Nicola Benedetti tolkar Prokofjev den 22 01 2022

Skari Oramo och Nicola Bendetti utmärka performace

Bland dem vackraste byggnad ei Stockholm finns konsert huset som är ett slags grekisk tempel till dem mest mystiska av konst former musiken. Med den fantastiska regi ab Sakan Oramo konserten den 22 01 2022 börjar med den romantisk mjuk och även sentimental stycken av Jean Siberius Rakastava. Wagner romantiska konstverk blir mindre stark men mer lugnt mänskligare och även full av ett slags mjukhet som påminner om den nordiska sommaren. Mycket annorlunda tack vare den karismatiska gastat av violiner Nicola Bnetti en eldig skoltisk skönhet som presentera Sergej Prokoiev den först ryska men senare sovjetiska tonsättaren som lyckas att ge ett stycken som är full av liv av ett excentrisk andan som påvisar många influenser den av Wolgfard Amadeus Mozart men även av 1900 talet skolan inte minst Stravinskij bara med djärv och som lyckas att visa en vilja att kunna använda sig av diverse ingredienser. Nicola Benedetti  kan Prokoiev ger en performace som för stycka och intensitet påminner förmodligen mera av dem som presenteras av Nina hagel än andra. Den tredje stycke är Joseph Hayden symfoni 101 som är den mest kända och representativa stycken av denna tonsättare. Full av energi perfekt timade av detta smeknamnet uret den blir så bra spelade av hela orkestern och avslutar en mycket rolig afton

Robert Fogelberg Rota

Perfetto

Perfetto pochi altri aggettivi

Devo ammetere che uno spetaccolo di Castellito ottimo attore che ebbi il piacere di consocere per il film... e con Maria Vera Ratti attrice italiana che metetre insieme la sensualitá di Sofia Loren , l’impegno e la capacitá tecnica di Carla Gravina con la forza e il carisma di Eleonora Dusa parte ben che favorito in uan mia recenzione ma pensandoci bene e leggendo l’opera di Eduardo DeFilippo Sabato domenica e lunedì potevo nutrire dei dubbi anche per il fatto che la Ratti dovesse intepretare Giulianella. Non racconterò la trama ma giulianella é una nonna o anche madre di mote veline che non prende un prob´vino per un viso poco fotogenico e soprtautto per una dizione italiana non coretta. La ratti ha un viso che é quello di mona Lisa del Giocondo messo insieme a Greta Garbo e la dizione é perfetta ma passa anche questo in un ruolo che é super che mostra la rivoluzione di De Filippo nei confronti del teatero classico napoletano. Possiamo utilizzare la parola classico ma é ridutiva perché tutto in uan villa paradisiaca della famiglia priore ricorda il rocco napoletano . Come noto sotto alcuni ministri i re borboni ta 1700 e 1800 durnate l’antico regime riuscirono a portare Napoli a liveli eccelenti ma non a dare alla capitale del regno partenopeo una struttura moderna. Per l’immagine dell’Italia del boom economico napoli e tutto il sud furono negleti solo in gardo di ottenere un certo apporto di mano d’opera a poco prezzo che per tutti o quasi valeva poco ma molte delle banche che anche finaziarono il miracolo economico del nord si basavano anche sui capitali dei Petrillo . Giulianella é il simbolo di tutto questo con la sua grazia la sua eleganza un po’ twiggy e un po’ Monica Vitti ma superiore a entrambela sua ironia ma anche uan certa dose d’infatilismo di non credere in se stessa. Nell’intepretazione du ,,, il fidanzato diviene qualcosa di semplice di buono di ecessivamnet stupido uan specie di macchieta figura speculare a un altra persona buonissima il ragioniere dei polipi. Tutte le schermaglie potrebbero essere nenache viste ma giulianella ha bisogno di conoscere di dover essere approvata da tutti. Il carattere e qui De Filippo fa sua più di ogni altro drammaturgo italiano sia a lui precedente che sucessivo la lezione di goldini un ridicolo molto uamno traccaito con ironia che condurá quello che poteva essere un dramma invece sul binario della commedia. Iun dialogo quello del apdre che é un capolavoro di naturalezza. Giulianella parla in italiano coretissimo quasi magico perché l’italiano e solo italaino a teatro e si spiega trova quello che c’é di male proprio con il ridicolo. Un ridicolo che é evidenzaito ma sempre umano sempre possibile e immaginabile. La maschera di Pulcinella intpretata dallo zio personaggio ai margini ha questa carateristica la deformitá ma anchel’essere mezzo uomo e mezzo bestia imborghesito forse senza camerini ma anche é sempre presente capace anche di comuoverci o meglio ricordare la nostra infanzia  ll pesonaggio di Don Perlitto inetretato da Sergio Castellitto e nel “lavoro” del divo molisam´no per la regia del aprtenopeo DE Angelis un pesonaggio molto completo difficile che esce da quello che poteva essere la maschera di Edoardo e é ancora più che Giulianella il vero e proprio matatore di uno spettacolo molto ben studiato dove la naturalezza é resa dallo studio. Castellioto presnta un uomo scontroso irritante a tratti anche grotesco e infingardo. Si vede fin dall’inzio coem i diversi lazzi esecguitei con al musica di Fred Buscaglione tu sei piccolo quando si muove con un P38 e poi cercando di buttare adosso all’ingeniere il fratello della seveta un coloso con la bizzara idea di raparsi a zero per provocare illarita e prendere qualcuno a mazzate. uN ruolo molto particolare come anche quello della serva  che servono per collegare il piccolo mondo dei perilo a un presiso e più importante tessuto urbano quello della Napoli del dopoguerra. Non è una concidenza che .. é stato deportato dai nazisti un qualcosa che ricorda il ruolo di Napoli coem prima cittá europea che si ribello al nazismo. Da noatre che il colosso viene disarmato dall’ingeniere personaggio accompagnato dalla moglie ambiguo per diversi motivi il primo e che e vermante evidente il secondo quello con qui lavore uan centrale idroeletrica al Volturno che probabimente rovinerà la zona. Altro personaggio ambiguo é il figlio Roberto con la moglie la perfettina Maria carolina e il bamboccione il nipote riempito di punture. La sorella di Don Perilo magistralmente intpretata da Maria Rosaria Omaggio é un personaggio interessante. Ifuma la pipa coem uan donna olandese (un’- altra cittá che ha avuto rapporti non da poco con napoli ed é vissuta in una relazioen extra cognugale pur amando e rispetando il marito un qualcosa che non era all’epoca ben visto. Nel suo persoanggio la fotografia di Paolo Carnera combacia in maniera particolare e bellissima con il montaggio dell stesso e riesce a dare ancora più forza e diviene una delle più belle cose di questa messa in scena come quello che é il personaggio con il quale ci possiamo idetificare di più Donna Rosa intepretata da fabrizia Sacchi. È un attrice strardinaria  capace più di ogni altra di dare sia una certa sensualità ma anche un ‘elganza ha un ruolo sia popolare che brghese. È una persona particoalr e si vede nel come a poco a poco prapar nel calderone il ragù una pozione molto particolare quasi magica legata a quel mondo ancestraele e feminile. Possiamo subito intuire coem Donna osa sia sempre vissuta ai margini della famiglia all’ombra del marito nonostante che sia uan donna di testa una donna che poteva ottenere di più. Il merito degli intepreti è il riuscire a portare una dose di commedia un qualcosa di leggereo in un opera che é anche è soprattutto serissima piena di un risetimento nei confronti di uan societá che sembra opprimere. C’é una battuta che é particolarmente importante quando il “Pulcinella “ dice chiaramente che Giulianella dovrebbe intepretare l’ingenua e dalla sua ingenuita viene quello che é il consiglio più saggio ovvero il parlare il dire il giusti. Molto interesante é la presenza del camello o dromedario dir si voglia che é un animale inusuale ma non troppo che vuole presentare coem la natura sia sempre presente e la poszione di Napoli come crocevia quasi cravaniero  Uno spetaccolo bello interessante pieno di froza entusiasmo eleganza e anche uan sana vena di comicità con la voce della settim a egnimista alla fine uno spaccolo che traghetta nel 2021 tutta la grande arte di Edoardo DEFilippo

