Den är fortfarande så nyskapande

Titel  Jeanne D’arcen kvinnas Martyr

Regi Carl Theodor Dreyer

Medverkande Maria Falconettii Aantoin Artaur---

Svenska distribution SVT play https://www.svtplay.se/video/ja47QAJ/en-kvinnas-martyrium

Betyg den är i film historia sedan länge

Carl Theodor Dreyer har varit ett andlig fadern frö många svenska, danska och i övrigt nordiska och inte minst för andra filmskaparen inte minst dem italienska regissörer Sergio Leone för den estetiska och för den rent av mer ideologiska Pier Paolo Pasolini. Onekligen den film som betydde mest för honom det var just Jeanne d’Arc. Det som gör filmen fortfarande så inflytelserik är hur Rudolph Maté den polskfödda filmfotografen klipparen Marguerite Beaugé och mest Carl Theodor Dreyer lyckas att utnyttja närbilder som för oss inte bara komma nära huvud rollerna men komma inne i dem i deras liv i ett psyke eller i deras själ. Ständigt man presentera mot åskådaren ansikte som landskap inte minst den av huvudrollsinnehaverska som spelas på ett legendarisk sät av maria Falconetti denna skådespelerska var närmare 40 än 30 och det förekommer en slags svart legend hur hon skulle ha varit misshandlat rent av torterade av Carl Theodor Dreyer som i själva verket ville framstå som en kvinnovänlig regissör. Vi kan säga att varje bild är på riktig det visar en känsla av förtivald av ånger inte minst till allt det som har hänt. Den historiska tiden som hade minutiöst skapades i bilder i kostymer och inte minst i frisyrer är en assessor ett redskap för att komma nära varje karaktär och det ses tydligt i Jeanne som tas ifrån den skriva ordet till skapades med sin hallucinerade blick som ständigt ser dels på domarna men även på sig själv som i den intensiva delen när hon gråter när hon tänker på modern. denna scen är en av dem mest intensiva som den sekvens i vilken hon tvångs klipps till en rakade skallen. Det är kanske ett motsägelsen när man har sett många tortyrerna men det känns tyger. Dreyer till skinnade från Hans Christiansen i den nästan samtida ”Häxan” stilisera tortyrer och låter domarna använda sig av ett närdtornade spel still som är ganska distansskapande det ses tydligt med den som är den första domaren spelade av veteranen Eugene Sillvain hans roll är enorm full av ett äktade gymmet som på grund av hans placera sig över. Det ses tydligt även när det gäller den engelska befäl havaren spelade av Jean D’ivre som är löjlighet och karikatyren med vid vinkel som visar hans uniform med samma hjälm som dem brittiska styrkor under första och andra världens kriget. För mig förutom polemiker på grund att Dreyer var verken fransk eller katolik det fanns även ytligare en problematik att under första och mellan krigats tider var reaktion mellan britter  och de tär slående även hur Dreyer använder sig av massan från det som är en klimat av den medeltida folk livet med sina akrobater och cirkus artister som visar att händelserna rättvisan har alltid kommersialiserats till den våldsamma scen i vilken man misshandlar folket som protesterade. En kritik det är mest klubbor som soldater använder sig av mot den triumferade fascism och autoritärs som blev ett konstant på 1920 och 30-talet. När man talar om denna film finns det en person som var djup inblanda teatern reformatör Antoine Artaud som spelar i ett besvärande tonsur den unge munken som agerade försvara advokat för Jeanne D’Arc. Rollen är till synes lugn närdtornade så olika skaparens gymmets teater detta är på grund att den Marseilles födde teatern männen tig inspiration från många av dem psykologer som han hade möte och var tämligen maktlösa. En film som man måste bara se o se om

Robert Fogelberg Rota