Oengagerade skådespelerskor i ett intressant iscensättning

Tita ett tåg vng vid en tetarenr scen

Tittel Titta en älg

Regi Mellika Melouani Melan

Medverkende Marie Richardsom

Sceen kunglifga Dramatiska tetaern

Betyg E

Få pjäser som jag har set live har varit så icke sägande som Titta en Älg efter Kristina lugt berömda verk,. Det är inte verket i sig som är problemet med snarare dess iscensättning som har diverse problem och brister på grund av en ensemble som verkar helt oengagerade. Föreställningen har en rent stor underhållningsvärden och vad är mest intressant i den är viker dem ständiga språkliga visar förekommer i många dialoger av några kvinnor som väntar ett tåg. Vi har den medelålder kvinnan som har varit ett kommunaltjänstemän en yngre kvinnan som håller på att försöka få att ha en kris och ett ung författaren som vill ha längtar på kärleken. Det är just henne gestaltad ganska tamt får man säga av som gör den förta lazzo dvs ramlar ifrån en cykel. Sen möter vi den prydliga familjer modern som lever ett klumpig och tyrannmake som kan enbart hör på henne inte lyssnar på henen och två döttrar helt olika Hanna Ekberg och nacy Ofori  rspektiv Edith och Pamela som är för mig blna dem bästa i frågan i att avar naturliga och lyckas att nå ut att nås. Deras roller är cyniska tuffa tunga och rett ofta har dem ett rätt sätt att ta den manliga den straka som är dem två geväret en mauser och en M14 (samma som man använde sig av i full metal jaket)  i själva verket två leksaker . Dem kommer till med en tågvagn och i den sjuka maskulinitet som är typisk för så många män som är tyvärr helt normala i vårt samhället. Rollen gestaltad av Anders Rothil Svensson är absolut inte intressant förutom lite clowneri precis som Stockholm city Voice med sina Bergman inspirerade eller Lars Von Trier dans nummer  slår sönder hela uppsättningen . Dem problem är dem av rösterna Ogebratt som är Lotta Teje vilken är i själva verket helt oengagerade och Karlsson elen Jelinker som har ett bättre röst men blir lite för komisk precis som Larson Sanna Sudqvist som är den karaktär som liknar mest Kristina Lugn men är för mig lite för tam någonting som är även problem med den kvinnan som har den alla svåraste sikt Lillemor Rebecka Hamse som har många svåra stunder rent pytisk. Tyvärr får mig kommer aldrig det fram det komiska när hon försöker att skjuta sig själv. Det blir ännu mera komplicerade med dansens inslag och när Majvor kommer inne den roll som står för den traditionella spelade av Marie Richardson. Med erfarenheter mängder av roller i Ingmar Bergman uppsättningar och även med Stanley Kubrik hon är enorm stark och har allt dem tekniska medel som dem andra saknar melika melouani Melani . Hon visar att  melika melouani Melani sätt att tänka teatern en blandning av Berthold Brecht med von Trier och Bergman eviga ångest gjord av kvinnor som talar för kvinnor fungerade och mycket bara men frågan om denna extremt realism som går till en slags  mardröm scenariot stor och påkostade kan fungera enbart om alla är 100%  eller har så pass stor erfarenheter och motivationer. Kunde den ha inte resultterat i ett underbart konstfilm när man hade genom klippningen fångat dess stund. Kanske är jag i min egenskap av heterosexuellt medelålder och någorlunda nöjd och distanserade till livet män den person som känner till minst en sådan budskap av kvinnlig missnöjd men är det inte så att man är rädd för konst filmer. Med det sagt jag anser att även om jag var missnöjd med uppsättning råder jag alla att se den och tänka på den. Till sist foto som jag har valt är det om en kvinnan som jag älskade och dog på grund av ett plastik operation

Robert Fogelberg Rota

Sven Lindberg bästa roll någonsin

Det fanns en gång Tv tetran

Det fanns en gång Tv tetran

Den inbillade med Sven lindberg år 1989 SVT arkiv

Med den roliga regi av Bernt Callenbo årm 1991 Sven Lindberg spelade en av hans bästa roller i den Ibidem sjuke som den hårda gnälliga men i grund och botten både godhjärtade och även slug patriarken Argan i nattmössan och besatt av ett sjukdom och hans ett kärleks för den tiden medicin. Sven Lindberg var så svensk som han kunde bli och förutom ordet av söta Angelique i kloster är allting från den fina fotografi av Styrbjörn Engström och Gunell Nilsson foto så svensk som det kan bli full av ett glädje och av en tid Stormakt tid i vilken vårt kand var att räkna men även så patricisk. Argan är utmärk och det är han även i relationen med luison Linda Anderon en lite pippi som han slår med ris och sen gråter med. Även reaktioner med den vackra och dygdiga dottern Angelique Sara Key är strak kraftig både komisk och även så full av ett slags ömhet. Jag älskar den precis som den relation mellan Angelique och den unge älskaren Clenate en duktig Magnus Ehrner som ser ut som ett svenska adelsmän och dem två pedanter den virrpanna Thmas Diarfourius som är en ung
Claes Månsson och danns fadern Doktor diforius som är den fantastiska Axel Dübergen anna n läkaren var Gösta Perserius och den skoningslösa och falska Agert som är Moa Malm men det som spelar bästa är tetran veteraner Anita Wahl med den intrigerade kammarjungfru Tonette. Allt är välspelade musikalisk och belåten och för mig de bara en lite skuggpunkt att jan Walderkrans är med så lite som tyvärr allt för ofta. En rolig uppsättning som jag skulle vilja se mera av eftersom jag älskar Tv teatern och skulle hoppas att ha sett mera av den

Robert Fogelberg Rota

Så bra på SVT play

En fantatstisk uppsättning

En fantastiks uppsättning

teatrngrupp les Buffons du Nord har gjort en extremt fin iscensättning av en av Molières roliga komedier George din. Idéen är med ett modern scenografi eller snarare som påminner av en av 1999 talet största filmer Sleppy Hollow. Den är vad en av dem roligaste och mest farsartade av Molière verk Georege Dandin. Michel Fau använder sig på ett sått som påminner som det som Eric Rohmesr gjorde i hans mästerverk Marqueise d’or. Den scenografi av Emanuel Charles och ljussättning av Joël Fabing lyckas att ge en känslan av värme och även av dunkle i denna historia av fiffel och båg. En röd håriga dadin i Michel Fau tolkning är en feg huset tyrann ny rik rolig eftersom han blir komisk i sitt självgodhet i hans missanpassning av ett elegant watreau liknade kostym som i i själva verket är helt perfekt när det gäller karaktärerna och hans brister hans fega sätt och våldsamhet. Michel Fau gestaltning är inte till skinnade från dem andra teatralisk i nedstigande lägget som påminner av den tradition som själva Molière kodifierade men har även mycket av den tyska expressionismen och dadaismen i hans tolkning i den överdrivna nästan inne i Antonins Artaud grymhet teatern men inte riktig. Det ses när han hotar fru dialogen att förvandare hennes ansikte till marmelad eller när han talar med svärföräldrar som ogillar honom i allt den absurda i ett sådan samhället. Det med ett bra ensemble spel av dem olika män som sätt mot honom den nästan medeltiden i hans kostymering Lupin som spelas mycket bra av den kraftig överviktiga Luoin som i Florent Hu blir den evige slogen bonde som vi endast visa sig endast får sina behöv tillfredsställda men även i ”fiende” kärleks rivalen Clitandre i en mycket bra spelade gestalt av Armel Cazedepats. Denne är ett sparat elegant lagom våldsamt kapabel att dra ut hans värja en kraftig rapi som försöker att föra fram som agenda men en kvinnan som intresserad honom. När Agelique blir på lösas förbannande på Clitrandre hon slår Geoeger som förtjänar det i ett scen som påminner om ett handdocka tatarer. Clitradre har inga ångest kan taal för sig och vill bara öar sig på den sätt som Georges kunde ha velat. En annan personlighet som visar ett liknade sätt är svärfadern Monsieur de Soteville som har Philippe Girard skicklighet. Det är en åldring klädd förutom i den stora scenen som är kvällen med lång peruk och tro alltid i den höga delen av scenen som visar att han kan han vill ta allt. Hela hans vilja att göra att ha alltid rätt ses med hans vajrar en florett liten och rostig som uppvisar att den franska adels det som var den största mest ärorika adels finns inte den har blivit löjlighet som madame de Sotville en satemara spelade med ett enorm skicklighet av Anne-Guersande Ledoux med nasal röst och lik i hennes kläddelens den av kvinnor uder Henrik IV tid två generation före själva händelserna. En annan roll som är intressant och extremt autoritär är den av en annan kvinna tjänstflickan Claudine spelade så bra av Nathalie Savary. Hon är den som tycker tror bestämmer och gör allting är uppkäftig och vill försöka att göra allt. Det är en komisk men kritisk roll väl spelade även om lite mindre djärv än Angelique som har Alka Balbir grace och behag. Det är en roll som har även genuin elaka precis som en kvinnlig Dom Juan. Fast i Alka Balbir hon får även en annan dimension den av ett kvinnan som slås mot patriarkatet vad den betyder att bli såld av familjer till ett brutal make. Hon spelar så bra och så rolig i en uppsättning som man bör se