Robert Fogelberg Rota

Arlecchino på opera

Tetaern när den är som bäst

Från Arlecchino till pengerino

Regi musik Karin Modigh

Medverkande Alberto Coppone Mathias Terwander Stintzing

Scen Kungliga opera

Betyg mästervekt

Barn opera är ett mycket svensk företeelsen både känd och okänd som ”lille pär resan på malmen och det som Karin Modigh gör genom att sätta tillsammans många bitar av den klassiska teatern är en fint färgrik och färgspäckade  föreställning i vilken vi ser den person som skapade vårt Stockholm Tessin spelade mycket väl av Mathias Terwander Stintzing agera i en virvel av lek med den som har varit den mest kända teatern personlighet någonsin med Hamlet harlekin eller Arlecchino. Det är en vision av den berömda hjälte och teatern figur som just under Tessin tid började ifrågasätta som är mycket klassiks. I själva verket med sådan filmiska personligheter som Charlie Chaplin i hans Charlott rollen men även Anne Queill spelade så bra av Margot Robbis är det fantastiska harlekin figur precis som Alberto Coppone. Denne känner alla trycker  alla em lazzi som är dem komiska inslag av tradition som ses på ett utmärk och levande sätt som ger till alla glädje och utmärk sätt. En uppsättning som skulle kunna mycket väl kunna spelas på Drottningholm slotts teater.

Robert Fogelberg Rota

Så väl gjord

Tom Hobs är onkel Vanja

Titel onkel Vanja

Författaren Anton Tjekov

Regi Ian Rickson

Medverkande Tob Jones

Svensk distribution SVT play

Betyg A

Får fortfaren har varit så framgångsrika som Anton Tjechov som har lyckas att skapa den moderna tern och nu efter ett påtvingat uppehåll på grund av den svåra COVID 19 pandemi har sätt upp på den teatern täta  West End i London med Tom Hop i huvudrollen. Det är en svår pjäs eftersom den är en av dem mest tragiska även om det finns gott om komedi lukande nästan burleska inslag. Den fantastiska scen rummet som har presenteras av Rae Smith, är den av en gammal fabrik och förutom den mänskliga drama som presenteras av ett alltid närvarande karismatisk genom att inte vara så karismatisk Toby Jones det är den ekologistiska tanken. Det finns i Anton Tjechov pjäs med det blir ännu större i den dialogen som förkommer mellan Richard Armitrage i rollen som doktor är mycket övertygande. Det är en drömmare en person som försöker att hitta en mening i ett liv som är extremt bunden till sitt tid 1800 talet och början av 1900 talet ryska imperiet men känns även så tidlös på grund av faktum att han talar om ekologi. Det är för mig ingen tillfällighet att Ian Rickson tar vara på dessa rader som få ett nytt innebörd. Man måste tillägna att Ryssland var vid Tjeckov tid inte helt industrialiserade men Rysskär reste mycket och såg allt förstörelsen av naturen som gjordes av industrialismen.  En risk för ett folk som är natur älskaren och även påverkade av romantiken och mest den tyska delen av rörelsen som visade tydligt kärlek för natur. En natur som har våldtagit inget minst av rummet som ser ut som en äldre industri huset men som även visar hur den är   Det är mycket den schablon bild av ryssar som presenteras att man super roar sig med en varm själ men även att man är vemodig och vill inte se vad som finns omkring. Det är den starkares Sonya spelade av Aimee Lou Wood. Det är en snäll flickroll som är tull synes tråkig timid anspråkslös och verkar mera än en dottern till en välmående familj en slags tjänster flickan och den diskurs som hon får fram i den stora klimax när fadern vill sälja huset är när hon påpekar den svåra livet som fadern har utsatt henne och dem andra i huset för. Det finns två helt olika aspekter i henne den som är ansvarsfull inte minst när hon förklara och Aimee Lou Wood är verkligen så bra med att arbete med ett  röst som är både barnslig men extra tydligt rollen. Har precis som amman många sympatiska tider som påminner stark om den av amman. Detta är även den svårighet som finns för denna roll och vi ser hur dem två amman och Sonja rör sig på ett mycket klumpigt sätt även om det är en slags klumpighet som verkar istället visa den kompletta behärskning av rörelserna. Samma kan sägas av den som är clown i hans tumma och löjliga framtoning av tjänaren som är spelade av den överviktiga. Det är en svårt roll men även en roll som visar olika sidor från den första som visar hennes klokhet men även dumhet precis som Sonja att förlitar sig till religionen . Tjechov hade ett svårt förhållande till den och det ses tydligt om man läser denna karaktärer och dess fatalism. Auktoritet är presenterade av professor som spelas av Ciaran Hinds med klass karisma och ett enorm skicklighet. Det som han spelar är en pompös nästan omöjlighet i hans självgodhet. Fast det är en självgodhet som kanske botar i några rätta konventioner som har gått snett. Vist är han ipokondiker irriterade bufflig och okänslig men det finns stunder av äktade godhet dels mot dottern men även till den som är hans störa sponsor före detta svärdmorden presenterad av Dearbhla Molloy Förutom framtoning av denna extremt auktoritära kvinnan inte för icke klädd i byxor det finns även en annan dimension .Den brittiska publiken är van att se Tjechov och har även många kontakter i form av direkta kunskaper om Zarernas Ryssland om man vet säkert att under andra häften på 1800 talet många flickor i den välbärgade  familjer klipp sina flätor började att bära mans kläder och studerade i utlandet. Detta är kanske var som händ med och hon är också djup desillusionerade och har som enda hopp den mot denne svärsonen. Detta förklara även varför hon är så vänligt inställd mot hans nya hustru  Hon har helt enkelt missat att se verkligheten och är instängt i hennes jaget. Detta gör för mig hennes roll komplementär och symmetrisk till sonen Vanja i vars roll Toby Jones helt briljera . Vi vet ganska lite om honom förutom att han gillar att dricka och är ganska begränsad i den bemärkelsen att det som han gillar mest är att angripa att vara sarkastisk mot sin omgivningen. Hobs presentera denna gestalt som Tm så bra verken sympatisk eller osympatisk full av ångest och energi och komisk samt burlesk mot publiken men kapabel att föra fram allt det tragiska. När han försöker i den scen som är kanske den mest överdrivna att skjuta professor precis som när han försöker att ta livet till sig själv det finns två dimensioner en som är komisk som vi ser och det tragiska den som är så djup allvarlig och för allt del även hjärtskärande  dett blir så viktig Han är förutom doktor som är så pass mer atletisk än honom ingen som helst  kärlek för någon . detta är för mig en av dem starkaste delar av Tjekov att kunna visa vad som man gör bäst och han dueller med Yelena dn vackra Rosalind Eleazar . det r en svårt roll eftersom många kräver mycekt av hennes att inte bara en vackert levande och trogen hustru men även en perfekt människan. Hon är djup sympatisk fast detta betyder inte så mycket. Det är en afro brittisk skådespelerska som gestaltar denna roll och det skulle inte vara så super betydelsefull om det inte vara för en annan faktim att ofta vi frågar till personer med annat etnisk ursprung så mycket att vara perfekta betydligt mer än vad vi fråga till våra egna att kunna vara helt och årligt perfekt. Hon känner för doktor men inte så mycket och vi kan se ett slags tanke på hur vårt samhället ser ut och vad den betyder. En bra roll även den rik av många bottnar. En annan stor roll trots att det är två små sådan är den av Peter Wight som tjänaren Tigrin och inte minst amman så väl presenterade av Anna Calder-Marshall. En så pass lyckade uppsättning.

Robert Fogelberg Rota

Ciao Guido!

