Ett uppsättning av rang

En given kandidat till teatern prisen

Kulturhuset och Stadsteatern imponerade

Titel Ilya

Regi Lars Rudolfsson

Medverkande Birthe Wingren , Fredrik Lycke. Per Sandberg

Produktion Kultur huset stads teatern

Betyg mästerverk

Få teatern uppsättningar som jag har sett har varit så bra nyskapade och berörande som lars Rudolfsson uppsättning och musikal Ilya med den poppiga och suggestiva musiken av Frida Hyvönens. Det är en historia som är både dröm lik och full av en realism som i själva verket är naturalism eftersom den är skärande och vi möter svett, tobak, knark lukt och den obehagliga lukt av misslyckade och misär. Fast det finns ett slags hopp en tron till framtiden som ett vänlig högre makt tas till människor Huvudrollinnehaverska är en kvinna Ilya som på grund av dålig sällskap en otroligt stor svårighet när det gäller dels hennes levande, henens mamma som är helt snurrig och enbart intresserade i sprit och hennes missbrukade samt hennes etniska arv. Pjäsen utspelas i USA närmare sagt Chicago. USA är en plats som är för den svenska samhället ett slags spegelvänd ett annat jag. Det är även en plats som har mindre sociala försäkringar och vad det är lättaren att försvinna gå under bli osynlig. Mary Bonbira är en tjej som kommer ifrån en annan kultur den ispaniska vilken är numera i blåsvärden och här spelas av en finlandssvensk skådespelerska Frida Hyvönensär mycket duktig att gestalta en roll som är Birthe Wingren . Få gånger   har jag sett en skådespelat gestaltar så bra en rubbat själ som lyckas att ge alla nyanser som den svåra reaktionen med modern och den ännu svårare med maken som spelas av Fredrik Lycke. Han är en svår figur av en fifflare en kvinnomisshandlare men han får även förklaras under en vistelse i ett fängelsen hans ungdom. Det finns i Robin Wagners scenografi en vilja att leka med utrymmet med teatern maskineri olika möjligheter som blir den av en films klippning. Den musikaliska sidan har två delar den att kunna främlingsgöra på ett sätt som är Berthold Brecht v effekten men även en expressionism att få fram karaktärens egen själ. Det ses tydligt i en av dem straka scener när Mary /Ilya har ett utbrott med ett doktor som är spelade precis som många andra roller av Robin Keller vilken är även polis , jultomte och inte minst ägaren till ett sjaskig club. Dessa utbröt är helt motiverade men man måste påminna att det finns ett svårighet när det gäller knark och diagnoser som konsumeras av Mary. Detta ses tydlig under den spektakulära buss resan när hon möter busschauffören spelade av Per Sandberg vilken är ett slags av elisabetanska clown. Precis som Kasper och mest av allt Puch han är grubblande våldsamt. Busschauffören har anklagas  att ha dräp en passagerare men vi märker inte minst under en av den många vistelse som Ilya /Mary gör vid polisstationer och under möte med nunnorna. Det är där som Illy /Mary hamnar. Jag tycker att den porträtt som presenteras av Johanna Lazcano är liksom dem andra roller bra både komisk men även djup dramatisk som dem av Andreas Kundler viken är en av poliserna. Samma kan sägas av den ugandisk födda Richard Sseruwagisom spelar poliser social arbetare och inte minst förbi passeraren med några riktiga higliner dialogerna som löpar. rollen som dotter spelas först mycket bra och naturlig av Ada Höstman och som tonårig av den rysk födda Ksenia Timoshenko. Hennes roll tolkning är fantastisk full av en sådan smärta en passion och ett expressionist spel still. Verken kronan på ett mycket fint och lärorik uppsättning.

Robert Fogelberg Rota

Tartuffe i tiden

Övertygande iscensättning för Staffan Valdermar Holm regi

Titel Tartuffe

Regi Stefan Valdermar Holm

Medverkande Magnus Roosmann Michael Johnsson Johan Holmgren Emma Brommé Simon Reither    

Produktion Kungliga dramatiska tetaern

Betyg A

Få verk som Molières ”Tartuffe” har betytt så mycket för mig. Jag har spelat diverse roller i amatör teatern grupp sett många uppsättningar som Robert Gustafsson filmatisering för SVT, 

