En film om partihatet utan män

Cate Blanchett briljera men även dem andra

Little tar

Regi Todd Field

Medverkande

Svensk distribution Sf

Betyg A

Personligen har jag sällan sett en film som har varit så bra men så dålig filmade som ”Tar”. Historian är enkelt och man skulle kunna hävdad om man vore lite konspiratorisk att Cate Blanchett skulle inspirera sig dels av den roll som hon gjorde i Woody Allen senaste samtida mästerverk ”Blue Jasmine” och även av rollen som Elisabeth eftersom tar är med sin karisma sitt skoningslösa sätt en drottning som den sistnämnda men även som Jasmin en rik kvinnan som får hela hennes värd rasade. Vad som jag tycker inte om är den grå filter som ställs i Berlin vilken kan fungera i lågheten som är hennes kreativa näste men inte i allt. Vad som är ytterst komplicerade med tar är att hon är lesbisk men den sätt på vilken hon är det är för mig mycket lik av den som Alex var i Gösta Ekman fabulösa ” Flicka och hyacinter” en hård manipulerade bossig personlighet som tror sig vara över allt och alla säkert på att hon är bäst. Detta gör så att lik en stridsvagn hon kör över allt. Man ser den i den scen som är extrent naturalistisk nästa Hanker lik hon skall examinera i USA en ung afro amerikanska dirigent börjar saklig medan frågar till de unga männen vad han tycker om Johan Sebastian Back. De unga männenMax spelade på ett irriterade sätt av
Zethphan D. Smith-Gneist djup skakande svara med ett väldigt korkad påstående och hon reagera med humor som senare går även till sarkasm och sen till trakasserier. Denna möte kommer att ha konsekvenser för dem båda. En faktum med filmen är att den biologiska männen existera inte den är i bakgrunden. Adels för tydligt med både den fotografi som presenteras av Florian Hoffmeister som är filmens ackilies häl och den övertydliga klippningen som är Monik Witti dem är alltid i bakgrunden skyuggade och man ser att trots att tar är överdriven feminin mest eftersom hon klär sig i kostym är männen alltid undergiven. Det ses tygligt i den sympatiske Harald spelade så bra av Jan Wolf och även av den person som är maestro tar riktiga reserv den pompösa Eliot Kappan spelade av mark Strong i ett roll som är inte den av ett macho. Personligen tycker jag att man borde ha sett mera av honom och kanske hans arbetas sätt- den enda männen som är presenterade i fullt ljust är Adris Davis den äldre och inflytelserik rik ledaren av den prestige fylla Berliner Philamonika. Han bara är den tyrannisk sarkastisk och allt vetande musik direktör eftersom den spelas av Julian Glover den boven i Indian Jones många andra filmer och även i Games of Throndes som Masteyr Pyrcell. Tar är den enda som fortfarande ser Davis som en viktig person och den enda med surrogat dottern petra som orsakar för henne en vist intressen. Även scenen i vilken hon tillrättavisar Johanna den blonda tjtjen som mobbade henne (vilken är kurslig li tara) är viktig eftersom det är just vad som hon söker några andra henne. Det ses tydligt i den roll som spelas av brittiska. den unga ryska cellospelare. Spontan road och cynisk hon är långt ifrån en vanlig musiker dels för hur hon spelar och även för den plats som hon fodras och möjligheter till anpassa sig. Det ses klart underlunchen vid ett ärorik restaurang i vilken tjtjem som skulle vilja vara vegetarian vet genast vad hon skall sökas. Hennes feminism precis som den feminism som tar presentera är falsk är nebart tom och hon anpassar sig super väl både till den rika livet som musiken kan erbjuda henen inklusive möte med en rike man möjligen en oligarker son. En bra roll men det känns lite som en schablon bild eller en stereotyp av dem ryska giriga kvinnor spelade av Sofie karr  i vilken dagens anti rysa stämningar är väldigt uppenbara Mahler är symbolen dels på den höjdpunkten av 1800 talwt klassik musik men även för dekadensen i ett sådan samhället. En dekadens som är inneboende i makten och i dess svåra situationer. En makt som går inte att stoppa och som redan att förhålla sig till dess är en bevis för att man blir själv eländig. Francesca Lentini Noémie Merlant är det i själva verke eftersom hon i likhet med Sebastian visar att hon vill enbart och endast och enbart smöra och det enda positiva att intet förstora bevis görs endast på grund att hämnd. Det finns ytligare i dimension i filmen  den av tar partner den tråkiga och svartsjuka Sharon spelade av Nina Hoss som är extremt bra i att spela i ett symbios med en steril lägenhet som har verken historia eller atmosfär sim finns i tar studio och även i henns red neck hus. En mycket bra film

Robert Fogelbef Rota