En mycket kärt vän har gått bort

Guido Zeccola har varit en av dem många stora italienska kulturpersonligheter som har lämnat Italien för Sverige och har tagit mycket av det italienska kultur till den nya landet och har kunnat integrera den. Jag träffade honom först genom ett gemensam vän författaren och dramatiker Percival och sen en av dem andra personer som jag har haft äran att lära mig av Giacomo Oreglia hade prisat honom i mycket goda ordalag. Giacomo Oreglia  som hade gjort enorma förtjänster i att presentera den italienska kultur i Sverige var inte en  person som burkade ge berömd så det som han gav till Guido var både mycket ovanlig och förvånade dem ord som han gav om Guido. Guido var född för 68 år sedan i Neapel en stad med en stor kultur liv en levande tradition av medelpunkt i medelhavet mellan det västerländska och den österländska den stad som mera än många andra hade möjlighet att förvaltar arvet av hellenismen. Under 1600 men mest 1700 och 1800 talet fram till 1860 var den huvudstaden av ett kungarike den av dem två Sicilien som omfattade hela södra Italien och satsade otroligt mycket på kultur liv. Sedan tonåret Guidos familjer flyttade till Rom och där förutom att ha gedigna studier i dess gymnasium skolor Guido tog intryck av den livliga kulturella och politiska debatt. Han var liberal i en bemärkelsen att han vädjade högst dem individuell frihet till varje pris och debatten . Det betyder en civiliserade möte mellan olika åsikter som skulle betyda mest att konfrontera sig med dem som tänker olika. Jag kommer ihåg hur dem andra gången som vi mötes, den första vad vid Östermalms hallar när jag , Nina och Percival ät lunch . hur han diskuterade med mig som har ursprung ifrån Norra Italien hur Neapel hade annekteras och bestraffas när man tog ifrån dels den alla  första järnväg på hela halvön  och . Det är en idé som är historisk rätt men inte helt så enformig eftersom huset Bourbon i Neapel var envåldshärskaren och just många av dess understötta ville bli del av Italien men det var ett sätt att debattera med mig att ha en ”confonto”. Jag använder den italienska termen som syfta inte på en konfrontation men på en debatt ett utbyte och berikning mellan partner som har annorlunda idéer. Från denna episod det kan verkar att Guido hade en bufflig framtoning men han var väldes snällaste och vänligaste människan och citera Gramschi en av huvudfigurer i den marxistiska kultur arv att Guido hade sådan åsikter. Inte den minsta men Guido kunde se den goda det som man kunde använda även balnd motståndaren. I ett dagsläget i vilken det verkar att bara en åsikt är den rätta detta är en stor förtjänst. Jag arbetade med Gudio under två tidningar som han var med att grunda Stockholms fria, Tidningen kulturer och av det som var hans älsklings barn ”Il lavoratore” den tidningen av FAIS den italienarnas nyhet bulletin i Sverige. Han var mycket noga att när jag skrev på dem två svensk skrivna tidskrifter jag skulle även kommunicera på svenska medan när vi skrev om il Lavoratore bara på italienska. Han lärde mig denna yrket med tålamod och genom att ställa mig krav vilken var bra. Idag skriver jag fortfarande recensioner som han lärde mig och även använder mig av hans metoder när jag undervisar.  Vi samtalade och konfronterad oss ständigt om musiken som han var otroligt kunnig som sig bör av en Neapel son och hade olika uppfattningar om Richard Wagner han lärde mig att uppskatta regissörer som Win Wenders och lars von Trier för deras  Jag minns tydligt hur han insisterade att jag skulle se Mateo Garones magnifika filmen ”Tale of Tales2 som bygger på en napolitansk sagorsamling av Giovani Baisle ”Il cunto dei cunti”. Jag kommer även ihåg förtjänsten i en annan ämnet som han var särskild påläst i religion historia med samling essä ”Den sakrala” och den essä som han skrev om Parmenides. det är en av dem vackraste essä skriven på en helt fläckfri svenska och jag kommer aldrig att skriva så bra. Gudio tog många olika personer med en akademisk bakgrund och lyckades att få alla att ge sitt bästa genom att arbeta med några ämnet. Senaste gången som jag möte honom med hans syster var han redan sjuk i cancer en svårt och oförlåtlig sjukdom. Det var augusti 2020 när mitt eget far Romano i övrigt ett mycket god vän till Guido hade insjukna i COVID 19 och avled av det. Trots att guido mådde dålig frågade han genast hur mitt familje mådde och sa många vänliga ord inte minst om kommande projekt. Det var på stortorget i gamla stan och jag minst att även om han talade som klockmän som hade sett mycket men med samma energi som en sex årig. När jag informerade honom via sociala medier att min far hade gått bort hade han några mycket vackra rader för mig och min mor. Guido var ironisk humoristisk och otroligt bildad. Jag kommer ihåg hur han ständigt kunde överraska mig med rolig term på napolitanska och vill höra mig tala på mitt dialekt.  Guido var en sådan människa som blev bara mer och mer intressant och det är så tragisk att han dog med många år. För mig det känns som har förlorat en av dem viktigaste människor i hela mitt liv. Vi har fortfarande mycket att lära oss om hans studier och hans fina artiklar

Robert Fogelberg Rota

Alltid bra på Drottningholm

Utmärk opera

En lite sämre miss en scen

Titel Agrippa

Regi Staffan Valderman Holm

Medverkande Naul Di Pierro, Ann Hallenberg Kristina Hallmaström

Spel palts Drottningholms slotts tern

Betyg A minus

Få regissörer har i sin normalitet varit så kontroversiella i svenska teatern historia som Staffan Vanderman Holm 8känd för den första post moderna uppsättning i Sverige “Hamlet på Malmö stads tetarn) och nu han med den trogna Bente Lykke Möller tar i tur med en av dem svåraste verk av Georg Frederick Händel som är Agrippna tonsat under 1600-talet senaste år med en väldigt speciell libretto av kardinalen Vincenzo Grimaldi. Det musikaliska är som alltid är på Drottningholms teatern mycket bra mest på grund av dirigenten Francesco Contimen regi är som alltid trots den berömda maskineri mycket asketisk nästan kall. Det ses tydligt i dem scener som skall presentera först Nero och sen Claudius triumf . dessa är tumma och vi ser bra några händer som stryker fram och den ridå som presentera den för väldigt tumma. Det som är slående i första akten vilken är den svårare och den som banar vägen för hela historia är rollen av Agrippa vilken är An Hallenberg en mycket duktig sångerska vars utrycker påminner stark om den av Teodora i den berömda mosaiker i Ravenna. Det är en roll som visar tre skilda delar den av en makt kvinnan, den promiskuösa och den hämnd lystna. Det är hon vid första ögonkastet som är den axel runt vilken intrigen kretsar och det är i hennes sal som hon för möta den två hjälpare den sliskiga Pallante  presenterade mycket väl  Giacomo Nanni och den ännu mera ormliknande Narciso  ett extremt duktig Kacper Szelążek Det som har varit en av kännetecken för Staffan Valdemar Holm har alltid varit att blanda i sant post modern anda någonting som är en komik eller cirkus artig och det fungera mycket bra när det gäller dessa två karaktärer eftersom det negativa deras lömskhet blir även komiskt. Det finns i den libretto i vilken kvinnor är foga heroiska eller positiva någonting som för våra minnet till ett jesuit sedelärande teatern och Agrippa med hennes stryka kultrulle dem grymma dialogerna för en son är en negativ personlighet. Det störa meriten när det gäller • Ann Hallenberg är att göra henne så mångsidigt som möjlighet vilken ses även i den som är den stora klimax i slutet när hon lyckas att vina och få sitt. Det är en bra gestaltning med dem stora och viktiga areor är det som sjöngs av Claudio i vars gestalt Nahuel Di Pierro är mycket duktig full av ett slags kraft och inte minst av en vilja att göra rätt. Rollen har många likheter med den bild som medierna har gett av den före detta italienska politiker Silvio Berlusconi och det ses tydligt i aran ”Felice e un regno soggetto a Roma” Det är en roll av en gubbsjuk och maktlysten personer som banar väggen med hans kraft och även hans illvilja till det som är åtminstone i den musikaliska sammanhang den negativa gestalt den degenererade kejsaren Nero här spelade av contro tenor Bruno de Sá. Det är en mycket svårt musikalisk framtoning men rollen är adels för svårt omogen och fokuserade på att spela rolig mera än att spela bra. Detta gör så att allting blir lite för prekär och även för löjlighet i en uppsättning och en konflikt med den mest seriösa karaktär som är den första älskar Ottone den som har räddat Claudius spelade av Kristina Hammarström. Det är en traditionell tydligt byxor roll som lite i taget blir både viktigare och mer framtonade. Det är den klassiska älskare som lider och är skapade trots hans säkerhet hans framtoning alla dem praktiska skönhet och krigiska konst (Kristina Hammarström har en karate utövare kropps språk) och dem moraliska krafter som altruismen och mod att rädda Claudio från ett säkert död mot dem grymma elementär är han /hon enbart till för att pinas. Detta ses tydligt i den roll som görs av Roberta Mameli Popaea det koket likande prinsessan som vrider huvud till alla och i slut låter sig manipulera av Agrippa. Precis som Agrippa får hon beställa skapar allt som rätt att kunna driva Claudio mot Ottone  som senare hon testar i en mycket komplicerade scen när Ottone kommer till Poppea som för att få sen henne . Hon låtas att sova förbannar henen och han hon tror på henne. Det är en mycket bra scen kanske en av dem bästa. Den sista rollen åtminstone när det gäller är tjänaren Lesbo spelade av Mikael Horned. Det är en mycket bra musikalisk gestaltad och vi ser hans enorma skådespel förmåga när den avvisar Ottone. Fast han kommer inne och ut pjäsen som en staty vilken är lite grand komisk. Vad som vi ser med denne är den vilja att presentera den rätt goliardiska . Det blir för mig lite för påklistrade . fast det är en bra uppsättning när kvinnor för ändrar tiden men inte män som stannar i den bysantiska sent romerska föga dynamisk värld. En extremt bra uppsättning som man måste bara sen.