Robert Fogelberg Rota

Aivis Gretrs tolkar Beethoven

Två stora konstnärer innan påsk

Konserthuset är som bekant en av de finaste byggnader i Stockholm och igår den 28 mars har vi fått presentation av en av dem bästa symfonier i hela mänskligheten historia Ludwig van Beethoven eroica komponerade för Napoleon när han hade gett hopp till dem unga radikala i Europa. Som good tradition att ha en modern stycken som i denna fall bli den sydkoreansk en musikskaperska Unsuk Chin ”Subiuto con Forza” troots modernite är denna stycken fortfarande i slags melodi som får vårt minnet till några av dem väsentligaste stycken som hade förkommit i den stil som är lik en våg och slås med åskådaren . det är mycket väl presenterade och den unge lettiske dirigenten Aivis Greters har en självsäkert och extremt auktoritär och självsäkert i hens presentation. När det gäller Erioca hela framkörning är perfekt i allt utan någon som helst problem. En extremt lyckad afton

Robert Fogelberg Rota

Corelli fungwra inte med Teleman ja

En sådan underbart afton

Vad som presteras i Stockholm vackraste byggnader dvs Stockholm konserthuset öch där spelas en väldigt känd ensemble Freiburger Barockorkester som börjar med ett mycket svårt stycken i vilken den berömda och extremt duktiga Goffrfried von der Goltz tyvärr visar sif vara helt fel Arcangello Corelli Concerto grosso B-dur op 6:11. Tyvärr är denna tsycken adels för långsamt adels för stel och vi kan vänta oss till det värsta men Oboekonseran av Giovanni Benedento Platti ligger allting på sitt rätta den är så lugnt så välgjord och så perfekt i alla minsta stunder. Stycken är lite sämre än Fagott konster av Antonio Vivaldi som var mästaren hos vilken den andra venetianare Platti hade studerat är rolig trevlig och det borde ha varit den riktiga ingång samma kan sägas av den riktiga översaklig dom är den genovisiska tonsättaren Francesco Geminiani La Follia concert i d moll. Maestros Geminiani är mäktiga full av kraft och rummet fylls av tonerna som med mera passion påminner stark om Händel- Just Händel som är mindre passionerade men betydligt mer full av kraft och av ett slags pondus försätter med Concerto grosso B-dur som är en av dem mest underbara stycken i hela den barocka epoken. Det är en otroligt bra stycken full av ett slags fantasi i dessa harmoni. Den sista stycken som är ännu starkare är den sista som är Sinfonia G-dyr ”Grillen Symfonier av Georg Philip Teleman. Denna tonsättare som ofta hamnar lite inklämd mellan Händer och Johan Sebastian Bach lyckas att föra fram ett enorm styrkan en rolig blandning av den tyska balansen och den italienska fantasi en mycket bra stycken och framföring av en av dem bättre ensemble som finns disponibel

Robert Fogelberg Rota

Berstein a Vienna

La cittá della musica

Vienna é nell’immaginario collettivo ma questo é un dato di fatto la cittá della musica elegante e appartement fredda ma simpatica di una bellezza senza tempo ma profondamente legata ai suoi tempi e questo é quello che
Lotte de Beer porta nela produzione dell’immortale musicale di leonard berstein che é anche se in maniera stilizzata e utilizzando perfettamente la scena mobile che segna i vari cambiamenti da luogo a luogo in una New York degli anni Cinquanta che vive un sogno falso. Un sogno che però non é in quanto falso condiviso da tutti come si vede nella sinfonia della fuga dove gli abitanti del ghetto situato ai margini di Mannathan decidono di trasformarsi in quartiere borghese ma questo ripete le morti di Rifi e sopratutto di bernardo. Molto si é scritto sulla somiglianza tra quest’opera e Romeo e Giulietta ma per me a parte la storia d’amore è fuorviante perché l’opera e anche uno sguardo critico alla società americana dove il multiraziale non vuole dire multiculturale. Come tutte le grandi capitali europe anche vienna é multiculturale ma é difficile sapere quanto sotto il meraviglioso ordine di un popolo molto civile e accogliere sta l’uomo e questo si vede sopratutto in una figura quella di Anita interpretata da Rico Salathé. La part musicale é perfetta la conduzione del dirigente Tobias Wögerer é sicura in tutto ma é anche quasi facile con quello che riguarda lo studio che genera la perfetta realtà. Anita é uan donna ferita che inizia facendo anche notare prima il sogno americano i I want me in America dal quale stranamente manca il coro degli uomini che fa notare l’impossibilitá del sogno americano che lei poi anche comunica nello stupendo e tragico stick with your own epoi la scena del quasi stupro fatta in maniera molto  Un ‘intretazione qella di Myrthes Monteiro difficile perché nonostante tutto l’essere estroversa il personaggio ma che deve essere anche dietro ai due amanti che sono come ricordiamo Maria e tony. Il ruolo di Maria che ha delle colorature molto difficili è interpretato da Jaye Simmons che per me riesce a dare tutto in un’intepretazione che ha diversi aspettie  diverse sfacetatutre dal comico al patetico al sentimenatle ma anche nella  scena madre quella con la pistola anche di denuncia sociale. Il ruolo di Tony é differente perché questo personaggio che si chiama in realtà anton ed é figlio della prima generazione dei migranti. Il ruolo in questa produzione è interpretato da Peter Lesiak che dà l’idea dell’eroe romantico ma anche di essere un ragazzo che sta per la strada che deve cercare di fare il possibile per far combaciare il pranzo con la cena. Le are sono perfette ma questa bella interpretazione sembra impallidire di fronte a quella di Riff il compagno in un ruolo simile a quello di Mercuzio nell’opera di Shakespare ma con un’importnate differenza i disagio giovanile che si vede andcora meglio in bernardo il gigante portoricano intepretato da Lionel von Lawrence che é il quasi comandate di un gruppo che prova fino alla fine a tenere i nemici altri poveracci fuori dalla propria societá. questa é la tragedia per chino che é un ottimo James park isa carnefice ma anche vittima di tutto il marciume che sembra colpire ognuno dei giovani   Una società che non li sa comprendere sia che essi siano portoricani . Uan societá che cerca di dare balli da collage con Kevin O'Dwyer il preside abbastanza mieloso oppure e sprezzante e ironica coem viene ben rappresentata dal detective pieno di disillusione e arrabbiato Sharck al quale i giovani teppisti nativi cantano una bellissima canzone super canzonatoria  che ha il volto di Nicolaus Hagg. Il fatto di vederlo in tedesco lo fa assomigliare ai poliziotti dei film di Frits Lang con il comissraio Rtah. Un'interpretazione e una messa in scena veramente molto carina

