samma kan sägas tyvärr av Gigi Vinicio Marchioni en män som måste göra ett dåd för att kunna rädda hans son. Hela syftet med denna idéerna är att kunna presentera en god man som i likhet med Faust slås mot dem stora makter. Fast även han når inte fram eftersom hans historia slås med en annan mytisk karaktär den av Odoacre som har Roco Pappaleos sympatiske ansikte. Han är en enkelt män rent av en low lifers som försöker att försöker endast att kunna tillfredsställ hans luts. Ofta komiker från södra Italien från Totò till Checco Zenone har varit kända för att spela karaktärer som är starka vinnande medan i första verket odoacre är en förlorare en svag mäniskan men han är den enda av dem som lyckas att växa att göra någonting rätt även om det är fel. Det är ett stor späning någonting som kommer gradvis även när det gäller Ettore en dålig och korumperade polis som spelas av Marco Giallini vilken har ett önskan att förbättra en relaktionen med sonen Alex spelade av Silvio Mucchino. Hela denna historia kommer inget vart eftersom precis som flickan Martina spelade av Silvia D’Amico allting är så svag så icke sägande och inte minst stillsamt och tråkig eftersom allt berättas i en dokumentär stil. Det är inte helt olik Nanni Morettis filmer som är betydligt snyggare och full av ett socialt patos som saknas inte i den som skulle vara den mest samhälles engagerade episoder den av Azzura spelade av Vittoria Puccini ett mycket känd personlighet i dem italienska filmer. Hon är bara irriterade har verkligen noll att säga. En inte lyckad film

Robert Fogelberg Rota