Robert Fogelberg Rota

The comedy på acess

En av dem skickligaste och roligaste Shakespeare

Titel The Comemedy of error

Regi James Cellan Jones

Medverkande Cyril Cusack Marsha Fitzalan. Roger Daltrey

Svensk distribution Asess TV

Betyg A

Jag måste erkänna att fram till idag klockan 1400 hade jag inget aning att William Shakepare hade skrivit ”Förväxling komedi”. Den produktion från BBC daterade år 1983 är en ytterst behaglig och fint överraskning. Med ett mycket bra fotografi och klippningen av Peter Reason vi är inne i ett magisk väld dels lik den av Reculei Fonsar och av den super vackra recueli Giacomo Oreglia och Tipeolos måleri. Vi är i Efesos och vi ser just en troup som presentera ett mimisk spel och det görs så bra. Tagningar är långa med många fina rörelsen presentera just hur dessa målningar blir levande och vi ser den stora konflikten att en adelsmän ifrån Syrakusa som Shakespeare förställde att dessa två städer skulle vara fiende och då en syr kosans handelsmän skulle riskera att bli avrätatde. Denne är Ageon spelade av Cyril Cusack som lik som i många andra tillfälle gjorde ett super roll full av en lugnt som gör hans tragedi ännu mera tragisk. Det är en män som har haft mycket och för Shakespeare publik det var en liv till vilken många direkt eller indirekt kunde rapporteras eftersom dem riskerade att bli avrättade om dem hamnade när den spanska domnar i den Iberiska halvön eller i Belgien och kanske även i Irland. Cusak har några underbara dialoger med Charles Gray en Aanna  äldre räv som spelare hertigen Solinus som är iklädd i ett otroligt raffinerade  a la romersk rustning som var vanligt under Shakespeare  tid mest vid den habsburgska kungarriket . Denna är ramen till historia som är hur två personer lika klädda en tjänaren och en herre som har känd varandra under hela deras liv den raffinerade sprätten Atiphossus av Efeso och Antipose av Syrakusa båda spelade av en när tornade Michael Kitchen som gillar att slå tjänaren Domino som påminner om Arlecchinos Picasso, Roger Daltrey. Ja just honom den Roger Daltrey front gestalt av The Who. Det är en roll som jag älskar dels för den karisma och energi v ett äktade brittisk rock star men även för hans ödmjukhet hans behärskning av clowneri konst men även av commedia dell’arte.- vi har många stunder som är Shakespeares hyllningar till denna teatern form som när han stänger sig när han har den som är den oaktade från Syrakusa och hittar kärlek av den vackra Lucia en fantastisk Marsha Fitzalan. Det är en Domino som påminner trots att den är mindre fläck av Harpo Max och i slutet han tra bort den kuslig av dubbel till en hymn till vänskap. Förutom den retoriska berättade mesig som för mig kom till Shakespeare genom två stora påverkande det klassiga men även den folkliga berättelse av legender som hade spår av den Nordics GE germanska epiken som levde i folkminnet  det finns ett tredje påverkande som är den av den höviska kärlek. I denna underbara tetaern i vilken vi flyttas från en plan till den andra i ett scenerna v flyktas under ett middags möte vi hard en när Antipholus den oaktade av Syrakusa som tror att han är förtrollad talar med en målerisk vackert Lucina en fantastisk Joanne Pearce om hans kärlek för henne. Det finns det höviska men även det magiska eller tror på den eftersom både Antipholus och Domino tror att dem är fångade i ett kungariket av älvor . Shakespeare skrev rätt mycket om dem och vi kommer aldrig åtminstone i dettaa liv veta om han trodde på riktig eller inte på det gjorde många av hans tittare och det var ett sätt att komma nära dem. Förmodligen det var någonting som rätade gallfeber till puritaner som den Rasputin likade dotter Pick eller på svenska  knip spelade med pondus av Geoffrey Rose. Hans tala om exorcismen skulle även kunna uppfattas till ett kritik mot ett vist katolicism och jag vill inte spekulera om Shakespeare var eller icke var katolik. Denne har tillkallas av dem förutom  öde som är den stora antagonismen hustru i Efeso Adriana spelade av dem mörkhåriga skönhet Suzanne Bertish. Det är en roll som är gnällig knallig och tjatig men som man kan även tycka synd om spelade av Suzanne Bertish. Hon visar ett enorm scenisk närvaro och för kontrasten mo Ameilla den abbedissan som har ett särskild relation med tvinigare spelade fantastisk av Wendy Hiller Ni får inte veta mer aom henens men om alla små roller som officeraren den elegante även a i ett rrusting a la romersk spelade av Frank Williams som kan få varje män att bli arresterade om han rör den med sitt stav till en rolig  den pompös David Kelly som bråkar och för spö av ett mopps eller den argsinta Angelo Sam Dastor. Sen vi har rollen av glädje flickan som försöker att utnyttja situation spelade av Ingrid Pitt. Denne vackrare och sensuella medelålder kvinnan med sitt polska brytning är mycket rolig och skicklig. Sen det finns folket dem många inte bara commedie dell’arte trupp som rörs sig. En nöje att se den och det visar den brittiska teatern Ingrid Pitt var en skådespelares mest i skäck och B thrilelr filmer men kunde göra sitt bästa och rätt ofta är det fortfarande mycket vanligt att film stjärnor spelar på teatern och kanske skulle det vara kul att ha något biograf som visade dem via Skype eller Zoom i ett framtid. En riktig fröjd för ögat denna uppsättning.