Robert Fogelberg Rota 

Papaleo rivisita Goggol

Un dominatore

Titolo L’ispettore generale di Goggolo

Regi Leo Muscato

Interpreti Rocco Papaleo Letizia Bravi,

Voto capolavoro assoluto

Mentre crudelmente russi e ucraini si massacrano in una guerra molto crudele Rocco Papaleo decide con una bravissima attrice ucraina in un ruolo parodico di presentare l’opera più bella di una delle persone che fecero di più per l’unione tra le due cultura e formo il teatro russo che diventerà con Stanislavski il metodo sovietico e oggi milioni di attori lo presentato o anche e soprattutto gli ucraini famosi o quegl che vengono da questa diaspora. La trama è semplice come la struttura una piccola città di provincia governata da un podestà che con alcuni degli compagni la tiranneggia ma non è un tiranno solo un individuo normale che cerca di trovare il proprio tornaconto. Il teatro che veniva letto da gogol era qullo eroico francese che poi é anche quello di vittorio alfieri e in questo mondo ci sono i titani. Per gogol invece ci sono gli uomini e  chi meglio di ogni altro oggi non solo in itali ma in Europa può prestane l’uomo senza nessuna esagerazione con i suoi pregi e difetti Papapleo. Abituati  a vederlo al cinema lo immaginiamo piccolo ingobbito ma abbiamo di fronte un gigante un mattatore da un fisico imponete non troppo dissimile a quello di Gassaman con la stessa sicurezza ma anche la capacità di trovare il comico nel gretto l’abuso di potere le frustata a una vedova unicamente perché questa lo disturbava. Una vedova che poi si mostra proprio tale e quale al podestà nel utilizzare la corruzione come sistema- la corruzione è quello che porta ogni personaggio a girare intorno al parodico e istrionico Marco Brinzi che é in pratica il bellimbusto  Chlestakov . è un personaggio al limite del vigliacco pauroso consone della sua posizione ma soprattutto del fatto che può a ogni costo riuscire a avere una vita facile ricca fatta di soprusi. Ben presto il vede come il giudice Marco Gobetti inizia a diventare tra i corruttori o i corrotti come é seguito anche da quello che é l’apparentemente timido ispettore scolastico Daniele Marmi ma soprattutto del personaggio che è forse il più sgradevole  il direttore dell’ospedale. Anche questi é bravissimo e come tutti i corrotti é ridicolo o meglio comico per quello che fa non per la recitazione molto naturale piena di carisma e di gioco. Questo si vede anche nei due personaggi femminili la moglie Elena Aimone ancora attraente che vuole a ogni costo sentirsi ancora bella corteggiata e la figlia ingenua e romantica letizia Brava. Sono due provinciali ma anche come la vedova due donne che vivono in un ambiente difficile come i due possidenti vero e proprio coro Michele Schiano di Cola e Marco Vergani barave persone che cercano di vivere. La neve finta ma soprattutto la musica di Andrea Chenna creano una magia quasi cinematografica ma profondamente teatrale con i bellissimi costumi di Margherita Baldoni e le luci bellissime ma mai troppo invasive di Alessandro Verazzi che costruiscono un’atmosfera. Una mesa in scena bellissima magica che spero possa avere la stessa vita dell’Arlecchino di Giorgio Strehler

Robert Fogelberg Rota

Musisca barocca

La musica polifonica

L’istituto di cultura italiana di Stoccolma in inglese per una scelta soprattutto di essere salvi visto che ormai la Svezia è a tutti gli effetti parte degli stati uniti presenta una bellissima conferenza che è parte di un concerto del ottimo duo di musica antica di Juan Jose Franciso liutista oriundo argentino che porta alla musica l’energia la concretezza e la maestria tipica di quello che molti suoi connazionali hanno portato al calcio e di… un ottimo controtenore. Il ruolo del controtenore è di per e stesso difficilissimo perché è un ruolo che è stato spesso frainteso ho come esclusivamente un ruolo in travestito ma soprattutto come un ruolo che cerchiamo di mettere nelle categorie che sono simili ai ruoli talmente stereotipati dell’opera che inizia a nascere nel 1600 si perfeziona nel 1700 e finisce con la grande esperienza pucciniana prima opera che definirei borghese. Il primo pezzo con qui viene introdotto il concerto è un brano tratto dalle nuove musiche ci Caccini. Conoscevo l’autore ma mai mi era stato presentato in una così notevole interpretazione di un autore forte interessante pieno di una liricità con le nuove musiche la raccolta che fece nel 1601. Anno tragico per l’Italia dove i principi un tempo così potenti come gli Este restano ridimensionati bene bene oppure significativamente come i Gonzaga , dove le potenze economiche come Genova e la Firenze medicea sono stato vassalli della Spagna e Venezia resta una nazioni a parte. In questo periodo anche perché nell’Europa del nord e del centro stano nascendo lingue e sezioni musicali moderne per la riforma la controriforma è molto interessata alla musica per portare il suo messaggio che è soprattutto di carattere religioso si basa sulla polifonia alcuni intellettuali vogliono riportare una particolarità quella della voce umana. Voce umana sensazioni patos drammatico esigenze che porteranno alla formazione della camerata dei Barldi. Un modo scientifico e concreto ma anche psicologico di intendere la musica che farà nascere anche la scineza moderna perché sia il padre di Galilei ma soprattutto Galileo Galilei frequenteranno questo gruppo. Caccini fa proprio questo e viene riportato in luce da “Le nuovissime musiche e come comporle “ dove… riesce a presentare questo ancora meglio di quello che a suo tempo per un'altra forma di teatro tradizionale italiano aveva presentato Giorgio Strehler con “L’Arlecchino” spettacolo tra i più longevi della storia del teatro mondiale. Con estrema naturalezza Strehler coadiuvato da molte persone Marcello Moretti, Ferruccio Soleri e oggi anche Enrico Bonavera avevano portato in scena la tecnica dell’epoca mentre qui abbiamo l’epoca intesa soprattutto come le sensazioni. Questo si vede benissimo nell’esecuzione dei pezzi di Monteverdi. È il musicista più famoso e anche melodrammatico del periodo che ha già le atmosfere e l’impianto operistico e l’esecuzione è ottima la migliore che ho mai sentito in 30 anni di frequentazione che trova un contrappasso nella musica contemporanea il lamento della sirena con una comunicazione culturale simile a un pezzo di barbara Strozzi un compositore di sesso femminile tra i migliori.  Un serata piacevolissima e istrutiva che spero venga presentata sempre di più

Robert Fogelberg

Den alla bäst konserten jag har någonsin sätt

Det finns ett skrin som innehåller många skatter i Stockholm central med den vackraste skulptur med Bengt Fogelberg nordiska Gudar som finns i hela riket dvs Carl Miles ”Orpheus i underjorden” och vid den igår den 5 april 2023 har Camera Salzburg med ledningen av Giovanni Guzzo presenterat en av dem bästa konserten som jag har någonsin skådat. Varje not redan ifrån början med den venezuelansk födda virtuos kommer klart tydligt och i denna första stycken symfoni nr 29 vi får hela den musikaliska historia för oss med först en Allegro Modertao som visar dels kraften men även luriga tematiken och en Coda som är nästan dansade och spräckfulla. Precis som Michelangelo Buonarotti gjord med den antika skulpturerna Wolgfard Amadeus Mozart gör den större och bättre med mera kraft och säkerhet tar den tid till sitt yttersta. Den tvp sista staser en trio och en Allegretto con Spirito spränger ut blir så tidstypiska men även så tidlösa och mytiska men även fulla av ett slags lugn som döljer den mörka skugga av en person som dog så tudigt  Den andra stycken som presentera är Joseph Haydn ”Cellokonsert nr 2 Hod Vib i vilken det är den erfarna Julia Hagen som presentera en stycket i vilken dem musikaliska är ofta väldigt försummande. Med anklagelse av folklighet populism och för allt del även kopierade var Haydn en foga omtyckte under hans tid av många särskild dem mer radikala och hans framgång bland annat med många brittiska och svenska order blev hans framgång raka motsatsen till den av Mozart eftersom han nåde dem på äldre dagar. Hans musik är väldigt beroende av sin tid med en stil den patetiska som råddes med sentimentala klanger. En lyftes delvis ut men även den klassiska som re visiteras med ironiska ofta snabba toner några pizzicato. Hagn är säkert magistelisk och den musik kommer bokstavligen mellan märg och ben från alla dem olika gravyrer. Eftr en paus i vilken man upptäcker att dem detaljer mest i portanan till scen platser och man börjar med ett väl strukturerade stycken den av Anton Bruckner en Winner scen romantiker och av Adagio Andnate ur Ståkviken i F-dur en välstrukturerade majestätisk stycken som verkar ha en arkitektonisk kraft. Snare har vi den underbara Divertimento i D-dur Kv 136 som är både den mest tidstypiska men även den mest innovativa hur den tysk österrikiska geni lyckades att omvandla dessa genrer inne ifrån. En oförglömlig afton

