Shakespare på Parkteteatern

Flower power på äktade brittisk engelska

Synpunkter om Park teatern 75 års upsättning

Title a midsummer night dream by William shakespere

Regi Neil Rutherford

Mevekarnde Theseus/Oberon: David Inghamn
Hipployta/Titania: Jo Rideout
Egeus/Puck: Denny Lekström
Hermia: Cheryl Murphy
Helena: Cilla Silvia
Lysander/Quince: Pontus Olgrim
Demetrius/Bottom: Chris Killik

Produktion Polaresclip thetaern och parktetaern

Betyg A

En midsommar natt dröm är mycket på grund av en förträfflig filmatisering av max Reinhard daterade 1930 i Hollywwood som lyfte fram det magiska inte bara i Shakespares arbete mmen även i den tyska expressionismen jag kommer enbart i denna artikel att dedicera mig till Neil Rutherford iscensättning och kommer inte att refereratill William Shakespare pjös . Då får du läsaren läsa om det på någon encyklopedi . Nu i samband med park teatern första 75 år ser vi någonting som är mycket annorlunda i den bemärkelsen att handlingen har flyttas till en imaginär 1960 1970 talet som kanske liknar mera än allt annat det som vi ser i Marlon brando mest underskatade och även föraktade film ”Candy” av Christian Marquand polerade 1970 talet och användning av några gamla goda klassiker låter den tid materialiseras både för den yngre som känner inte igen den men även för dem äldre som hade levde denna tid och dem som undertecknande som hade annat att tänk på som lek. Detta är bra på grund att scenografi är sp pass minimal som möjlighet och den magiska klassiska Aten har förvandlats till enbart en balkong i vilken man ser en tydligt kontakt mellan den mäktiga byrokratmesiga Theseus/Oberon: David Inghamn som spelar mycket väl dem båda delar med ett komisk framtorning som påminner om några av dem bästa brittiska komiker någonsin som John Cleas och den strett smarta Egeus/Puck: Denny Lekström som påminner stark i sitt karisma och eleganta rörelserna av Alexander Skarsgrd bokstavligen ber upp pjösen fungera bra med balleter och med dem andra karaktärer som visar pjäsen som mest av allt v älv drottningen som bli en slags guru för dem andra hippisar. Den karaktär är interesant har någonting djurisk och full av sexualitet och man lyckas att se den på den bäst tändbara sättet. Vad som är för mig problemen att man vågar inte gå till sitt yttersta och man ha det bara under ytan. Jag måste tilläga att rollen är en av dem svåraste som man har någonsin skrivit och den presenteras redan på ett sätt som är komplekt men den når inte fram precis som några andra som inte når fram är dem två unga älskaren Lysander extremt väl spelade av Pontus Olgrim och även Demetrius av Chris Killik. Dessa är lätt schizofrenis lagom parodiska eller kanske rent av adels parodisk . Visligen det finns mycket komik men för att inte kunna bli ihjäl slagen var Shakespeare även om han porträtterade dessa personer tvungen att ge till dem några mera heroiska sidor. Jag citera Giacomo Oreglia när han referera till commedia dell’arte mask il capitano vars många skådespelarna slogs ihjäl av spanska officielaren och även den sjunde säsongen av Games of Throndes som har ett någorlunda elisabetansk teatern scener som ses av Arya Strak (Masie Williams ) i staden Bravos. Där möter vi en mycket grov parodi men eftersom vi inte är i Westeros men i en annan världs del. Så skulle det inte vara bättre att presentera om man vill komma närmare dessa karaktärer dem som åtminstone fullständiga och även lagom macho kanske med en duell. När det gäller dem två kvinnliga älskaren Hermia: Cheryl Murphy och Helena: Cilla Silvia vilken har med sig en nalle är dem verkligen bra i skönhet i charm och i scen närvaro men det finns ett problem att Hermia är längre än Helena någonting som skall eller inte få ske. Just dessa element skulle göra av pjäsen bara en rolig bagatell men då kommer igen Chris Killik som seplar en annan roll vävaren förvandlat till en åsna Bolton ett enorm historisks roll i vilken med ett 1001% scen närvaro han lyfter uppsättningen till att vara en äktade mästerverk en pärlan. Han är onekligen i top 10 för kapacitet i den britiska språk världen och det är bara att se den

 

Robert Fogelberg Rota