Robert Fogelberg Rota

Mera trogen till Schikanederän till Mozart men så bra

Det stinker klass hat mot arbetar klassen

Det stinker klass hat mot arbetar klassen

Den bästa skådespela av Trollflöjten efter Branagh någonsin

Titel Trollflöjten

Regi Francois Russillon

Medverkande Bridleey Sherratt

Betyg A minus

Svensk distribution SVT kanal 2

Jag hoppas innerlig (med allt hjärta att många personer kommer att läsa denna recension och bygga sina egna uppfattningar om den teknisk perfekta och musikalisk underbara miss en scen av Wolgfard  Amadeus Mozart och Emmanuel Schikaneder ” Trollflöjten”. Det är hela miss en scen ett sätt för att komma tillbaka till det som är en libretto full av mystik, sarkasm och även ett slags mörk =dunkel tvivelaktig (någonting som vi kan inte acceptera någonting som talar om dåliga värderingar =values)  sidan. Det ses mycket i den scen som ofta är underskattade  när Mosastro skall tillfånga tar   Papageno och Tamina och då kommer musiken av den magiska klockan att rädda dem. Handlingen (the plot) i denna ”fantasy” libretto som Emmanuel Schikaneder skrev för att driva med den mera frigöra ställning av kvinnan (i jämförelsen med första delen av 1700-talet Österrike ; och av dem upplysnings tider idéer i sant mot reformations anda har flyttat till en högst karikatyrer liknade 1900-talet början. Miljöerna är tyska fast men även med amerikanska inslag i ett hotell och ett kök. Mycket i scenografi påminner stark om en parodierade version av en barnbok.    Den musikaliska ansvar är för dirigenten Ryan Wigglesworth som lyckas med att dirigera Mozart precis som man skall göra det. ett Archimbiodis målning med sina människor  vegetera porträttera. 1900-tale början i .  Den musikaliska ansvara ses även i dem tolkningar av dem två huvud figurer en ung Pamino som början som sömngångaren   iklädd (som ett barn vid denna tidpunkt början på 1900 talet. Rollen spelas av David Portillo. Det är en roll som arbetar upp sig på bokstavligenoch fysisk figurativ  från den vinkällaren  som vi ser i början till dom  som är invigningsritter. Det finns någonting som är tvivelaktig som vill understryka äldre) köns eller genus strukturer. Dem talade inte så mycket som jag hoppades man måste sätta igång dem (t)  . Panina spelas av Sofia Fomina klädd som en skolflickan i 1905 talet Berlin som påminner stark om den tidigaste foto av Marlene Dietrich . Det är en roll som har många komplicerade duetter och tack var den stora skådespeleri  förmågor av Sofia Fomina är fantastisk inte minst i de svåra scener när hon blir angripen  av den som är medhjälparen drottning till hennes onda   modern Nattens högst manipulerade; den först nämnde är Montastros spelade av Jörg Schneider. Han är kläd som en kol säljaren  och är den anti proletär hjälten   Det är en svår roll för   en wagneriensk  sångaren som Jörg Schneider men han lyckas yppig och i två tillfälle dels (när han angriper den starkares Pamino och Papageno och när han kommer till orangeriet  i vilken vi ser diverse siluetter av många borgliga  älskare; han är rolig för oss men inte för medspelaren dem som spelar med honom åtminstone i den sceniska fiktionen .  Det är en allegori av ett folk som behöver tuktas som ständigt måste hållas på plats eftersom allt onda kommunismen , nazismen och populismen kommer ifrån denna . Det ses genast när han går på plats. Det är en roll som går i det som är groteskeri i det som han gör och skådespelaren /sångaren lyckas mycket bra med det. Det finns en stor motsättning  mellan honom och den goda den som är eliter den vise Sarastro spelade av Brindley Sherratt. Han har ingenting komisk tar en plats och ofta sånger från en profil läget vilken favorisera otroligt mycket dennes förmågor att släpp aden lyriska och det magiska som finns i sången. Det är personifiering av det som är vishet och blir besvärlig nog en personifiering av det lag och ordning () men även av det liberala samhället i vilken även en kock kan bli en ledande politiker. Det ses tydligt) i körerna () som blir hymner  och det är en super karismatisk roll  Emmanuel Schikaneder var en trogen  son till motreformation och hade tydliga tecken ( till  att vara en kvinnor hatare men även en romantisk sinnelag Om  dem unga kvinnor Pamina och Papagena är tydliga hjältinnor det finns den som är den onda personligheter dvs nattens drottning spelade här av Caroline Wettergreen. Rent musikalisk det är en av dem mest komplicerade roller i opera sammanhangen och Caroline Wettergreen lyckas att göra en vackert levande sexuelle kvinnan som är en mäns hatare uppenbarligen lesbisk och så i kontrast mot allt och alla. Vi ser tydligt att hon är elegant klädd  och är en suffragett. Är hon för ett mode eller för att hon enbart g hatar män? Det ses tydligt i den fantastiska scenen i vilken hon möter i vin  källaren Pamiro och Tamino . Då kommer det även några poliser och en docka och det blir en lite teater de Grand Guliot . det är uppenbart att hennes medhjälparen dem tre damer utmärk i dess sång gestalt av Esther Dierkes, Katharina Magiera och Beatrice Olsson har ingenting av den sexuella som finns i musik är enbart hatiska och stränga mycket annorlunda  än vad vi skulle kunna tänka oss. Det raka ale   motsatsen är Marta Fontanals-Simmons vackert sexuellt och i sitt fräcka utstucken är lite av ett Colombina  men även av den kneka hemmafru. Det är viktigt att se att i början är hon förklädd till en ”befana” en halv komisk gumma som är vanligt i den motreformation länder av Italien och Österrike för att driva med Gudinnan Diana eller Artemis  den jägare gudinnan som refuserade männen herravälde över familjen det är Pamina  och dem stumma kvinnor dem riktiga  suffragetter kanske bevis att feminismen är någonting helt konstig . Det finns en roll som i denna hetero normalitet  blir ännu viktigare den av Michael Kraus som är en av Sorasto underhuggaren  en trogen och intressant roll. Den största roll inte oväntade är Papageno som spelades av själva Emmanuel Schikaneder på urpremiären, en  fågel fångaren. Papageno nu spelas av Björn Rugge. Pappageno är en lite mera moralisk och sedelärande Harlekin figur full av kraft i som ständigt visar sig i både Ruge skådespeleri , komisk förmåga och även den sentimentala . Hans kostymering påminner stark om det som fanns i James Murray gestaltning av John Sims i den stora verk av King Vidor ”En av många” från 1928 den sista stora stum film i USA. Det är en borgare   en överlevande och lyckas att visa sig i diverse rollen som dum sexuellt fixerade tonårig som sen går till ett svårt och nästan obehaglig självmord scen som är en riktig överraskning och ger ett slags mäktighet till denna roll. Fast jag anser att det finns adels för mycket förakt t  mot folket och varför kunde inte Papageno och Mostarto var två sidan av samma mynt. Fast den konstnärliga kvaliteten i uppsättningen är underbar.

Robert Fogelberg Rota

Un testo di atopologia cuturale fondamenatle per tutti

Tra strilli e bisbigli

Il testo di Giovanni Sole è uno dei migliori libri italiani di sempre

Se tronassimo indietro nel 1700 italiano troveremmo due voci quella degli strilli dei castati e il mormorio dei cicisbei. Voci che sono rimaste troppo mute e che oggi ritroviamo in una libro bellissimo