Robert Fogelberg Rota

När vi lyckas att ta en klassiker till vårt tid och vår land

Frida Röhl och Magnus Lindman presentera en nästan fläckfri tolkning av Nikolaj Goggol

Titel Revisorn

Regi Frida Rölh

Medverkande Björn Kjellman, Pablo Leiva Wegner, Katerina Ewrlöf mfl

Scen Stockholm stadsteatern

Betyg A

Nicolaj Gogol är inte en helt fläckfri eller enkelt Förfataren att tas hand om. Dels är han ukrainaren till födelsen under en tid i vilken man började mycket långsamt och försiktig att grunda ett ukrainsk identitet men den är en del av den ryska litteratur. Han var mera än andra stora kollegor som Lev Tolstoj och Fjodor Dostojevskij eller den senare Anton Tjechov kritisk till den  samhället styrd av Zar  som man tydligt påpekar i föreställning programmen han var själv år 1836 när denna perfekta och underbara pjäsen fick premiär att den var absolut inte en parodi mot den samhället men snarare not den mänskliga beteende och det är helt ”rätt” att kunna aktualisera den. Huvudroll innehavaren som för sitt entre ganska långt uinne trots att vi har redan hörts tala av honom heter heter nu Alex Tornfalk Barbar som han ständigt repeterade spelade mycket bra av Pablo Leiva Wegner. Han är en person som har verkligen super svårt i början eftersom han befinner sig utan pengar utan möjligheten att ha ordentlig med matt (få soppan med flugor av personalen spelade av den androgyna Tova Wlaberg9 på en hotel och har spel missbruk. Med en gansak stor dos av hyckleri lyckas han att presentera sig för det som han inte är och kunna utnyttja situationer. Jag har lite svårt för den ständiga presentationen av pudel hard rock vilken är bra musik men inte här och för Carina Backman scenografi som är alltid den prydliga , vackra och välpolerade borgerskap salong men just i andra akten var efter att ha spelad med börjar han att utpressa dem kommer detaljer hur ett Hyperonyms Bosch målning. Dessa passar bra eftersom det är dem andra som låter honom göra va han vill och blir deras egna demonerna som pressar allt och alla  från den själv säkra Steve Binjuré en sjukhus direktäör som bry sig inte om patienterna spelade bra av den lagom distanserade Peter Anderson som visas en otroligt bra komedienn till Lennart  Lenkan Föhn männen med många järnört i elden som presenteras av Björn Kjellman. Han gestaltning är ytterlig självsäkert i alla dem svårigheter svagheter av en fifflaren och vi kan förstå hans ganska lätta att han tro att Alex är revisor eftersom han kan bar se i makt ställning en som han. Alex precis som lenkan och Steve är tonåriga som har aldrig vuxit pompösa och själv säkra och som gör vad dem gör enbart för att kunna behålla en vis ställning. Det är uppenbarligt att den bristfälliga svåra men även lite mera alert Dick Abloy särarts ansvarig spelade med grace och lätthet av Linus Troedsson kanske har sett men han måste ständigt hållas på plats bli påmind om hans ställning och få även den enda plagg från den tid en kappa som näsan monolog som fråntas honom av Alex. En kppa som är precis som monologen av näsan en hyllning till Gogol författarskap. Den sker i den första agerande mellan Alex och Irene skol ansvarig spelade av Ann-Sofie Rase iklädd som en byråkrat eller som en karikatyr av den vi ser redan ifrån början hur hon är svårt har svårt och är tragisk men sätter sig själv i det svårt situation och är ständigt som adels för ofta händer till skolan dåligt sedd av resten av samhälle. Den andra kvinnliga karaktär är pastor Pia som har Katerina Ewrlöf grace och  karisma och scen närvaro. Hon är den enda som säker sanningar och kan komma visligen med beslut som är både logiska men även lite ynkliga . Trots den parcellen hundar ganska fulla precis som alla andra djur är hon väldigt nära och dottern den 29 årig Selma Emma Mehonic även hon extremt duktig lyckas att få vad hon vill och angriper inte dottern. Selma är symbol till den eviga optimismen men den kan inte gå fram eftersom allt som vi ser går dålig på grund av faktum att hon kan inte slås kan inte någon ställning alls eftersom hon har ingen flytt är inte van att kämpa. Det blir en parodi eller rättare sagt en satir ganska lik men fräsaren och med ett bättre humor dem som Ruben Östlund i vilken Frida Rölh lyckas genom att presentera den alla bästa av ensable förmåga att visa att ofta även vi själva gör många av dessa svåra problematiker och sätta oss i svåra situationer

Robert Fogelberg  Rota

EDOARDO SIRAVO en stor konstnär

A EDOARDO SIRAVO enligt i Leonardo Tonini

I Sarsina, i Italia, vid landstinget  Cesena en av dem mest kända historiska gammal städer i Italien , sedan 40 år  håller man  il Festival di Plautus. Staden vars ursprung kan ses under äldre tider har gett födelsen  Tito Maccio Plauto nel 255 före vårt tidräkning  den stora romerska komedi författaren vars verk har påverkat hela den västerlänska teatern . Pjäser som l’Aulularia, il Miles gloriosus e Pseudolus har presenteras kontinuerligt på olika teater från antiken till idat. Il festival di Sarsina har som stor uppgift att hålla uppmärksamt  (det är 20 dem som kom till oss helt bevarade ) e och dem olika palutiner som är verk direkt inspirerade ifrån honom .

En av dem mest kända är William Shakespeare  ”muntra friar i Winson och där har vi möte Edoad Siravo

1 skådespelaren dubbar röst regissör och numera vem är Edoardo Siravo

Vem ä  Edoardo Siravo? Det verkar en enkelt frågan men istället är den ganska komplicerade att svara  eftersom för att svara på den måste man måste ta tag i alla den aspekter av mitt personlighet  .

Den största aktivitet är den tetaraliska vid dem antika teatern som det finns gott om i Italien , som i Tindari, Segesta e Siracusa och senare  Sarsina, som har ett modern teatern  men som ser mest i  och detta gjorde så att jag hade tillfälle att bli direktör för den betydelsefulla Plautus festivalen  a.

2 Vilken spår kommer festivalen att följa och vad kommer du att ge ?

Il Plautus Festival, av vilken slutade den 62 upplaga , är i sig ett unikum i den antika teatern festivaler. , eftersom den tillägnar sig ett dramatiker som kanske var även ett skådespelaren som lammande ungefär efter trettio texter som har inspirerade hela den komiska tradition efter sig  .

Det som är vidtog är att låta med .

3 Vilken är framtoningen av plautus och vad kommer att ge den. ?

Som jag har redan sagt den störst anledningen med  il Plutos Festival är att sprida kunskaper om Plutos . om vi tänker att skådespelaren som  Ettore Petrolini, Alberto Sordi och även  Gigi Proietti, kan bara se deras ursprung i Plautis , samma ursprung som vi kan även se i en av dem mest betydelsefulla verk av den moderna teatern som  "I väntan på Godot".

