Det stinker klass hat mot arbetar klassen
Det stinker klass hat mot arbetar klassen
Den bästa skådespela av Trollflöjten efter Branagh någonsin
Titel Trollflöjten
Regi Francois Russillon
Medverkande Bridleey Sherratt
Betyg A minus
Svensk distribution SVT kanal 2
Jag hoppas innerlig (med allt hjärta att många personer kommer att läsa denna recension och bygga sina egna uppfattningar om den teknisk perfekta och musikalisk underbara miss en scen av Wolgfard Amadeus Mozart och Emmanuel Schikaneder ” Trollflöjten”. Det är hela miss en scen ett sätt för att komma tillbaka till det som är en libretto full av mystik, sarkasm och även ett slags mörk =dunkel tvivelaktig (någonting som vi kan inte acceptera någonting som talar om dåliga värderingar =values) sidan. Det ses mycket i den scen som ofta är underskattade när Mosastro skall tillfånga tar Papageno och Tamina och då kommer musiken av den magiska klockan att rädda dem. Handlingen (the plot) i denna ”fantasy” libretto som Emmanuel Schikaneder skrev för att driva med den mera frigöra ställning av kvinnan (i jämförelsen med första delen av 1700-talet Österrike ; och av dem upplysnings tider idéer i sant mot reformations anda har flyttat till en högst karikatyrer liknade 1900-talet början. Miljöerna är tyska fast men även med amerikanska inslag i ett hotell och ett kök. Mycket i scenografi påminner stark om en parodierade version av en barnbok. Den musikaliska ansvar är för dirigenten Ryan Wigglesworth som lyckas med att dirigera Mozart precis som man skall göra det. ett Archimbiodis målning med sina människor vegetera porträttera. 1900-tale början i . Den musikaliska ansvara ses även i dem tolkningar av dem två huvud figurer en ung Pamino som början som sömngångaren iklädd (som ett barn vid denna tidpunkt början på 1900 talet. Rollen spelas av David Portillo. Det är en roll som arbetar upp sig på bokstavligenoch fysisk figurativ från den vinkällaren som vi ser i början till dom som är invigningsritter. Det finns någonting som är tvivelaktig som vill understryka äldre) köns eller genus strukturer. Dem talade inte så mycket som jag hoppades man måste sätta igång dem (t) . Panina spelas av Sofia Fomina klädd som en skolflickan i 1905 talet Berlin som påminner stark om den tidigaste foto av Marlene Dietrich . Det är en roll som har många komplicerade duetter och tack var den stora skådespeleri förmågor av Sofia Fomina är fantastisk inte minst i de svåra scener när hon blir angripen av den som är medhjälparen drottning till hennes onda modern Nattens högst manipulerade; den först nämnde är Montastros spelade av Jörg Schneider. Han är kläd som en kol säljaren och är den anti proletär hjälten Det är en svår roll för en wagneriensk sångaren som Jörg Schneider men han lyckas yppig och i två tillfälle dels (när han angriper den starkares Pamino och Papageno och när han kommer till orangeriet i vilken vi ser diverse siluetter av många borgliga älskare; han är rolig för oss men inte för medspelaren dem som spelar med honom åtminstone i den sceniska fiktionen . Det är en allegori av ett folk som behöver tuktas som ständigt måste hållas på plats eftersom allt onda kommunismen , nazismen och populismen kommer ifrån denna . Det ses genast när han går på plats. Det är en roll som går i det som är groteskeri i det som han gör och skådespelaren /sångaren lyckas mycket bra med det. Det finns en stor motsättning mellan honom och den goda den som är eliter den vise Sarastro spelade av Brindley Sherratt. Han har ingenting komisk tar en plats och ofta sånger från en profil läget vilken favorisera otroligt mycket dennes förmågor att släpp aden lyriska och det magiska som finns i sången. Det är personifiering av det som är vishet och blir besvärlig nog en personifiering av det lag och ordning () men även av det liberala samhället i vilken även en kock kan bli en ledande politiker. Det ses tydligt) i körerna () som blir hymner och det är en super karismatisk roll Emmanuel Schikaneder var en trogen son till motreformation och hade tydliga tecken ( till att vara en kvinnor hatare men även en romantisk sinnelag Om dem unga kvinnor Pamina och Papagena är tydliga hjältinnor det finns den som är den onda personligheter dvs nattens drottning spelade här av Caroline Wettergreen. Rent musikalisk det är en av dem mest komplicerade roller i opera sammanhangen och Caroline Wettergreen lyckas att göra en vackert levande sexuelle kvinnan som är en mäns hatare uppenbarligen lesbisk och så i kontrast mot allt och alla. Vi ser tydligt att hon är elegant klädd och är en suffragett. Är hon för ett mode eller för att hon enbart g hatar män? Det ses tydligt i den fantastiska scenen i vilken hon möter i vin källaren Pamiro och Tamino . Då kommer det även några poliser och en docka och det blir en lite teater de Grand Guliot . det är uppenbart att hennes medhjälparen dem tre damer utmärk i dess sång gestalt av Esther Dierkes, Katharina Magiera och Beatrice Olsson har ingenting av den sexuella som finns i musik är enbart hatiska och stränga mycket annorlunda än vad vi skulle kunna tänka oss. Det raka ale motsatsen är Marta Fontanals-Simmons vackert sexuellt och i sitt fräcka utstucken är lite av ett Colombina men även av den kneka hemmafru. Det är viktigt att se att i början är hon förklädd till en ”befana” en halv komisk gumma som är vanligt i den motreformation länder av Italien och Österrike för att driva med Gudinnan Diana eller Artemis den jägare gudinnan som refuserade männen herravälde över familjen det är Pamina och dem stumma kvinnor dem riktiga suffragetter kanske bevis att feminismen är någonting helt konstig . Det finns en roll som i denna hetero normalitet blir ännu viktigare den av Michael Kraus som är en av Sorasto underhuggaren en trogen och intressant roll. Den största roll inte oväntade är Papageno som spelades av själva Emmanuel Schikaneder på urpremiären, en fågel fångaren. Papageno nu spelas av Björn Rugge. Pappageno är en lite mera moralisk och sedelärande Harlekin figur full av kraft i som ständigt visar sig i både Ruge skådespeleri , komisk förmåga och även den sentimentala . Hans kostymering påminner stark om det som fanns i James Murray gestaltning av John Sims i den stora verk av King Vidor ”En av många” från 1928 den sista stora stum film i USA. Det är en borgare en överlevande och lyckas att visa sig i diverse rollen som dum sexuellt fixerade tonårig som sen går till ett svårt och nästan obehaglig självmord scen som är en riktig överraskning och ger ett slags mäktighet till denna roll. Fast jag anser att det finns adels för mycket förakt t mot folket och varför kunde inte Papageno och Mostarto var två sidan av samma mynt. Fast den konstnärliga kvaliteten i uppsättningen är underbar.
Robert Fogelberg Rota