Pochi autori sanno scrivere in maniera scientifica e uso il termine nell’accezione academica sulla storia con il piglio di grandi narratori e guarda un fenomeno puramente italiano di due personaggi simili che nel secolo XVIII furono mattatori della vita di molte cittá . Il libro di Giovanni Sole castrati e cicisbei Moda dnel 1700. Il piglio ella scrittura e lo stesso di opere come michel Hunzinga e marc Bloch grandissimi storici con uan forma di racconto che ricorda nella potenza e semplicità del linguaggio testi come Eneide, L’Odissa e anche la genesi. Cito testi poetici perché in questi testi lirici si sono parti perturbanti che ci spiegano alcune delle passioni che ci agitano ancora nei meandri del nostro subconscio . Sole ha il dono della scrittura e questo testo dovrebbe essere tradotto in tutte le lingue e anche essere letto in tutti i licei. Il testo è diviso in due parti la prima sui musici o cantanti castrati la genesi di come venivano presentati durante il melodramma ammirati e ascoltati nonostante vari delatori. Molta della delazione avveniva da persone che odiavano il melodramma e non si trovavano bene in Italia. Il termine Italia deve fare riflettere e Sole non lo problematizza perché non ha bisogno di farlo. In realtà siamo in un’area geografica e linguistica bene precisa con una società simile quella di un patriziato urbano che segue alcune regole e si immagina e qui Sole fa riferimento a Hunzinga in un mondo fatto Oltre che per il fatto puramente religioso e il conformismo il castrato diviene nei due sapzi pubblici dove si presenta una specie di mostro di sovvertitore di regole un essere sia mostruoso ma anche ammirato che vince in quanto simbolo stesso di un predominio quello aristocratico sulle persone normali sulle plebi che assediano l’aristocrazia in quanto forma che presenta un passato mitico incarna eroi o personaggi storico mitici che non esistono più in questa forma ma sono ben presenti . Il castrato non deve essere interpretato soprattutto nel senso di cantante o interprete (qui se non la zappa sui piedi Sole si contraddice perché ci ricorda come la voce dell’ultimo moreschi era di un artista finito e rudimentale ) di una musica che ormai a poco da dire. Da notare che il giudizio non certo lusinghiero sul melodramma parte dall’opinione di alcuni illuministi quindi uomini nuovo come Muratori e Angelotti in uno spettacolo di poca sostanza. La contradizione e che questo tipo di musica o meglio quello che resta con autori come Händel e Hasse ha avuto un grande rinascimento . Da noatre che questi due compasitori dovetetro molta dello loro fortuna a Frainelli alias Carlo Baoschi

Unn tipo di virtuosimo che poi sembra sparire quando lo specifica che l’opera con il contorno di balletto oi altro fu nel secolo decimo ottavo  un fenomeno più  fenomeno auditivo che visivo e qui è interessante il giudizio del marchese de Sade che gli critica in quanto sgraziati pesanti e non capacci di immedesimarsi nei sentimenti che questi dovrebbero presentare. Anche i casi divertenti come quello di Ballarmino divo per altro capacissimo di tirare stoccate di striscia all’occorrenza ne fanno di più di un semplice fenomeno da baraccone. Un episodio mi ha colpito sia il tifo contro alcuni castrati da parte di ammiratori di altri ma anche l come a volte il castrato interrompesse la rappresentazione per mettersi a parlare a discorrere a fare salotto coem si suole fare nel tetaro della narrazione  Un essere attirati ma anche essere respinti che porta molti a intraprendere questa professione con diverse crudeltà la castrazione (la descrizione di questa è tra il comico e il perturbante) e un periodo di numerose privazioni lunghe ore chiusi in reclusori come i conservatori. Per me risulta chiaro il ricordare il magnifico film farinelli ma non manca se non è un po’ poco presente il fatto dei castarti che non facessero carriera. Il migliore film su questi resta senza dubbio “le voci Bianche “ di Pasquale Festa Campanile un film che ha il meglio della poetica di Kubrick in barry Luyndon eal surrealismo socialmente critico di Fellini ricco come è di interpreti fellinain da Sandra Milo a Anouk Aimée dove meo il protagonista un grande paolo Ferrari Meo poco più di uno squnizio si finge castato cosa che fa anche uno degli amori di Casanova. Si parla un po’ del , una super fotografia degna di Ennio Guarnieri e il miglior montaggio di sempre del fantastico Ruggiero Mastroianni . Forse le musiche non sono quelle dell’epoca perché rifate da Gino Mariuzzi ma ci sono dei termini simili come l’isolamento l’aridità nei rapporti intepersonali  e l’ambiguità che provoca anche una voglia di usare violenza o sodomia. Da notare che meo quando s’esibisce in scena lo fa soprattutto in abiti femminili. Oltre a questo senza togliere niente al testo di Sole che è meraviglioso non si parla mai in termini cronologici e non si nomina mai la commedia di Carlo Goldoni l’Impresario di Smirne. Qui lo sguardo sui castrati è sarcastico, si tratta di battutacce anche severe che l’estraneo il turco Ali fa nei loro confronti- Sarebbe bello che qualcuno si pigliasse la briga di studiare coem vengono descritti nei libretti d’epoca . Da notare che c’è un giudizio che per noi moderni è interessantissimo quello di Terssmeden. Il personaggio in questione era un ufficiale svedese di ventanni imbarcato su una nave olandese che fa un gran tour animino. Si trattava di un personaggio altissimo 201 fortissimo con un fisico possente esperto nell’uso delel armi molto più simile al personaggio di Rollo in Viking che ha un avventuriero settecentesco.  Di famiglia recentemente nobilitata,. Garfonomo non ha peró interessi culturali e si definisce uomo d’azione amante del buon vino e delle belle donne Questi vede nel carnevale del 1734 al teatro falcone in azione un musico castrati  in un dramma pastorale .  Dice di vedere una ragazza molto bella Viene anche introdotto ma quando s’accorge  che è un maschio la sua reazione è molto sconcertata. La testimonianza di Tersmeden è quella di un uomo moderno che osserva . La testimonianza è scritta in svedese e parla anche molto dei cicisbei. L’etimologia del nome di questi deriva dal parlare  a bassa voce e anche il loro presentarsi ha un qualcosa di teatrale L’analisi di Sole anche se qui sono un po’ sconcertato dalla mancanza di cronologia è più spigliati nella parte dedicata ai cicisbei fenomeno di ambito cittadino e sembra piú di tutti in ambito genovese anche se il più grosso delatore è Parini. Sono personaggi che rinunciano al farsi uan famiglia ben regolamenti anche con tanto di contratto ma anche personaggi che hanno una teatralità. Da notare peró che la parucca , il trucco e anche l’abbigliamento ricercato e lo spadino al fianco erano attributi comuni degli uomini di condizione. La loro rappresentazione in ambito cinematografica è limitatissima solo a pochi film gli amanti dell’imperatrice Elisabetta (Ruthelona Stever9 nel meraviglioso l’iperatice caterina di Joseph von strendberg e in un “Goethe in lov”e di Philipp Stölzl  ma sono ruoli di controno  La parte è più esplicativa me convince il parallelo tra l’amor cortese e questa usasa di un ‘amante ufficiale anche se vi sono per il caso genovese secondo me dei dubbi. Il primo riguarda Genova nel 1700 che è uno stato ancroa molto ricco e articolato una repubblica che si erge a regno con La Vergine Maria come protettrice che ha sostituito la forma mercantile (che rimane sempre come dimostrano le colonie genovesi in Sud America e non solo) con una forma finanziaria. Una forma che rimane immutata fin che dura l’antico regime e ci tengo a sottolineare di uno stato che sa liberassi da solo dagli austrici e battergli nella battaglia della Scoffera con un esercito improvvisato che combatte alla Prussiana e che partecipa anche a favore degli insorti alla rivoluzione americana Il cicisbeo sostituisce e completa il marito della nobildonna anche assumendo un ruolo che può ricordare il sacco da box visto che la dama scarica tensioni e risentimenti ed è di   una particolar estrazione il patriziato povero. Genova ha secondo me due particolarità la prima una forma di governo aristocratico ma repubblicano che non può prendere più di tanto elementi stranieri (la città è sempre stata e lo dico da genovese chiusa ) e ha anche un patriziato povero. Ma non sarebbe bastato a questo punto visto al ricchezza del citá comprare benefici ecclesiastici anche in zone limitrofe come quelle degli Asburgo o in Francia oppure per chi voleva la carriera militare. La presenza di un ‘istituzione come l’albergo dei poveri avrebbe dato buoni rudimenti nella scienza militare e soprattutto marittima.. Da sempre i genovesi hanno contati con la Svizzera che era ancora un serbatoio di mercenari. Forse nel XVIII il soldato di ventura svizzero iniziava a scemare ma c’era ancora. La questione e come mai il cicisbeismo un po’ per una nostalgia ma anche una rottura come il castrato con il codice conformista della contro riforma . Oltre che all’abile propaganda fides e al sincretismo tipo del cattolicesimo il perché le genti italiane erano molto cattoliche era una mancanza di modelli alternativi o modelli totalmente opposti come il calvinismo e l’Islam. Voglio citare qui Casanova che ricorda la piccola possibilità che aveva di diventare mussulmano che rifiutò come anche una conversione al calvinismo che l’avrebbe portata a essere uno dei principali gigolo a Londra. Il cicisbeo è il contrario di Casanova perché è un marito senza particolari diritti che però rompe come molte delle regole presenti nella società del 1600 che ricordiamo a Genova impediva il porto d’armi in pubblico solo in alcune circostanze. Lo spadino o la strisce ostentata come si vede in alcune vedute è il simbolo di un ascrizione a una nobiltà. Il cicisbeo è compagno fondamentale che dá lustro alla famiglia al marito alla dama e non ultimo a se stesso. Sarebbe opportuno vedere quanto hanno scritto come sono stati toccati dalle mode e anche quanto sono cambiati negli intesi decenni del 1700 anche dal punto di vista della loro composizione sociale. Il testo di sole è magnifico e mi auguro che venga letto e che molti altri si facciano domande di questo tipi. Che alcuni dei cicisbei fossero donne travestite