4 vi såg att det har förkommit på filmduken i the first king meb användning av den ursprungliga latinern skulle man se samma i teatern att se Plutos i den  ?

Antonio Calenda har gjort en sådan erfarenhet för fyra månade sen . jag själv har iscensatt  "Aulularia", av Plutos i själva verket , var en del av texten var på Latin , översatt och bearbetade av  Michele di Martino, med utmärka resultatet .

5 jag såg en fantastisk iscensättning av Fastalf vilken reaktion finns mellan den berömda Shakespeare komedi och Plutos ?

Shakespeare är i själva verket en av dem fortfarande  som brukar fiska mera från Plutos . I själva verket  "Falstaff muntrar fruar från i Windsor" härstammar från dem personligheter som fanns vid  "Casina" och den karaktär  Falstaff si kan även hittas is  Pirgopolinice, huvudpersonen i  "Miles Gloriosus".

6 du sa att du har börjat att närvara vid denna festivalen sedan 14 år finns det någon händelsen någon uppsättning som du kommer ihåg med stor nöje ?

Alla dem uppsättningar som blev iscensatta vid Plutos festival kommer jag ihåg med stor nöje

Att skådespelade vid 'Arena Plautina di Sarsina är för alla skådespelaren ett äktade emotion och ett sådan sant nöje.  Det är en äran och en nöje som vi delar och samlever med den publik som står vid våra underbara läktaren

____________________________________________________

Skådesepalren , regissör och dubb röst , Edoardo Siravo har seplat med många könda tetaern rupper i mera än 150 uppsättningar . han avslutade sina stideir  1977 all'Accademia nazionale d'arte drammatica och var regi assitent till Giancarlo Sbragia negli spettacoli La bottega del caffè con Vittorio Caprioli e Il gioco delle parti con la Compagnia Tieri Lojodice e och är själv regissör under många uppsättningar.

Han har arbetat och rbetar , även i filmen  televisione med dubbning  sammarbetat  med många viktiga regissörer  och skådespelarena som : Paola Borboni, Paolo Stoppa, Liv Ulmann, Vittorio Gassman, Gabriele Lavia, Giulio Bosetti, Luca Ronconi, Luigi Squarzina, Gigi Proietti, Damiano Damiani e Raffaele de Simone.

Nel 2019 vinner han priser  Spoltore Ensemble som bästa  skådespelaren  I väntan på Goddo  di Maurizio Scaparro.

Juli  2020, a Pescara, för han  Premio Flaiano för hans karriärer . Senare medverkar han  l'Aulularia di Plauto vid Orto Botanico di Palermo.

Under denna år 2022) är han konstnärlig direktör vid Festival di Plauto a Sarsina.

Man tackar  Sarsina kommun  för att tillåtit mig denna intervju

Leonardo Tonini

Herbert Blomstedt är briljant

En f musik upplevelsen av stora mått

Det är alltid ett stor nöje att kunna se på scenen Herbert Blomstedt med hans klassiska och även mycket vänliga familjära framträdande och i den konsert som han håller den 21 septembers på konserthuset trots den enorma anslutning av publiken får man känslan att vara i ett privat hem var den åldrande dirigenten ger oss visdom. Visligen kan det verka att hans visdom är ganska enkelt lite för banal men inte för allt del mindre viktig när man är nära användningen av atombomber. När det gäller den rent musikaliska man måste påminna om en sak att hela ensamme presentera till fullo. Den första delen av koncern är presenterade är Arthur Honegger ”symfoni n.3 Symphonie Liturgiche från 1946 men komponerade mellan 1945 och 19445 med den katolska mässan som är tolkat med hjälp av Stravinskij och den moderna 1900-talet musik. Aldrig har den försat satsen Dies Irae som har aldrig varit tolkade på ett sådan extremt hård och skrämande sätt. Toner som är starka obsessiva visligen tolkade i ett form av melodi men på ett fasans full sätt som får oss att känna oss skrämda att hitta en form av obehag. Det är ett sätt att arbeta som blir mer och mer uppenbart även i De profundis Clamavi en adagio som lite i taget tränger mellan vårt märg och ben och i slutet  Dona Nobis pacer men en flöjt som kommer längre och längre upp så lik det som verkar vara den sista meddelande från ett döende planet. Den andra delen av koncert är Johannes Brahms en av den förgestalter av den romantiska skolan och av honom presnterara man ”Symfoni nr 4 e-moll op 98 tonsatt 1885 med et mästerlig  och fulla av höga noter Allegro non troppo för att senare gå till en andande moderato och en allegro giocoso som fyller med ett romantisk idéen av gras behag och höga nöter. En hymn till livet och skönheten

Robert Fogelberg Rota

Tonini intervista Sirvano

INTERVISTA A EDOARDO SIRAVO

di Leonardo Tonini

A Sarsina, in Italia, in provincia di Cesena, uno dei più bei borghi storici d’Italia, da 40 anni si svolge il Festival di Plautus. La cittadina, che ha origini antichissime, ha dato i natali a Tito Maccio Plauto nel 255 avanti Cristo, il grande commediografo romano la cui opera ha influenzato tutto il teatro occidentale. Testi come l’Aulularia, il Miles gloriosus e Pseudolus sono continuamente in cartellone dall’antichità a oggi. Il festival di Sarsina si propone di tenere viva l’attenzione anche sulle commedie meno conosciute (sono 20 quelle pervenutaci integralmente) e sulle opere teatrali che nel corso dei secoli sono derivate dalle plautine.

Appunto dopo una di queste ‘derivazioni (Le allegre comari di Windsor) incontriamo Edoardo Siravo nuovo direttore artistico del festival di Plauto e lo abbiamo intervistato.

1 Doppiatore, attore, regista e da quest’anno anche direttore artistico di uno dei più antichi festival in Italia, una bella carriera. Chi è Edoardo Siravo

Chi è Edoardo Siravo? Sembra una domanda semplice ma invece è abbastanza complicato rispondere descrivendo i molteplici aspetti della mia persona e della mia carriera, considerando le varie attività che seguo da sempre.

L'attività prevalente è quella teatrale svolta in larga parte negli splendidi teatri antichi di cui l'Italia è ricca, quindi Tindari, Segesta e Siracusa e poi Sarsina, che ospita una grande arena moderna ma che vede andare in scena spettacoli di stile classico, stile che corrisponde in gran parte alla mia attività attoriale e che forse è stato uno dei motivi della mia candidatura a Direttore Artistico del prestigioso Plautus Festival.

2 Che taglio hai dato e darai al tuo festival? come intendi indirizzarlo nei prossimi anni?

Il Plautus Festival, di cui è appena terminata la 62ª edizione, rappresenta un unicum nel panorama dei Festival di drammaturgia antica, incentrato attorno alla figura di un drammaturgo e forse anche attore, che ha lasciato una trentina di testi teatrali che hanno poi ispirato tutta la drammaturgia comica sino ad oggi.

Quindi, alternando spettacoli comici e tragedie, l'intento è quello di far rivivere questo autore, di cui Sarsina è la città natale, anche a livello internazionale.

3 Qual è la mission del festival di Plauto? a chi si rivolge? Ha una visione internazionale?

Come ho già detto l'intento è quello di promuovere il Plautus Festival sia a livello nazionale che internazionale. Se pensiamo ad attori come Ettore Petrolini, Alberto Sordi e anche Gigi Proietti, non possiamo non ritrovare in loro radici plautine, le stesse radici che possiamo riconoscere nella drammaturgia contemporanea, ad esempio in "Aspettando Godot".

4 Abbiamo visto film di ambientazione romana recitati in latino (il primo re) - è pensabile trasporre in teatro una commedia di Plauto nel suo idioma originale?

Questo esperimento è già stato realizzato alcuni anni fa da Antonio Calenda. Io stesso ho messo in scena "Aulularia", di Plauto appunto, dove il testo recitato era in parte in latino, tradotto ed adattato per l'occasione da Michele di Martino, con ottimi risultati.

