Sven Lindberg bästa roll någonsin

Det fanns en gång Tv tetran

Det fanns en gång Tv tetran

Den inbillade med Sven lindberg år 1989 SVT arkiv

Med den roliga regi av Bernt Callenbo årm 1991 Sven Lindberg spelade en av hans bästa roller i den Ibidem sjuke som den hårda gnälliga men i grund och botten både godhjärtade och även slug patriarken Argan i nattmössan och besatt av ett sjukdom och hans ett kärleks för den tiden medicin. Sven Lindberg var så svensk som han kunde bli och förutom ordet av söta Angelique i kloster är allting från den fina fotografi av Styrbjörn Engström och Gunell Nilsson foto så svensk som det kan bli full av ett glädje och av en tid Stormakt tid i vilken vårt kand var att räkna men även så patricisk. Argan är utmärk och det är han även i relationen med luison Linda Anderon en lite pippi som han slår med ris och sen gråter med. Även reaktioner med den vackra och dygdiga dottern Angelique Sara Key är strak kraftig både komisk och även så full av ett slags ömhet. Jag älskar den precis som den relation mellan Angelique och den unge älskaren Clenate en duktig Magnus Ehrner som ser ut som ett svenska adelsmän och dem två pedanter den virrpanna Thmas Diarfourius som är en ung
Claes Månsson och danns fadern Doktor diforius som är den fantastiska Axel Dübergen anna n läkaren var Gösta Perserius och den skoningslösa och falska Agert som är Moa Malm men det som spelar bästa är tetran veteraner Anita Wahl med den intrigerade kammarjungfru Tonette. Allt är välspelade musikalisk och belåten och för mig de bara en lite skuggpunkt att jan Walderkrans är med så lite som tyvärr allt för ofta. En rolig uppsättning som jag skulle vilja se mera av eftersom jag älskar Tv teatern och skulle hoppas att ha sett mera av den

Robert Fogelberg Rota

Så bra på SVT play

En fantatstisk uppsättning

En fantastiks uppsättning

teatrngrupp les Buffons du Nord har gjort en extremt fin iscensättning av en av Molières roliga komedier George din. Idéen är med ett modern scenografi eller snarare som påminner av en av 1999 talet största filmer Sleppy Hollow. Den är vad en av dem roligaste och mest farsartade av Molière verk Georege Dandin. Michel Fau använder sig på ett sått som påminner som det som Eric Rohmesr gjorde i hans mästerverk Marqueise d’or. Den scenografi av Emanuel Charles och ljussättning av Joël Fabing lyckas att ge en känslan av värme och även av dunkle i denna historia av fiffel och båg. En röd håriga dadin i Michel Fau tolkning är en feg huset tyrann ny rik rolig eftersom han blir komisk i sitt självgodhet i hans missanpassning av ett elegant watreau liknade kostym som i i själva verket är helt perfekt när det gäller karaktärerna och hans brister hans fega sätt och våldsamhet. Michel Fau gestaltning är inte till skinnade från dem andra teatralisk i nedstigande lägget som påminner av den tradition som själva Molière kodifierade men har även mycket av den tyska expressionismen och dadaismen i hans tolkning i den överdrivna nästan inne i Antonins Artaud grymhet teatern men inte riktig. Det ses när han hotar fru dialogen att förvandare hennes ansikte till marmelad eller när han talar med svärföräldrar som ogillar honom i allt den absurda i ett sådan samhället. Det med ett bra ensemble spel av dem olika män som sätt mot honom den nästan medeltiden i hans kostymering Lupin som spelas mycket bra av den kraftig överviktiga Luoin som i Florent Hu blir den evige slogen bonde som vi endast visa sig endast får sina behöv tillfredsställda men även i ”fiende” kärleks rivalen Clitandre i en mycket bra spelade gestalt av Armel Cazedepats. Denne är ett sparat elegant lagom våldsamt kapabel att dra ut hans värja en kraftig rapi som försöker att föra fram som agenda men en kvinnan som intresserad honom. När Agelique blir på lösas förbannande på Clitrandre hon slår Geoeger som förtjänar det i ett scen som påminner om ett handdocka tatarer. Clitradre har inga ångest kan taal för sig och vill bara öar sig på den sätt som Georges kunde ha velat. En annan personlighet som visar ett liknade sätt är svärfadern Monsieur de Soteville som har Philippe Girard skicklighet. Det är en åldring klädd förutom i den stora scenen som är kvällen med lång peruk och tro alltid i den höga delen av scenen som visar att han kan han vill ta allt. Hela hans vilja att göra att ha alltid rätt ses med hans vajrar en florett liten och rostig som uppvisar att den franska adels det som var den största mest ärorika adels finns inte den har blivit löjlighet som madame de Sotville en satemara spelade med ett enorm skicklighet av Anne-Guersande Ledoux med nasal röst och lik i hennes kläddelens den av kvinnor uder Henrik IV tid två generation före själva händelserna. En annan roll som är intressant och extremt autoritär är den av en annan kvinna tjänstflickan Claudine spelade så bra av Nathalie Savary. Hon är den som tycker tror bestämmer och gör allting är uppkäftig och vill försöka att göra allt. Det är en komisk men kritisk roll väl spelade även om lite mindre djärv än Angelique som har Alka Balbir grace och behag. Det är en roll som har även genuin elaka precis som en kvinnlig Dom Juan. Fast i Alka Balbir hon får även en annan dimension den av ett kvinnan som slås mot patriarkatet vad den betyder att bli såld av familjer till ett brutal make. Hon spelar så bra och så rolig i en uppsättning som man bör se

