En kväll med Macbeth
Kanske inte riktig
Titten (Macbeth)
Regi Jens Ohlin och Hanens Meidal
Medverkande Hans Meidal , Christina Schollin leif Andrée
Betyg A
Scen kungliga dramatiska teatern
Jag är mycket kräsen när det gäller teatern men jag är så glad att jag har sett denna verk som för mitt minnet till många fina uppsättningar som jag såg när jag var yngre med regi av Ingmar Bergman och Thorsten Flink (fast denne var med på ett begränsad tid). Vad som man har gjort här har varit att behålla visa av tematiken och flytta handlingen till ett opreciserade då tid kanske början på 1900 –talet med en extra svag Macbeth spelade av samma hannes Meidal som presentera den vanliga männen. En vanlig män som är verken ond eller fgod som försöker enbart att ta ett ställning att utnyttjad som händer runt omkring honom. Det är ett sätt att se på denna berömda )antihjälten) som är verken positiv eller negativ som bara här och den naturliga tal förs fram och gör personen verken till negativ eller positiv ännu mer mänsklig. Iscensättning av denna bearbetning har haft premiär innan kriget ti Ukraina och vad som är klart för dem inblanda Zelenski eller Putin att båda hade försök att framställa som folket och förnuftet män samma är för Macbeth. Visligen är Lady Macbeth spelade av Maia Hansson Bergqvist ganska klassiks i sitt sätt att beter sig det negativa att vara en intrigmakerska med allt som var den sexuella precis som den magiska i Shakespeare original är borta. Det som är häxorna personifiering av ett tid några passion former som är både inne och ute från denna tid är annorlunda är i själva verket en psykologisk vision av denna tid som får dialogerna med dottern . Jag är mycket förtjus i denna roll och under den miss en scen som jag beskådade hon spelades av Olivia May Keller som har sitt lilla kanin ser fasn dem hängda medlem i rådet och får samtala med dem furierna som kommer flygande spelade av Agnes Rase, Helmon Solomon och Electra Hallman. Det är mycket bra starka välspelade roller som lite i taget ändrats. Kaninen kommer i den fantastiska scen rum med Susanne Hedlin så vackra scenografi att visa både det mörka och det som ligger under ytan som ä både fasansfull men ytterst mänsklig mångsidig. Det är en genial grepp som delvis återtar visa delar som är både positiva och för mig tvivelaktiga. Förutom användning av teatern maskineri som är helt perfekt det finns några grepp i denna stiliserade uppsittning som inte fungera. Vad fungera till fullo är den självsäkert naturlig klassisk essä som görs av Drottningen Cristian Schollin. Hon kommer ut händande som ett slags drottning Elisabeth den första och visar hur pass stark är hennes roll som låter sig begeistra av ett passiv Macbeth och en ännu mera passiv fru och kan vara både mycket grym och mycket snäll både barnslig och senil som framsynt i tankarna med so ynklig i handlingar. Hennes spel är för mig ett mycket stor och tillfredställande essä i den svenska skådespeleri. Jag kan inte säga samma av två andra tillskrivna roll sone Mel spelade av Razmus Nyström och dottern Don spelade av Tina Pour. Davoy. Det är två roller som har dels fåniga Henry Potter likande kostymer och är ännu enfaldigare n och ynkligare än modern. Visligen dialogen med kronan är intressant men det kommer för plötsligt och precis som många ”antagonister i Eugenio Barbas teatern dem får aldrig utrycka sig. Fast det finns ett mycket stor skinnad Barbas teatern var av sin definition både psykisk och dnasig medan Ohlin Meidal spelar ett klassisk teatern. Det är ingenting dålig med dem två skådespelaren fast rollerna kunde ha blivit bättre. Den roll som för mig övertygar bara delvis är den av Banquo spelade av Leif Andrée- det är en duktig skådespelare även ganska rolig och den få med sitt rå gestalt presentera den krigiska det som vill mörda allt och alla vill attackera som först och utan att tänka efter på vad som kan hända och vad som faktisk händer. Det är en mycket modifierad roll välgjort men även inne i den som hade varit Shakespeare original tankar. Den är bra men verkar nästan bleka i jämförelsen med dåren Kjell Wilhelmsen som få röra sig även i publiken. En obehaglig med fullt stark gestalt som för mig ger en roll av mot kör häxor kanin systrarna är kör och som även personifiera publiken. Någonting som för att påminna och min gamla läraren i barn teatern och recension Karin Helander påminde oss om ett föremål som vi förknippade med föreställning i denna är några köttyxor. Tyvärr dem är adels för torftiga falska och är adels utanför ett sådan seriös och grov allvarlig stundvis även lyriks föreställning. Jag hoppas att många kommer att se den och att den kommer att för fullt hus under en lång tid och kan kanske lämna samma känslor till andra som det gjorde med mig
Robert Fogelberg Rota