5 Ti ho visto in uno splendido Falstaff questa sera, che relazione c’è tra la famosa commedia di Shakespeare e Plauto?

Shakespeare è in effetti uno degli autori che ha attinto abbondantemente al repertorio plautino. Lo stesso "Falstaff e le allegre Comari di Windsor" derivano dalle commedie plautine "Casina" e il personaggio di Falstaff si può ritrovare in Pirgopolinice, protagonista del "Miles Gloriosus".

6 Hai detto che partecipi al festival da 14 anni, c’è qualche episodio che ricordi con piacere? c’è uno spettacolo che ti è particolarmente caro?

Tutti gli spettacoli con cui sono andato in scena al Plautus Festival mi sono cari.

Recitare nell'Arena Plautina di Sarsina è per tutti gli attori una vera emozione e una grande gioia.  È un onore e un piacere che condividiamo con il generoso pubblico che da anni affolla le gradinate e che ci stimola e incoraggia a continuare con qualità e valore.

____________________________________________________

Attore, doppiatore e regista, Edoardo Siravo ha recitato in importanti compagnie teatrali in oltre 150 spettacoli. Si è diplomato nel 1977 all'Accademia nazionale d'arte drammatica ed è stato aiuto regista di Giancarlo Sbragia negli spettacoli La bottega del caffè con Vittorio Caprioli e Il gioco delle parti con la Compagnia Tieri Lojodice e regista di molti spettacoli teatrali.

Ha lavorato, e lavora, anche nel cinema, televisione e nel doppiaggio collaborando con importanti registi e attori quali: Paola Borboni, Paolo Stoppa, Liv Ulmann, Vittorio Gassman, Gabriele Lavia, Giulio Bosetti, Luca Ronconi, Luigi Squarzina, Gigi Proietti, Damiano Damiani e Raffaele de Simone.

Nel 2019 ha vinto il Premio Spoltore Ensemble come miglior attore per lo spettacolo teatrale Aspettando Godot di Maurizio Scaparro.

Nel luglio 2020, a Pescara, viene insignito del Premio Flaiano alla carriera. Successivamente debutta con l'Aulularia di Plauto all'Orto Botanico di Palermo.

Da quest’anno (2022) è direttore artistico del Festival di Plauto a Sarsina.

Si ringrazia l’amministrazione di Sarsina per aver reso possibile questa intervista.

Direkt till teatern historia

En fantastisk scen upplevelse

Titel Gisutino

Regi George Petrou

Medverkande Raffaele Pe

Spel plats Drottningholm slotts tetran

Betyg direkt till teatern historia

Vivaldi var en helt fullborda tonsättaren som kunde presentera episka operor som kunde bana väggen till  mmycket av det som var klassicismen. Tyvärr är dem sällan spelade och aldrig så bra spelade som i denna underbara uppsättningen som tar vara på hela den skatt av scenerier scen byte och den lekfulla magi av den bevarade 1700-talet teatern maskineri samt genom att lyckas till att var. I händelsen centrum finns två personer som har varit extremt viktiga i historia ab länder runt Östersjö Gustav II spelade av -…rollen är i sig full av ett historisk glädje och den placeras äen i den viktiga sista akten även bland dem vanliga platser i vilken kungen fanns bland annat i logen mellan dem olika människor som kan  vara dem olika biträdande som finns i slottet eller med den minerva fortuna som är gestaltad av Raffaele Pe e  komplicerade person . Den kung som presenteras är isotonisk mnyckelfull  raffinerade och vill ständigt placera sig vid olika punkter och även olika ty har mycket av dem grekiska gudar som är fortuna eller Minerva spelade av Elin Skorup. Denna roll i George Petrou regi som är även för ovanligheten skuld en mycket duktig dirigent har den stora fördelen att vara en deus ex macchian kapabel att kunna komma uppe och när med den mål som hissar hen upp till scenen och visar ett stark vilja till att undvika den tragedi som är döden av hjälten Giustino som spelas på ett mästerlig sätt av • Yuriy Mynenko. Den är en tenor som i början vi ser i ett helt anspråkslös miljö den av hans arbete som tjänare/städaren och lik Röde orm använder sig av ett sopkvast för att rädda den vackra prinsessan leocastra och blir förvandade av kungen till ett riddaren. Det är inget tillfällighet i denna tempel av svensk 1700-talet att kungen skall dubba en riddaren i Ekonsund dräkt med ett rustning som påminner den som Gustav III hade under hans turnéspel. Det är en svårt roll full av stora komplicerade nyanser och svåra partier. Det ses i den mest ”gotiska” scenen som spelas i ett dunkel källaren när den som har varit Giustiono fiende i kärlek en kvinnan Andronico • Linnea Andreassen maskerade som ett män i sitt tur maskerade som en ung pojken som försöker att spela en kvinnan lyckas att visa sitt styrka med fadern. Vi kommer att få den klassiska teatern coup och fadern är den förskräckliga och fasanfulla Amarzio spelade av Juan Snacho. Denne karaktär är den typiska ”tyrann” full av iver av ett glödande passion som man ser i allt i hans dans i hans kostymering och full av ett ha mot alla som senare dras enbart av blodets röst . Man ser det tydligt när han tvingar Polidare spelade av Jihan Shin att offra den vackra drottningen som påminner om Sofia Magdalena  Gustaf III olyckliga maka Arianna spelade av den duktiga  Sofie Asplund. Rollen är underbart i alla avsede förtum scenen i vilken den möter drake. Det finns adels för många lazzi och man använder inte av vapen på den rätta sätt. Venedig precis som hela Europa på 1700 taet var full av dueller har och dö och att föra vapen var inte i första hand någonting rolig men en markering på något seriös. Det är en bra roll precis som den av Leocasta spelade av Johanna Wallroth ett kättja och en glädje som går i varandra och gör så att sopranen dominera scenen. Det finns och i detta både Vivaldis musik men mest av allt Nicolò Beregan är så mycket före sitt tid den viktiga personlighet av förrädaren den som försöker att få dem andra att lyda hans vilja med hjälp av listighet och hyckleri Amanzio spelade av  Federico Fiorio. Det är en till synes rejäl och stilig officielaren som lite i taget visar hans natur som är den av ett tyrann löjlighet men inte för det mindre farlig eller grym. Den vana teatern besökare kan se ett slut som påminner om August Strindberg ”fadern” . En helt underbart uppsättning som vi kan njuta va

Robert Fogelberg Rota

En så bra iscensättning

En kväll med Macbeth

Kanske inte riktig

Titten (Macbeth)