Robert Fogelberg Rota

Aivis Gretrs tolkar Beethoven

Två stora konstnärer innan påsk

Konserthuset är som bekant en av de finaste byggnader i Stockholm och igår den 28 mars har vi fått presentation av en av dem bästa symfonier i hela mänskligheten historia Ludwig van Beethoven eroica komponerade för Napoleon när han hade gett hopp till dem unga radikala i Europa. Som good tradition att ha en modern stycken som i denna fall bli den sydkoreansk en musikskaperska Unsuk Chin ”Subiuto con Forza” troots modernite är denna stycken fortfarande i slags melodi som får vårt minnet till några av dem väsentligaste stycken som hade förkommit i den stil som är lik en våg och slås med åskådaren . det är mycket väl presenterade och den unge lettiske dirigenten Aivis Greters har en självsäkert och extremt auktoritär och självsäkert i hens presentation. När det gäller Erioca hela framkörning är perfekt i allt utan någon som helst problem. En extremt lyckad afton

Robert Fogelberg Rota

Corelli fungwra inte med Teleman ja

En sådan underbart afton

Vad som presteras i Stockholm vackraste byggnader dvs Stockholm konserthuset öch där spelas en väldigt känd ensemble Freiburger Barockorkester som börjar med ett mycket svårt stycken i vilken den berömda och extremt duktiga Goffrfried von der Goltz tyvärr visar sif vara helt fel Arcangello Corelli Concerto grosso B-dur op 6:11. Tyvärr är denna tsycken adels för långsamt adels för stel och vi kan vänta oss till det värsta men Oboekonseran av Giovanni Benedento Platti ligger allting på sitt rätta den är så lugnt så välgjord och så perfekt i alla minsta stunder. Stycken är lite sämre än Fagott konster av Antonio Vivaldi som var mästaren hos vilken den andra venetianare Platti hade studerat är rolig trevlig och det borde ha varit den riktiga ingång samma kan sägas av den riktiga översaklig dom är den genovisiska tonsättaren Francesco Geminiani La Follia concert i d moll. Maestros Geminiani är mäktiga full av kraft och rummet fylls av tonerna som med mera passion påminner stark om Händel- Just Händel som är mindre passionerade men betydligt mer full av kraft och av ett slags pondus försätter med Concerto grosso B-dur som är en av dem mest underbara stycken i hela den barocka epoken. Det är en otroligt bra stycken full av ett slags fantasi i dessa harmoni. Den sista stycken som är ännu starkare är den sista som är Sinfonia G-dyr ”Grillen Symfonier av Georg Philip Teleman. Denna tonsättare som ofta hamnar lite inklämd mellan Händer och Johan Sebastian Bach lyckas att föra fram ett enorm styrkan en rolig blandning av den tyska balansen och den italienska fantasi en mycket bra stycken och framföring av en av dem bättre ensemble som finns disponibel

Robert Fogelberg Rota