Våra liv sound Terek

Titel Ennio

Regi giusepe tornatore

MedverkandeEennio Moricone Quintly Tarntion Gianni Morandi Roberto Faenza

Svensk distribution Nonstop entainemant

Betyg A

Dokumentr filmen om Ennio Moricone gjord av Giuseppe Tornatore är trots att den har ett ganska konventionell form en given osar. Meriten är att kunna ge en komplet estisk bild av Ennio Moriccone som vi lär känna en timid anständigt oc lung män som halkade i musiken mycket tacke vare faderns en trumpetare som trängde sig på . Massimo Qualia fotografi är mycket vackert och visar hur pass mycket Tornatore är inne i den klassiska Hollywood filmer men även i det är den franska noir tradition och det är två franska filmer som står i centrum Le calad des mSicilieanns  var enligt Morricone den svåraste sountreck i 500 talet filmer och the mission. Fast innan jag går inne i dessa scener och mest av allt Roland Joffe vittensmål det är viktig att hålla en kronologisk ordning. Morricone var extremt skygg men hustru och familjen hade ett viktig roll. Reaktioner med fadern var ganska vanlig under 1940 och 1959 taet itlien men dessa tensioner späningar flyttades i relaktion med
Franco Piersanti som byar hans läraren vid tonsättning i Santa Cicilia. Morricone kom och hans tämligen inte helt grammatisk och blev tvungen att arbeta dels med arrangemanget och med filmer vilken åsågs som svåra och särskild när han ersatt Franco Piersanti
i John Huston ”the bibbel”. Detta kom mycket efetr dem försat frmgångar som vra i populär musik först med Franco Vianello och ahnsa galda rock alal jerry Willimas och därefter med sådan konstnärer som Gianni Morandi en tonårsidol och med Gino paoli en av dem stora poeter och trubaduerer. Moricone under den tid var även aktiv i Damsatad gruppen som efter påverkande av John Cage försökd att gå ifrån den traditionella musik och använda sig även av ljuld. Som komiker Carlo Verdone påminner och även Sergio leones söner efter framgången med en kommedi som heter il ffederlae  av Giulinao Salce fick Moriccone besök av en äldre skol kammerat Sergio leone och började med många kontaster att arbeta i många western filmer. Särskild i ”Once upon the time i West” precis som ”I den gode den fulle och onde” kunde Moriccne föra ljudet det som hade tdigare varit ypisk av den experimentella musik bland annat med användning av ljuldet och att ersätta i den Loenes estetik och här har vi även vittesmål frpn CInt Eastword dialogen med musiken som blir allt viktigare för att kunna föra fram ett budskap. Det är just det som var en av dem bästa och ofta svåraste delar av filmen och av denna estetisk. Den mest extraordinera av alla skåpelse var den i ”Once uon the time i Amerika” vart Morricone tog igen en temat som han hade inte sålt till Zefirelli för Lara temat och vad musiken blev även en del av skådespeleri när man spelade inne musiken när man filmade. En sammarbete den mellan Leone och morricone vosm var även kvävande när Leone ljög till Stanlye Kubrick som hade velat haft ”Morriccones musik i ”A clowwork prgne”. Fast för mig det fanns i den italeinska filmen även några mera interesnata sammarbete som är den av Pontecorvo i vilken Morricone använd sig av ett etnisk musik för bland annat ”salget i Alger” och ”Quemaida” med dtet temat som är nästan identisk till arbete i Lilliana Cavanis ”I cannibalei”. Från dessa går vi till några andra fantastsiam arbete som dem med Solima för Spaghetti wester och senare med den nya vågen av den italeisnka filmer med Elio Petri en svårt och stark personlighet som Moricone kunde delvis avvärja i en film som man lyckades inte att förstå ”A quite palc ein the country side” som ahde denna musik. Man till’ngar även ingången av postmodernismen under diverse influenser den ironiska intelektualal av Pier Paolo Pasolini som återanvände komiker Totò I lilla fåglar och grymma fåglar” marco Belocchio i den samhäklet kritiska i ”Pugni in Tasca” och mest dem verk som man tillgängade histroia den magnifika dansen i den tämligen mediokra ”A,los enfantes av bröderna Tviani ” och i den svåra kusliga Giordano Bruno och i hymen Here you go av John Brest med regi av Giuliano montaldo. Intersnat är vittensmål av Dario Argento skapare av ett slags ”giall” estetik och schack spel med Terrence Malicker Himmelska dagar smat den stora besviken att ha inte tagit Oscar priset med ”Dem omutbara” Misison är den flen i vilken Morricone övergår  polyfoni efter många tvivel och sennare skulle sätta den tillsammans med melodi i den nästan operaliknade erfarenhet med Bernardo Bertolucci. Slutet återgå till western film med ett enorm verk ”The Eightfull eight” som tar den koloraturer och estetiska nivåer som fanns i bland annat stavinskiij. Dem intervjuer belyser ett aspekt av livet och skaparen men tyvärr det som blir lite för enkelt är den som gör samarbete just med Ennio Morricone som är för mig adels för enkelt beskriven och går inte i djupet som den borde ha gjort men en film som man måste kunna se

Robert Fogelberg Rota