Regi Jens Ohlin och Hanens Meidal

Medverkande Hans Meidal , Christina Schollin  leif Andrée

Betyg A

Scen kungliga dramatiska teatern

Jag är mycket kräsen när det gäller teatern men jag är så glad att jag har sett denna verk som för mitt minnet till många fina uppsättningar som jag såg när jag var yngre med regi av Ingmar Bergman och Thorsten Flink (fast denne var med på ett begränsad tid). Vad som man har gjort här har varit att behålla visa av tematiken och flytta handlingen till ett opreciserade då tid kanske början på 1900 –talet med en extra svag Macbeth spelade av samma hannes Meidal som presentera den vanliga männen. En vanlig män som är verken ond eller fgod som försöker enbart att ta ett ställning att utnyttjad som händer runt omkring honom. Det är ett sätt att se på denna berömda )antihjälten) som är verken positiv eller negativ som bara här och den naturliga tal förs fram och gör personen verken till negativ eller positiv ännu mer mänsklig. Iscensättning av denna bearbetning har haft premiär innan kriget ti Ukraina och vad som är klart för dem inblanda Zelenski eller Putin att båda hade försök att framställa som folket och förnuftet män samma är för Macbeth. Visligen är Lady Macbeth spelade av Maia Hansson Bergqvist ganska klassiks i sitt sätt att beter sig det negativa att vara en intrigmakerska med allt som var den sexuella precis som den magiska i Shakespeare original är borta. Det som är häxorna personifiering av ett tid några passion former som är både inne och ute från denna tid är annorlunda är i själva verket en psykologisk vision av denna tid som får dialogerna med dottern . Jag är mycket förtjus i denna roll och under den miss en scen som jag beskådade hon spelades av Olivia May Keller som har sitt lilla kanin ser fasn dem hängda medlem i rådet och får samtala med dem furierna som kommer flygande spelade av Agnes Rase, Helmon Solomon och Electra Hallman. Det är mycket bra starka välspelade roller som lite i taget ändrats. Kaninen kommer i den fantastiska scen rum med Susanne Hedlin så vackra scenografi att visa både det mörka och det som ligger under ytan som ä både fasansfull men ytterst mänsklig mångsidig. Det är en genial grepp som delvis återtar visa delar som är både positiva och för mig tvivelaktiga. Förutom användning av teatern maskineri som är helt perfekt det finns några grepp i denna stiliserade uppsittning som inte fungera. Vad fungera till fullo är den självsäkert naturlig klassisk essä som görs av Drottningen Cristian Schollin. Hon kommer ut händande som ett slags drottning Elisabeth den första och visar hur pass stark är hennes roll som låter sig begeistra av ett passiv Macbeth och en ännu mera passiv fru och kan vara både mycket grym och mycket snäll både barnslig och senil som framsynt i tankarna med so ynklig i handlingar. Hennes spel är för mig ett mycket stor och tillfredställande essä i den svenska skådespeleri. Jag kan inte säga samma av två andra tillskrivna roll sone Mel spelade av Razmus Nyström och dottern Don spelade av Tina Pour. Davoy. Det är två roller som har dels fåniga Henry Potter likande kostymer och är ännu enfaldigare n och ynkligare än modern. Visligen dialogen med kronan är intressant men det kommer för plötsligt och precis som många ”antagonister i Eugenio Barbas teatern dem får aldrig utrycka sig. Fast det finns ett mycket stor skinnad Barbas teatern var av sin definition både psykisk och dnasig medan Ohlin Meidal spelar ett klassisk teatern. Det är ingenting dålig med dem två skådespelaren fast rollerna kunde ha blivit bättre. Den roll som för mig övertygar bara delvis är den av Banquo spelade av Leif Andrée- det är en duktig skådespelare även ganska rolig och den få med sitt rå gestalt presentera den krigiska det som vill mörda allt och alla vill attackera som först och utan att tänka efter på vad som kan hända och vad som faktisk händer. Det är en mycket modifierad roll välgjort men även inne i den som hade varit Shakespeare original tankar. Den är bra men verkar nästan bleka i jämförelsen med dåren Kjell Wilhelmsen som få röra sig även i publiken. En obehaglig med fullt stark gestalt som för mig ger en roll av mot kör häxor kanin systrarna är kör och som även personifiera publiken. Någonting som för att påminna och min gamla läraren i barn teatern och recension Karin Helander påminde oss om ett föremål som vi förknippade med föreställning i denna är några köttyxor. Tyvärr dem är adels för torftiga falska och  är adels utanför ett sådan seriös och grov allvarlig stundvis även lyriks föreställning.  Jag hoppas att många kommer att se den och att den kommer att för fullt hus under en lång tid och kan kanske lämna samma känslor till andra som det gjorde med mig

Robert Fogelberg Rota

Sp bra på opera

En fantastisk uppsättning

Willem Carlsson tolkar dem medeltida verk av Giocchino Puccini

Wilhelm Carlson är för mig en av dem bästa regissörer på Kungliga Operan och den verk som han presentera är för mig en av dem vackraste uppsättningar som jag har någonsin sätt dirigenten John Fiore lyckas att ge en bra och fläckfri tolkning av den musik som puccini hade skapat full av fina melodier i den italienska bel Canto traditionen men även med ett örat för den moderna wagneriensk influenser. Marcus Olson presentera en scenografi om är enkelt vackert och i den första stycken den sentimentala tragiska presentera den förbjuda utrymmet av ett katolsk kloster. I den finns det några stenar och en liten bassäng i vilken dem unga nunnor kan tvätta sig. Vi ser några små scener i vilken syster Genovieffa gestaltade på ett utmärk sätt av Hanna Husáhr förklara om dessa kvinnor små instängda värld och vi ser redan ifrån början hur Angelica är annorlunda dels i den musik som presentera henne men även i hennes allvarliga sätt som är i själva verket den smärtan av en grov hemlighet. Det är en tolkning som är verkligen interiörer svårt och vi följer i denna karaktär som är djupt konstig ett slags uppgivenhet  och lämning till religionen som ses ibland annat den duett som denna sopran gör med kontraalten hertiginnan Elena Gabouri en fint dam med spansk inspirerade kläder som informera henne om vad som hade hänt med den enda person som håll henne kavr i livet. Musiken är mycket fint nästan lite Mozart lik men tronerna öppnar sig även till 1900 taet och jag tänker mest på sådan namn som Struss. Slutet är efter den mord /sjäöv  väldigt vackert full av en slags värme som gör den till unik. Jag älskar denna scen och slutet som verkar hämtat från Peter Greenaway ”barnets från maccon” är för mig så stark full av liv och av ett skärmade skönhet. Gianni Sicchi som har mitt absolut favorit och vackraste area hur hela Puccinis verk ”Il mio babbino caro” som följde mitt far under hans begravning är en annorlunda opera aria sjunger av Laruretta som är perfekt gestaltad abv Hanna Husárhr som gör ett extremt bra roll full av liv av ett charm som gör den nästan Boticleli figur till ett levande kvinna  . Den skulle utspelas på 1225 men kostymer har flyttas till 1400 talt  den tid i vilken Florens var mer eller mindre centrum av den civiliserade världen. Det är en koral operan i vilken en burla ett tungt skämt börjar när Buso Donati spelade av Örjan Lööngreb . Vi får se en familjer full av roliga profiler från den moderna Rinuccio spelade mycket väl av Joel Annmo och hans hustru Nella en komisk roll av samma Yana Kleyn och av den som är i sitt lättsinnighet lika väl spelade och inte minst  Zita Mirim tReichlt en bastanta  matron  som vill undvika att sonen Gherado skal som väl spelade av Jihan Shin vill gifta sig men får den Då kommer den fantastiska och roliga Schicchi så bra spelade av Jeremy Carpenter som lite i taget tar hela scenen med en serier av lazzi och schacker som exorcisera rädslan för döden. Allt detta kryddade med många roliga små rollen som den vackra och sexuella La ciesca spelade av Karolina Blixt den ädla basen Simone Johan Erik Eleby läkaren Spninociell Andreas Lundmark och notariat Amantino gestaltad mycket väl ac Håkan Ekenäs. Ett verk som slutar med att man bryter den fjäder väggen helt fantastisk