Robert Fogelberg Rota

Natale in casa Cuppiello

U natale

Tini la faccia della miseria

Titolo Natale in casa Cupiello

Regia Edmondo De Angelis

Interpreti Sergio Castellitto pIna Turco

Distribuzione RAI

Voto A

“Natale in casa Cupiello è uno dei testi piú importanti del teatro italiano del 1900 scritto nel 1931 da Edoardo De Filippo che io ricordo soprattutto nel ruolo del padre di Alberto Sordi in “Tutti a casa” una maschera straordinaria e uomo intelligentissimo che continua a indagare e fare scoprire vizzi italiani che sono anche universali . Questo testo in anno che per me è bruttissimo con la morte di mio papà uno dei miei attori preferiti Sergio Catsellitto che è anche stato il primo che ho visto a tetaro come Jean nobiltà uan bellissima messa in scena di Edmondo De Angelsi. Non mi concentrerò sul testo che non ho letto ma sulla messa in scena La fotografia di Ferran Paredes Rubio +e stupenda come il montaggio dello stesso in un ‘opera di tetaro televisivo che per me resta una delle più potenti dopo la mitica “Locandiera” di Carla Gravina per la regia di Corbucci. Cos é un opera di teatro televisivo non è il filmare dalla scena ma adattare i testo e soprattutto una regia una interpretazione che è messa in risalto con una serie di primi piani e una certa ambientazione tra quello che è la natività il presepe e quella che è la situazione attuale. La mesa in scena inizia con gli zampognari. Qui vediamo coem il montaggio lavora in una maniera stupenda e tutta l’abilitá di Lorenzo Peluso. Un montaggio rapido ma morbido che poco a poco ci fa capire l’ide adel tempo che è passato  Questi non sono importanti ma fondamentali perché sono quegli che legano al passato all’Italia che è stata e il fatto di non sentirli mi mette malinconia. Ma attenzione non c’è nienet né di bello e né di romantico in loro e nella neve che sembra imbiancare una certa Napoli sonnolenta sono in realtà all’inizio simili ai fnati del Craso agli alpini della ritirata di Russia e perché no agli italini morti per le leucemie in Kosovo uniche vere vittime con i civili serbi e albanesi di una guerra assurda. Questo speiga anche l’ambientazione di questo dramma tra anni Quarta e Anni Cinquanta in una casa piccolo borghese. Quello che vuole essere presentato sono gli sconfitti il Sud Italia che ha ricordiamo una particolarità di essere stato sconfitto da un ‘unità d’Italia che forse lo fece rinchiudersi. A prima vista luca Cuppiello svegliato da dalla moglie Concetta è uno dei tanti brontolii del teatro tradizionale italiano dedicato alla borghesia e qui cito i Rusteghi di Carlo Goldoni e il Ser Todero dello stesso autore ma con un’importante differenza lo studio della psicologia di quello che sembra un padre padrone arrabbiato con la moglie e il figlio ma con un'altra realtà. Un uomo che cerca un difficile equilibrio con un figlio che rifiuta la vita borghese un fratello che vuole giocare e una donna che forse non ama più. L’appartamento dei Cuppiello non sarebbe neanche brutto ma è impersonale ha i muri consumati dalla guerra da tante avventure e disavventure. Il ruolo che penso fu di Edoardo diviene il ruolo di Catsellito che come noto ha origini molisane e mano conquista il napoletano anche se italianizzato. Un napoletano borghese e vediamo un rapporto molto conflittuale con il figlio Tomassimo interpretato da Adrian Pantaleo che è un veterano del cinema italiano in opere come “Io speriamo che me la cavo)”. Il padre è contradittorio da posizioni molto severe nei confronti del figlio a posizioni più morbide e la recitazione di Adriano Pantaleo è forse il contrario di quella di Castellitto più caricata più fisica tendete anche al melodramma. C’è un oggetto che per me è strettamente collegato con Tomassino una statuetta di Pulcinella. Il passato della famiglia dei Cuppiello e dei pulcinella è sempre stato glorioso ma adesso sembra essere caduto è questo quello che accadeva una persona che rifiuta il presepe e l’onestà. Proprio come il  tanto amato e odiato zio Pasquale malato di tisi forse che ha il volto di Toni Laudadio. Siamo in una situazione quella di due uomini senza lavora ma anche senza speranze che ricorda molti dei film di Totò e Pepino ma senza il fatto di aver almeno vissuto. L’episodio della lettera alla madre fa vedere tutto l’abbrutimento ma quando i tre si presentano come re magi l’allegria e vera. La recitazione di Concetta interpretata da Marina Confalone e diversa. È una donna molto sciupata che ha avuto si un grande amore per Don Luca ma che ormai l’ha perso e ha diversi problemi a barcamenarsi con una gioventù che ha altri ideali. Come Vittorio Elia interpretato da Alessio Lapiceche che è l’uomo nuovo elegante. È un napoletano “moderno” con la famiglia a Milano forse giocatore di calcio uomo gentile e tranquillo una forza e non è troppo diverso da Nicola interpretato da Antonio Milo che non è solo un personaggio negativo  nel potere del denaro ma anche indurito dalla vita e sinceramente innamorato di Ninuccia che ha ila bellezza senza tempo di Pina Turco. Assomiglia a attrici del cinema italiano di quel periodo come Ywon Sanson ma anche alla prima Brigitte Bardot con una sessualità inconsapevole come quella della prima Brigitte Bardot. Il dramma di una situazione marito che per giunta non è un mostro e amante che è sinceramente innamorato e contraccambiato sotto lo stesso tetto potrebbe essere molto comica ma è anche drammatica ma solo qui con la decadenza della tradizione diventa tragedia e una tragedia greca vera partenopea o greca. Vediamo il coro dei vicini e il messo il medico interpretato da Andrea Rizzi con una dizione molto precisa che fa notare qualcosa di profondamente diverso il fatto che questa società oramai cadrà. Peró il presepe e l’amore l’unica vera tradizione. Un film da vedere e rivedere e spero che de Angelis e Castellitto si possano dedicare a molti altri saggi sul teatro italiano anche con opere meno conosciute di Alfieri  Goldoni e altri ancora

