Tartuffe i tiden

Övertygande iscensättning för Staffan Valdermar Holm regi

Titel Tartuffe

Regi Stefan Valdermar Holm

Medverkande Magnus Roosmann Michael Johnsson Johan Holmgren Emma Brommé Simon Reither    

Produktion Kungliga dramatiska tetaern

Betyg A

Få verk som Molières ”Tartuffe” har betytt så mycket för mig. Jag har spelat diverse roller i amatör teatern grupp sett många uppsättningar som Robert Gustafsson filmatisering för SVT, 

Ariane Mnouchkine i Algeriet och inte minst en äldre skräck film av svensk ätningen Fredrich Wilhelm Munraus kanske Aeskilos av många film poeter och nu Staffan Valdermar Holm spelar en djärv uppsättning med ett lite annorlunda perspektiv mycket tack vare  . Annorlunda eftersom det inte är Tartuffe som står i centrum men omgivningen och dess hyckleri dess tum prat dess vilja att visa konformismen. Vi är inte trots att musiken villseder oss med stängd ridå i 1600-talet Frankrike men i dagens Sverige på Östermalm i en miljö som skulle dels kunna vara den av en elegant hem men även den av ett vänt rum. Den är en scenografi för vilken Bente Lykke Møller ger hela hennes enorma talang som är stram och elegant vid första ögonkastet men enbart ett missmas av olika stillar från den sengustavianska till modernismen och det som har blivit emblem till svenskheten IKEAs möbler. Det finns en figur som jag kanske skulle ha klipp bort men som bli ledande figur i uppsättningen Clèante som spelas mycket väl av Johan Holmgren det är en bisarr kostymering elegant med fast med kort byxor perfekt låga italienska sko och resten av dräkten är brittisk som visar att han är på en yacht Det är en pompös karaktär som blir ett slags moral eller moraliserande individ vilken får ett slags utbrott mot Damis (Michael Johnsson ) . Jag kommer inte att berätta historia eller om ni tillåter mig ett tv serier termen spoilar den fast det händer rätt mycket och för det som Clèante är det värsta är att Damis beter sig okontrollerade. Damis är den person som kanske vi skulle få mest sympatier för är klädd som en pojkspoling och får en hel del stryk. Det är bevis på en samhället som vi försöka att vara demokratisk men i själva verket är dels mycket beroende av klass och som ger ingenting till yngre personer som får aldrig utvecklas eftersom dem saknar vilken som helst modell. Jag kommer att återgå till Damis fadern lite senare men det som kunde vara hans modern Hulda Lind Jóhannsdóttir

i rollen som Dorine är inte längre Commedia dell’arte Colombina som Molière förvandlade till symbol för det franska folket förnuftet men en ganska intrigerade före detta fru som styr och ställer som visligen har rätt men är även hård och självupptagen. Det ses tydligt i hennes relation med Marianne dottern i huset Emma Brommé vilken med sin falskpäls högklackat sko och ett nästan irriterade Stockholm dialekt är i själva verket den mest realistiska figur i hela pjäsen en personlighet som är stiliserade nästan japansk i rörelserna som påminner om kabuki teatern. Det är hon som kommer att få den värsta att kanske blir våldtagen och som har försök med självmord. Valére spelade av Simon Reither är inte längre Comemdia dell’arte älskaren men vem som helst en svag medelklass namn men han deklamera precis som många andra och jag gillar stark

 

Lars Huldéns översättning som ger ett vackert klang till Molières odödliga verser  Dessa ses mycket väl i den som för mig är uppsättningen bästa scen kärlek deklaration mellan Tartuffe och Elmire. Den frösta spelas av Mirja Turestedt ständigt sjuk blondera ganska vackert men även extremt konventionell med ett schablon bild av NK kläder  och hostande medan den andra av Magnus Ehrner vilken är hälften en uteliggaren och hälften ett rock star lite i still med Lammy före detta sångare in mothorhed. Tartuf är den andra den som man har tvingat till en viss ställning. Han kan vara uppriktig och har bara ett begär makt. Det är en mardröm inte så mycket för hans ideologi som i många andra tolkningar men på grund av faktum att han är den som han är. Relaktion mellan honom och Orgon är intressant eftersom orgon i Magnus Roosmann är central på ett sätt som det har i alla dem andra uppsättningar har även kommit i Munraus film. I den är orgon den unge idealisten medan han är här en man som har alltid ljugit till sig själv intresserade i män i denna fall Tartuffe och kan enbart förstå hans hustru kärlek när han ser henne bedra honomJean-Baptiste Poquelin som i själva verket var Molières riktiga namn ville inte skriva slutet som Staffan Valderman Holm klipp bort men kungen improviserade den och förvandlade drama till komedi men även fars Tartuffe vinst till slutet. jag har redan citerat Ariane Mnouchkine vilken är kanske världens bästa Molières kännare och i hennes minnesvärda uppsättning från 1995 det fanns flera Tartuffe islamiska fundamentalister medan här finns det flera Tartuffe uteliggaren. Det är svårt att se dessa personer ofta vid samhället botten till hot men dem är dem andra dem som medelklassen dvs den vanliga samhället har tvingat ditt den mer kusliga andra och dem är rent av mycket besvärliga och hotfulla. Orgon är inte helt olik dem och hans röda byxor kopieras av Tartuffe. Religionen har förutom en psalm som kunde lika gärna ha varit någon annan sång ingen betydelse eftersom det är ett maktkamp. I Sverige och det är ett mycket fint svensk uppsättning dem flesta människor söker svar för deras moraliska dilemma och på livsfrågor på något annat sätt och det är snarare makt diskurs som är viktig i denna iscensättning. Jag hoppas att du läsaren kommer snart att se på den.

Robert Fogelberg Rota