Robert Fogelberg Rota

Så bra som det kan blir

En underbart eftermiddag med bland annat Mozart

Den 5 februari i den berömda Gruneval salen ava v dem vackraste miljö i Stockholm en mycket ung stråk kvartett har gett ett adels utmärk iscensättning av några våra klssiker. Det är en ung och mycket väl  förberedd och påläs grupp av unga begåvade musiker i vilken den alla bästa är onekligen cellisten Ivar Valentin Hollupp rOland , den unga österrikiska Antonia Rankersberg med fjol och den  kinesiska violinist Denfeng Shen och viola spelaren Xiang Lynu. Man börjar med den av dem svåraste på grund av dessa koloraturer och dess starka ändringar i rytmen Stråkkvartett i C-dur Dissonaskvartet. Det är en svårt stycken i vilken den som är den galanta stilen kontamineras av lite mera folkliga stycken . det fanns under mozart tid även en folklig musik ofta med stycke som kom från andra kulturer som den romerska eller den av dem alpina dalar. Det är just detta som gör denna stycken så fantastisk och svårt någonting som görs elegant- efter detta har vi den stora nöjd att skåda en nyskriven stycken en uruppförande Julia Lancherstorfer ur flod. Det är fråga om vackra melodier som visar en tendensen att kunna återfå den. Stycken är mycket väl gjord klassisk och blandar även andra stycken den av dem olika musiker barndom i deras länder den små stad av fem miljoner invånare i Shen eller i Shanghai var väst möter den kinesiska kulturen och några av dessa stycken samt den musik från dem österrikiska alper och till sist det som är den bästa Norge och sitt lika musik. Mycket av denna musik öppnar till Antono Dvorak den tjeckiska  tonsättare som dog i Chigaco år 1904 innan hans land var född. Denna Stråkkvartett n14 Börjar med att sats som är adagio ma non troppo långsamt men inte för mycket och Allegro apapsionate en passion stycket och försätter på ett utmärk sätt med en molto vivace extremt livlig. Den musikaliska påverkade av viruset pagani och den klassiska harmoni av WA Mozart mötes med den folkinka bohemiska musik Slutet är med dem två vlackraste och mest harmoni osa satser som bär tittla Lento e molto Cantabile och Allegro non tanto- Musiken blir en fyrverkeri men konstig nog Simply quartet lyckas ännu bättre i det som skulle ha varit koncernen sista nummer Hayden minuet. Vad som man gör är att föra fram på ett utmärk sätt allt den livsglädje av denna författaren. En av dem bästa koncern som jag har någonsin sätt

Robert Fogelberg Rota

Sanremo é sempre Sanremo

Il comico, la melodia e la provocazione

Sanremo e Sanremo. Presentato per la prima volta in un Italia con le macerie fumanti della seconda guerra mondiale diventata una repubblica a oggi in un paese pieno di tensioni psicologiche dopo la morte della grande Monica Vitti con la sapiente guida di  Amedeus si presenta nell’epoca dei Social. Non è bello coem lo scorso anno dove il campionissimo Zlatan forse ormai sulla via del tramonto è stato un po’ Celentano e un po’ Rganar Lokbrock di Viking elegante e sarcastico e con la vittoria dei bei manskin. Giovani musicista gentili degni eredi dei Kiss e dei Vanhallen con una forma di hard rock super melodico hanno avuto l’enorme presentazione di Damiano. Bravo coem Fredy mercury di cui ricorda la prima versione ha un senso dell’ironia e dell’impegno sociale tutto ciociaro quello di Nino Manfredi e spero che possa un giorno cantare tanto per cantare. Nessuno gli supera anche per la loro simpatia l’essere ragazzi normali capaci anche di opinioni scomode. Chi è il loro Arlecchino è Fiorello bravissimo divertente energetico capace di pause e resta il rammarico che non canta e non fa film. Sui primi gli lo disse Ornella Vanoli e sul secondo dovrebbero dirglielo gli autori di cui l’Italia populea. Lo scema d’avanspettacolo due comici e una spalla era quello di Totò e Peppino e vorrei vedere lui e Amedus in un film. La melodia è con tendativi ammirevoli ma passe di Morandi e Ranieri è soprattutto femminili con Noemi forse statica ma bellissima e sensuale a Donatella Rettore una Nina hagler eCrudelia a mille e laura Pausini. Tranquilla bella ma comune la Pausini è un certo tipo di donna italiana buona ma anche capace di opinioni scomodi che presenta un pezzo suggestivo un po’ mieloso e perfetto alale crintose Emma e Iva Zanicchi per arriave alla musica che non è solo rap di mamoth e Blanco. Il rp infrondo è un ‘etichetta ma è anche uno strumento per esplorare delle sonorità antiche che fanno parte dei due pezzi del DNA di mamoth quello egizio e quello sardo. Per me preponderate mostra una antichità un arcaismo degno della civiltà dei Nurages. La provocazione è un elemento fondamentale dai decolté del primo Sanremo neöö’Italia teocratica delle due chiese o meglio dei due bigottismi alla figura di bindi. La prima provocazione è quella estetica di Lauro che secondo me è incompreso. Non ha senso per la melodia come ricorda il vecchio ragazzo Scanzi ma che ricerca il sacro. Anche la blasfemia può arrivare a questo mentre l’indifferenza è tipica del mondo moderno. Qui abbiamo il vero mattore Checco Zanone. Con ironia quasi sarcasmo prende possesso dell’Ariston da quello che chiama il popolino è si rifá a uan tradizione sudista dei De Filippo e Totò di estremizzazione della commedia  all’italiana nel presentare i vizi.  Uan comicità graffiante che porta con una certa ironia bonaria di un bravissimo Sordi che guardava il vizio con l’ironia alla mazzata di clava per farti ridere alla Dario FO. La favola viene travisat sull ‘omofobia e riesce a scherzare sulla pandemia. Scrivo in italiano per mio papà che purtroppo è morto di COVID e non mi sento né offesso né arrabbiato per la canzone di Zenine per un motivo estremizza su uan figura dei virologi ma perché tutti lo siamo diventai e ci aiuta a capire la lezioend i Umberto Eco che nel “Nome della rosa “ ci ricorda che il riso è tipico dell’essere uamano. Questo è quello che Ceco ci aiuta a capire forse provocandoci ma anche questo va bene per noi. Come sempre un bellissimo spettacolo da vedere e assaporare.  Questo si vede quando scegliere di parodiare Albano la musica della sua terra e i Queen la banda per antonomasia amandoli entrambi. Beh buon Sanremo a tutti

Robert Fogelberg Rota

I segreti di WA Mozart e Prokoijef passando per Schubert

Federico Colli dà lustro alla Konserthuset

Situata nel centro di Stoccolma in uno stile eccletico con spunti della neo classicismo gustavano, del rinascimento veneziano ma anche con lo stile dell’antica Grecia e dell’Eggitto dal 1926 la koncerthuset dà delle grandi emozioni. A dicembre con il premio Nobel e durante tutto il corso dell’anno con una bellissima programmazione e questa oggi si apre al pianista Federico Colli che presenta durante l’ultima domenica di Gennaio un programma particolarmente bello. S’inizia con alcune esecuzioni di Wolgafard Amadeus Mozart un autore magico con le due fantasie i d molle la 306 e 307. Sono pezzi non troppo eseguiti che hanno uno stile molto preciso barocco con colorature abbastanza severe. Colli le suona benissimo senza strafare tra le righe in una maniera che ricorda da vicino una certa solennità e si adatta benissimo al pianoforte moderno per il quale ricordiamo Wolgfard Amedeus Mozart non componeva . Le stesse tendenze si sentono ma ín un pezzo interessantissimo perfetto coem un orologio svizzero la fantasia in c moll KV47 che rimase incompiuta e venne terminata all’inizio del 1800 dopo l’insistenza di Costance Mozart dall’abbate Maximilian Stadler . Colli la esegue  tenendo presente la tradizione di Johan Sebastian Bach ma anche di Frederick Händel autori che ispiravano Mozart. Molto più vivace e galante e la Sonata i B dur Kv 333 eseguita da colli ottimamente sapendo dosare lo spirito galante e sbarazzino di Mozart con una certa solennità in un esecuzione da manuale che per me è uno dei più bei momenti musicali tra i tanti momenti musicali che fanno la colonna sonora di una vita. Dopo la pausa Colli presenta qualcosa di totalmente diverso Franz Schubert il grande genio del pianoforte rivisto grazie a Maria Grinberg nella fantasia i F moll op 103. La vita di Schubert è rinchiusa in tutta la sua drammaticità. Un pezzo esequiato benissimo con una tensione  una forza molto drammatica che diviene un vero respiro di un epoca di grandi tensioni l’inizio del 1800. Dopo arriviamo a a sergej Prokofiev “Pierino il lupo”. Su tratta di una favola in musica dove il compositore prima russo e poi sovietico legge una favola slava di una ragazzetto che con tutti gli altri animali tra i quali un gatto riesce a battere il lupo terrore della foresta. Anche qui l’esecuzione è bellissima con una gioia e spensieratezza veramente fuori dal comune in una grande performance che riesce a riscaldare il freddo inverno svedese.

Robert Fogelberg Rota