Ariane Mnouchkine i Algeriet och inte minst en äldre skräck film av svensk ätningen Fredrich Wilhelm Munraus kanske Aeskilos av många film poeter och nu Staffan Valdermar Holm spelar en djärv uppsättning med ett lite annorlunda perspektiv mycket tack vare  . Annorlunda eftersom det inte är Tartuffe som står i centrum men omgivningen och dess hyckleri dess tum prat dess vilja att visa konformismen. Vi är inte trots att musiken villseder oss med stängd ridå i 1600-talet Frankrike men i dagens Sverige på Östermalm i en miljö som skulle dels kunna vara den av en elegant hem men även den av ett vänt rum. Den är en scenografi för vilken Bente Lykke Møller ger hela hennes enorma talang som är stram och elegant vid första ögonkastet men enbart ett missmas av olika stillar från den sengustavianska till modernismen och det som har blivit emblem till svenskheten IKEAs möbler. Det finns en figur som jag kanske skulle ha klipp bort men som bli ledande figur i uppsättningen Clèante som spelas mycket väl av Johan Holmgren det är en bisarr kostymering elegant med fast med kort byxor perfekt låga italienska sko och resten av dräkten är brittisk som visar att han är på en yacht Det är en pompös karaktär som blir ett slags moral eller moraliserande individ vilken får ett slags utbrott mot Damis (Michael Johnsson ) . Jag kommer inte att berätta historia eller om ni tillåter mig ett tv serier termen spoilar den fast det händer rätt mycket och för det som Clèante är det värsta är att Damis beter sig okontrollerade. Damis är den person som kanske vi skulle få mest sympatier för är klädd som en pojkspoling och får en hel del stryk. Det är bevis på en samhället som vi försöka att vara demokratisk men i själva verket är dels mycket beroende av klass och som ger ingenting till yngre personer som får aldrig utvecklas eftersom dem saknar vilken som helst modell. Jag kommer att återgå till Damis fadern lite senare men det som kunde vara hans modern Hulda Lind Jóhannsdóttir

i rollen som Dorine är inte längre Commedia dell’arte Colombina som Molière förvandlade till symbol för det franska folket förnuftet men en ganska intrigerade före detta fru som styr och ställer som visligen har rätt men är även hård och självupptagen. Det ses tydligt i hennes relation med Marianne dottern i huset Emma Brommé vilken med sin falskpäls högklackat sko och ett nästan irriterade Stockholm dialekt är i själva verket den mest realistiska figur i hela pjäsen en personlighet som är stiliserade nästan japansk i rörelserna som påminner om kabuki teatern. Det är hon som kommer att få den värsta att kanske blir våldtagen och som har försök med självmord. Valére spelade av Simon Reither är inte längre Comemdia dell’arte älskaren men vem som helst en svag medelklass namn men han deklamera precis som många andra och jag gillar stark

 

Lars Huldéns översättning som ger ett vackert klang till Molières odödliga verser  Dessa ses mycket väl i den som för mig är uppsättningen bästa scen kärlek deklaration mellan Tartuffe och Elmire. Den frösta spelas av Mirja Turestedt ständigt sjuk blondera ganska vackert men även extremt konventionell med ett schablon bild av NK kläder  och hostande medan den andra av Magnus Ehrner vilken är hälften en uteliggaren och hälften ett rock star lite i still med Lammy före detta sångare in mothorhed. Tartuf är den andra den som man har tvingat till en viss ställning. Han kan vara uppriktig och har bara ett begär makt. Det är en mardröm inte så mycket för hans ideologi som i många andra tolkningar men på grund av faktum att han är den som han är. Relaktion mellan honom och Orgon är intressant eftersom orgon i Magnus Roosmann är central på ett sätt som det har i alla dem andra uppsättningar har även kommit i Munraus film. I den är orgon den unge idealisten medan han är här en man som har alltid ljugit till sig själv intresserade i män i denna fall Tartuffe och kan enbart förstå hans hustru kärlek när han ser henne bedra honomJean-Baptiste Poquelin som i själva verket var Molières riktiga namn ville inte skriva slutet som Staffan Valderman Holm klipp bort men kungen improviserade den och förvandlade drama till komedi men även fars Tartuffe vinst till slutet. jag har redan citerat Ariane Mnouchkine vilken är kanske världens bästa Molières kännare och i hennes minnesvärda uppsättning från 1995 det fanns flera Tartuffe islamiska fundamentalister medan här finns det flera Tartuffe uteliggaren. Det är svårt att se dessa personer ofta vid samhället botten till hot men dem är dem andra dem som medelklassen dvs den vanliga samhället har tvingat ditt den mer kusliga andra och dem är rent av mycket besvärliga och hotfulla. Orgon är inte helt olik dem och hans röda byxor kopieras av Tartuffe. Religionen har förutom en psalm som kunde lika gärna ha varit någon annan sång ingen betydelse eftersom det är ett maktkamp. I Sverige och det är ett mycket fint svensk uppsättning dem flesta människor söker svar för deras moraliska dilemma och på livsfrågor på något annat sätt och det är snarare makt diskurs som är viktig i denna iscensättning. Jag hoppas att du läsaren kommer snart att se på den.

Robert Fogelberg Rota

Borde vara olaglig att inte se Per Gynt på Dramaten

Att vara sig själv betyder att offra sig själv

Titel Peer Gynt

Regi Michael Thalheimer

Medverkande Erik Ehn  Stina Ekblad Rebecka Hemse Tomas Hanson Carl Magnus Dellow Andreas Robin Svenson

Teatern Kungliga dramatiska teatern Stora scenen

Betyg Mästerverk

Jag gick väldigt ofta på teatern under min ungdom och jag längtade efter ett teatern som kunde vara både nyskapade och respektfull mot traditioner och stora litterära verk  som kunde låta mig underhålla och även röra mig. Nu tack vare den enorma iscensättningen av Michael Thalheimer

