Vårt behöv av den eviga kärleks

En av dem bästa saker som föregår i Stockholm är onekligen park teatern och även i år ger dem i present till stockholmarna i den vackra sommaren en extremt bra föreställning om en av dem mest berömda och för allt del svåra kärleks historier som har tagit palts i Skandinavien den av Sixten Sparre och Elvira Madigan . Alla borde inte minst på grund av den i särklass bästa svenska filmen med Ruben Östlund ”the Square ” och Ingmar Bergman ”Sjunde Insegel” och ”Jungfrukällaren” känna till den och nu Stockholm Parkteatern sätter upp den för regi av Anna Ståhl denna historia nu i en musikal cirkus form. Resultaten är ypperliga. I den det finns en form lekfullhet och vemodet som är given inte enbart på grund av musiken för vilken ansvara Emma Sandanam och Mette Herlitz men även för den ställning av en historia till vilken det ges även bakgrund av två människor som först mera än att hitta varandra rymmer från den grymma modern laura maningar extremt bra spelade av Sofia Ljung och av ett äktenskap med ett sarkastisk kvinnan som inte älskar honom Lycka spelade  Johanna Perera Erikson. Det är två mycket fina gestaltar av människor som gör grymma saker inte att för allt del vara så grymma själva snarare mera förstörda av ett samhälle en moral som kommer och tynger hela tiden. Det är i den nästan elisabetanska scenografi vi ser hur i ett berättande form inte minst av musiken denna historia som är redan sagt ifrån början utvecklas och vilken kommer att vara den stora problem med den för alla. Det ses tydligt i den roll som för mig är den mera gåtfull som visar tydliga bevis på ett utmärk skådespel när det gäller blandning av teatern och cirkus Sixten Sparre som har Robert noack ansikte. Det är en bortskämd frustrerade poet som är både den roliga och den allvarliga clownen som påminner om Jarl Kulles bästa roll någonsin ”Sommar nattens leende” och inte minst om Tommy Bergman i Bo Widerberg redan citerade ”Elvira Madingar som fokuserade ganska mycket på löjtnant Sparre. Om kulle hade spelat en macho män som viste att hans tid denna av kavalleri och den ärorika krig var borta och om Berggen hade presenterat en pacifistisk roll medan Noack presentera en människa som vet redan ifrån början att allt det som han gör är fel kan eller får inte fungera och lever i ett slags infantil sett att kunna få se verkligheten som kan inte resultera i någonting annat än problem för hans själv och för Hedvig Elvira. För mig det som gör denna förställning så bra är just Elvira som spelas av Ellen Lindblad som visar tydligt den skinnade som förekommer mellan Hedvig Jensen den timida ballerina och den line dansös som är Elvira Madigan en sex symbol och den perfekta platoniska kärlek. Hon gör den helt enkelt så bra på ett fantastiskt sätt som får oss både att skratta och att gråta att bli så belåten med en naturlighet som sällan man har skådat på dem svenska teatrar. En helt fantastisk föreställning.

Robert Fogelberg Rota