Fabtastisk skrämade och välgjord
Tittle Kidnaped
Regi Marco belocchio
Medverkande Filippo Trimi Leonardo Bianconi
Svensk distributin Cinema made in italy
Beyug Mästerverk
Marco Bellocchio är en av de bästa regissörer i filmens historia och med klass still och inte minst med Francesca Calvelli klippningen så fantastisk i vilken en krucifix tar livet eller när karikatyrer och skämt teckningar blir levande undersöker ett glömd tragedi i den italienska historia. Det var när en ignorant promiskuös kvinnan som tjänade en förmögen judisk familj Mortara döper en av deras många unga Ergado som han trodde var döende. Det medförd att precis som Vittorio albino Mussolini ordningsmakten av påvens staten . vi ser hur den första delen är den mest äventyr fyllda när det stakars familjer fadern Salomem Momolo Mortara mycket väl spelade av Fausto Russo Alesi försöker att behålla barnen på ett reaktionär sätt och skulle försätta med det trots i den dramtiska scene när han håller sonen från fönster Fotografi är dunklet och elegant och med sitt otroliga filmiska kunnande och hjälp av film fotograf med extremt duktiga förmåga Francesco Di Giacomo som lyckas att producera många fina bilder inte minst i dem scener i vilken är närvarande påven Piux IX som spelas av Paolo Pierobon. Det är en extrem roll av en personlighet som är nästan tät intill den schizofreni ska övertygande av allt rätt bitter mot den nya världen liberalismen som först välkommande honom överdriven rädd när han drömmer om dem rabbiner som skall köra omkramning och ett osäkert och infantil tyrann. Det finns en scen som är en symmetri när han låter Edgardo gömma sig under mantel precis som när modern gjorde det under hennes kjol en påve som får ständiga utbrott när han skriker även till hans rådgivarna kardinalen Gicobo Antonelli spelade med stor inlevelsen och nästan satanisk blick av Filippo Timi en av dem mest teatraliska i moln av intensiva skådespelaren i Europa. Påven tappar adels för mycket kraft eftersom han tappar kontrollen och det ses tydligt i den diskussion som förkommer mellan honom och den officiella representant av den judiska samhället Sebastina Scarozzino som har Poalo Cortelesi ansikte och lugnade torn. Just den kontrast mellan dem ”äldre” tänkande judar som kan sin historia sitt plats och faktum att påvarna även under många fall räddade deras liv (en viktig iakttagelsen är att dem var dem enda religiösa oliktänkande i hela Italien) och dem nya judar som den romantiska hjälten Riccrado martara som är den extremt skickliga Samuele Teneggi är slående. Denne först lever i skuggan av fadern och sen tar saker i sina händer först genom att försöka att bortröva under en begravning Edgardo från den huset i vilken han indoktrineras och sen kämpar mot påven. Kriget är bara en kanon slag och några springande bersaglieri som verkar komma ut från Albertinis film från 1905 ”la presa di Roma” den första italienska filmen någonsin och försätta att springare är punkten i vilken filmen avslutar Edgardo formation. Först är Edgardo en barn bland många i familjen underställt en far Momolo som kommer under flera tillfälle att glömma hans enda vapen att sonen var bortrövade även under laget eftersom han var under 7 år och den skicklighet av Fausto Russo Alesi är att spela en enklet män som gradvis kommer att tappa sugen mycket osäkert och utan pondus någonting som gör honom till ganska lik dirktörern av skolan ungdomfängelsen padre Marinao som spelas av Alessandro Bandini. Denna roll skulle vara den mera ond och i många och även bra filmer den katolska uppfostrande är presenterade som någon hemsk nästan en tortyr men inte hos bellocchio eftersom det är den vänliga som är den grymma faktum att ge dem små uniformer, den överdrivna vänlighet placering av ett kontroll och till slut det som är hoppen av livet efter detta. Samma vänlight som man möter i den polis konstapel Agostini den duktiga Leonardo Bianconi Det finns en ganska oviktig i historia den av Simone spelade av James Basham en annan gäst i skolan som håller på att dö. Att barn dör var inte helt ovanligt i den pre industriella Italien och han får ingenting förutom den flott begravning precis som den begravning av Edgardo ser men hans båt resan ganska lik den av Caronte när han tas flöd väg till Rom. Det finns två korp likande kvinnor som följer honom spelade av Federica Fracassi och Giulia Quadrelli kraftiga och duktiga teatern skådespelerskor som visar vänlighet med psykologisk tryck. Vi ser hur den lilla Edgardo presenterade på ett hjärtskärande sätt av Enea Sala lite i taget tappar den judiska identitet böner nästan som ett lek precis som den lilla Elia spelade av den utryckfulla Christain Mundru en barnbarn till stefano Chitti Pasolins störa alter ego säger till honom ”Man måste bli listig”. Men denna religion som är både den judiska och den katolska endast ett töm rit som kan inte svara på någonting (precis som dem i den Sjunde inseglet” är tagen ifrån allt den intressanta den mystiska. Även ikonografi blir kanske enbart med scenen av den korsfäste Jesus som går nere från krosett icke sägande. Vi ser det tydligt i filmens andra delen när Edganrdo nya spelade av den kameran fager Leonardo Maltese visar att han är en ung prästelev säker av hans val säkert av den romersk katolska tron att den skall kunna hjälpa honom och hjälpa familjen. Men han får våldsamma ryk först när han knuffar påver Piux som ger ett trakasseri på honom och sen under den dramatiska scenen av påvens begravning. Den presentation av denna dramatiska manipulation ses tydligt i två tillfälle första möte med modern som är nervös som vanligt en riktig tigger och när hon dör och avisar honom som vill ge henne dopet. Det verkar en spoiler med denna scen är väntad redan från all första början eftersom Edgardo är inte formade och endast gör det genom systemet att bli sedd bevakade hela tiden. Om i hans näst sist historiska filmen ”Vincre” Vittorio Albino Mussolini var helt bevakade från avstånd av diktatorns bild är Edgardo inne i denna bevakning ständigt med den religiösa ikonografi fats det finns ytligare två kvalitet den gestaltning av modern den nervösa och lidande modern Magdalena Padovani spelade av Barbara Ronchi. Rollen är inträngt och vi ser det som har drabbat henne den ondskefulla inkvisitorn som verkar mera komma ut ur ”Rosens namn ” än en fenomenal Fabrizio Gifuni . Hel astängtagande fantisk och lik en b serie toquedana vad som gör honom så skrämmande är ondska banalitet som ses tydligt i hans sliskiga mode som är även full av ett slags falsk vänlighet som är skrämmande lik den av den nya regeringen personifierad av domaren Carboni mycket väl spelade av Corrado Invermizzi. Denna karkatär är en spegel inte bara av ikvisitor men av den sataniske advokat Jussi Fabrizio Contri som har ett motspelaren i Giustiniano Alpi- denna är vid sidan av kyrkan och patriarkatet den stora kritiok i Bellocchios filmen till den italienska systemet som kan inte acceptera brott mot ett moralisk lag på grund att den går emot det som är en skriven sådan. Domaren söker iunte vill inte se dess styrkan en brott eftersom den gjordes under en annan lag som var den av en annan stat och man kastar ansvaret till dessa stadshuvud i denna fall påven. Det ser utan dramatik utan stora skrik men med ett kraftig melodramatisk musik av Fabio Massimo Caprgrosso som fyller den filmiska rumemt precis som 1800 talet melodrama en helt utmärk verk
Robert Fogelberg Rota