Efter Henrik Ibsen pjäs om en folklig antihjälte har jag hittat det i ett verk som är så vackert att man är gråtfärdig. Det är en svart låta och på vridgolvet som är prefekt använd ser vi ett podium och det är där i vilken historia kanske första komplekta antihjälte kommer att deklamera sig röra sig och pina i en iscensättning i vilken kroppen är den centrala. Den post moderna teatern mycket tack vare personligheter som Wildof Grotovski har varit den centrale punkten och det som Michael Thalheimer och inte minst Erik Ehn i en iscensättning (som lägger honom vi samma kaliber som sådan hjältar som max von Sydow och Börje Ahlstedt som var Per Gynt i Ingmar Bergman fantastiska iscensättningar i Malmö på 1950 talet men även på kungliga Dramatiska teatern år 1991) gör att sätta kroppen i centrum genom det kan röra sig inne i den skog av tankar som är avgrunden av denna personen själ. Det är en kropp från vilken vi kommer till insidan och vi ser den stora kontexten mellan Per Gynt kraftiga expressionistiska gestaltning som Erik Ehn gör med modern åse spelade av stina Ekbald. Hennes roll är fläckfri om en adels för ung modern som kan efter ett svårt äktenskap inte kontrollera hennes son. Erik Ehn läser eller kanske rättare sagt framställer Per Gynt med hjälp av George miller och Tom Hardy film ”mad Ma :Fury Road” och även två andra roller som dagens publik kanR Bolton i Iwan Rheon tolkning och malcom McDowell  i rollen som Alex i ”Clockworkd orange”. Det är just samma kostym dem vita byxorna som man ser i Kubrick mästerverk och precis som per Gynt har på sig och lik som mad max härjar per Gynt med ordet makt. Likhet med Rasmely finns förutom i spelet enorma kvalitet även i det som vi skulle kunna definiera som den ynkliga hat och rädslan för ett gym fadern gestalt. Från diskussion med modern vet vi att Gynt fadern lämnade honom i ett enorm bankrutt och Alask en av dem många roller som spelas med enormt kraft av Carl Magnus Dellow en av Europas bästa karaktär skådespelaren en smed som misshandlar Per Gynt eller Solweigs ynkliga frikyrkliga fader. En fader som blir tre stycken när iklädda i kapitalist dräkter dem tre andra skådespelaren Andreas Robin Svenson Tomas Hanson Carl Magnus Dellow i början av andra akten prisar den kapitalistiska Per Gynt. Denna scen är viktig eftersom per Gynt slår sig på bröstet av hans meriter blanda annat slav handel. Ibsen i hans senaste mästerverk angrepp inte bara den norsk svenska men även hela det europeiska borgerskapet ynklighet och girighet. Per Gynt på grund av hans naivitet säger det som är fel att stödja de andra turkarna i dess kamp mot européer grekerna och det placera honom i ett dålig sits blad dem andra. Om vi läser Per Gynt som ett livsöde vi ser hur han placeras ständigt med den andra som kan vara de folkliga myter av trollar med ett nästan satanisk trollkung som spelas av Tomas Hanson med ett kroppsspråk av Alice Cooper eller King Diamon  till vilka per Gynt nekar sig men som kommer tillbaka med troll prinsessan spelade av Carl Magnus Dellow och den monstruösa sonen Andreas Robin Svenson vilka är den äktade elisabetanska clowner och bakom dem finns den demoner i den medeltida passion drama. Den andre kn även vara kvinnan som tillhör det Afrikanska folket beduin stammen som spelas på ett utmanade sätt av Rebecka Hemse som avisar Per Gynt som en pajas till den andra i form av sin eget galenskap en roll som Andreas Robin Svenson spelar med ett expressionistisk stilisering som låter själen trädda fram. Den andra blir den kusliga döden i vilken Tomas Hanson spelar ett Tarantino likade boven eller det knappstöpparen som ser verkligheten att Per Gynt är verken en dålig människa en syndare eller en komplekt sådan. Det mest rörande scenen är onekligen när per Gynts moder dör i hans armar och han talar med henne om paradiset. Observera att mera än ett kristet paradis det är frågan om den tredje dödriket som vikingar trodde på inte Valhalla för hjältar , Jourteheim och Hell för den onda men den gröna fjällen landet i vilken det fanns alltid välstånd. För modern Per Gynt är enbart en lögnhals men även ett barn medan Solvieg och här Rebecka Hemse gör ett adels utmärk rolltolkning visligen nedtonat men ständigt närvarande ser Per Gynt bara som per Gynt utan hans fobier hans rädslor bara som en yngling som gör fel och hon älskar. Hon älskar honom som han är hans goda sidor som en vuxen och kapabel kvinna som en feminist om vi skulle använda oss av dagens ord. En iscensättning av en äldre klassiker som är fantastisk i varje stund full av starka visuella scener perfekt och så levande. Kungliga dramatiska teatern har 869 platser och jag hoppas att du läsaren kan köpa en av dem nu. När det gäller ledning jag kan bra tacka den att ha gett ett sådan djup teatern så skicklig och hoppas att den kan även turnera i utlandet.

Robert Fogelberg Rota