Robert Fogelberg Rota 

A super intersting book on a forgotten war

Small masterpiece in a super accurate book

The series man in arms is a classic for a public that love military history. One particular important time is the XIX century and the moste know war are the Napoleonic the American civil war and also the various colonial war and the Danish German and the franc German and the several colonial one but one of the bloodiest and may be the most bloodiest was the Tripple Alliance War and I will make a small review about Gabriele Esposito “Armies of the War of the Triple Alliance 1864-70 that has been illustrate by the Italian artist from Forli Giuseppe Rava. I will not tell so much about this war because you can really read the book that is written in a excellent easy style without any lines that is giving to us amusement and a lot of knowledge. Paraguay was a particular land under a charismatic dictator lopez that was really infest in modernity but also to lift the indigenous tradition. We discover the social structure of feudalism in the might Brazilian empire and the two catholic and liberal republic of Argentina and Uruguay. The conflict was really full of many epic fight dieses and a form of total warfare that had influence the time to come. Already the book is able to capture our fanatasy and like a good movie and TV series to have us inside that time and inside that operation an put our fantasy in action. This is the text but even bather are the illustrations done by a meravolous artist. Rava work with an extreme knowledge of the classical art but also with a difficult task that is given by the fact that he is making a particular kind of work a history piece that have to had a documentary values. The front illustration is significant it is the charge of paraguyaing cavalry dress in red. The position of the lances remain about what we will see like the forefather Paolo Uccello and the marabous “la battaglia di san Roman” but with a real important difference we are not outside the battle as in Paolo Uccello but in front of it under the main charge waiting in square to receive it. The horses show and other main influence Michelangelo mendrils bather known as the  Caravaggio with horse that remain the one of Saint Paul in “la conversion di San  Polo” conserved in Rome at Santa Maria del polo. They are almost real like it. The illustration has something about sculpture alike that make them almost perfect. We discover the two influence on the brazil army the Austrian/ German war and the France that was common even for Argentina and the Italian or bather of several Italian states in Uruguay. A book that is worth to read also for person that are not only interest in military story. What do you wait buy it

Robert Fogelberg Rota

Teatro a Lauria

Teatro in Basilicata

La Basilicata o Lucania è una delle regioni più affascinati in Italia. Da sempre crocevia di varie civiltà ha una grande importanza anche economica per la presenza di pozzi di petrolio. Ma aimè ci sono state decisioni molto sbagliate dal punto di vista politico che hanno portato la zona a avere alcune contradizioni particolarmente brutte. Che non permettono al territorio a di svilupparsi in maniera eco sostenibile Su Facebook ho conosciuto Maria Pia Pappaleo che è la presidente dell’associazione…..nonche anima e regista di una delle più importanti associazioni di teatro preseti sul territtorio nella bellissima città di Laurina che ha anche dato i natali a uno dei migliori attori italiani Rocco Pappaleo (indimenticabile gatto nel capolavoro di Matteo Garrone “Pinocchio”) ; cittadina incantevole vicina al mare da favola che bagna Maratea

Ti potresti prestare per i lettori di filmabasen?

Mi chiamo Maria Pia Papaleo, insegno Psicologia in un liceo e coltivo una mia grande passione: il teatro. Faccio parte di una compagnia che si chiama Amici del teatro di cui sono presidente nata 36 anni fa ufficialmente da parte di un gruppo di amici appassionati di teatro. Nel tempo siamo molto cresciuti anche se qualcuno ha abbandonato ma c’è stato sempre un ricambio con nuove entrata e soprattutto molti giovani. Conduco anche laboratori aiutata da attori noti. Mi sono formata a Roma e Milano in diversi workshop. Ho due sezioni: per adolescenti e per adulti. Oggi siamo in 40 e facciamo di tutto: dalla commedia, alla tragedia, al teatro popolare, teatro sociale e teatro terapia per diversamente abili. Anche il teatro antropologico è molto interessante. Abbiamo dei personaggi storici rilevanti come l’Ammiraglio Ruggero, il Cardinale Borromeo e il Beato Lentini. E’ un modo di far conoscere la storia locale ai più giovani, due anni fa ho scritto un testo di cui ho curato la regia sulla battaglia del 1806 tra francesi e borbonici. Ho coinvolto la popolazione locale oltre ad attori professionisti per le parti principali. Il teatro in ambito civile mi affascina molto, si toccano tematiche importanti: criminalità organizzata, morti bianche, femminicidio, disturbi dell’alimentazione come anoressia e bulimia. La sede è in provincia di Potenza, a Lauria a pochi chilometri da Maratea, la perla del Sud, rinomata città turistica frequentata da attori americani e di tutto il mondo.

 Forse a torto l’episodio che conosco di più della storia della tua regione è quello dei briganti lo hai trattato?

Ho scritto qualcosa su brigantaggio, tema molto delicato c’è chi vede il brigante come Robin Hood c’è chi dice che erano delinquenti :bisogna muoversi in maniera molto cautela perché gli studiosi sono professori di storia e molte fonti storiche sono andate perdute. Ho fatto un lavoro sulle brigantesse, le donne in questo periodo che si davano al brigantaggio. Cerco di usare rispetto e cautela e mi muovo sulla tematica in maniera emotiva Le donne avevano problemi di dipendenza nei confronti del padre e poi dei mariti. erano relegate nelle case. Il diventare le compagne di briganti dava loro più dignità. Però c’era anche chi ci rimetteva la vita. Mi sono occupata anche della tematica della magia, molto sentita nei nostri posti.De Martino, antropologo, descrive la magia nei nostri luoghi in maniera molto veritiera. Anche qui mi sono interessata della donna maga che essendo vista più emancipata si accusava di stregoneria e si mandava al rogo. La mia regione è la Basilicata che deve il nome dal Re Basilisco,mentre il popolo è dei Lucani nome che deriva da Lucanus personaggio mitologico che pare l’avesse fondata. La terra fu attraversata dai greci, romani, monaci bizantini, normanni, saraceni e poi francesi e borbonici.

Mi puoi raccontare sulla questione linguistica ?

Si parla in italiano e nel nostro dialetto, che è una lingua e siccome abbiamo avuto i francesi il nostro idioma ha diversi francesismi che si sono adattati. Ho seguito lezioni di docenti di glottologia che spiegano la derivazione del nostro dialetto. La nostra regione è divisa in due con due capoluoghi, Potenza nominata per l’arte della cucina e Matera capitale della cultura da tre anni, la città dei Sassi ,visitata da tutto il mondo. Come tradizioni si avvicina alla regione limitrofa ossia la Puglia.

Qual è uno dei problemi piú grossi ?

Matera ricordiamo non è collegata per niente, non ci sono collegamenti efficienti. Questo è un peccato per una capitale della cultura. Questo nonostante la Basilicata abbia giacimenti di petrolio ma che ha causato molti svantaggi, come l’aumento dei tumori per l’inquinamento. Il petrolio ha inquinato le falde e le sorgenti d’acqua, anche chi lavora non è dei nostri, è manovalanza straniere. Potevamo essere una regione ricchissima e invece solo guai.

Quali sono i vantaggi?

 Sicuramente il mare. La nostra regione affaccia su due mari, Mar Mediterraneo e Mar Ionio. Molte volte sono stata al nord, a Rimini ma lì il mare è inquinato, da noi è cristallino e purissimo anche se le nostre sono spiagge d’élite, molto care.

Mi puoi raccontare come funzionano le scuole?

 La Basilicata ha tutte le scuole, il mio paese ha tutti gli indirizzi di liceo e tecnici ma l’Università è nel capoluogo anche se i ragazzi scelgono Salerno o Napoli, Siena, Roma , dove ho studiato io, e Milano e per le lingue Perugia. Parecchi scelgono medicina o Scienze Biologiche Ingegneria ma anche il ramo umanistico, lettere, filosofia.

Quali sono gli edifici teatrali più antichi?

 Abbiamo avuto ottime personalità politiche, un europarlamentare,Gianni Pittella e un governatore Macello Pittella ma non siamo riusciti a farci finanziare un teatro Lauria non ha uno spazio teatrale. Hanno iniziato a costruire un palazzo della cultura ma l’hanno lasciato incompleto. Ci adattiamo in varie sale messe a disposizioni dai Parroci, dalle Suore. Io vado in molti teatri d’Italia ma nel mio paese non c’è un teatro. A Potenza c’è un bellissimo teatro lo Stabile fatto a somiglianza del San Carlo di Napoli, pre-unitario. A Lauria avevamo un teatro molto bello, un gioiellino con balconate, hanno pensato di abbatterlo per farci un parcheggio. Venivano attori noti. Questo è uno schiaffo alla cultura. Come vi finanziate? . Il teatro non porta voti per cui la politica non ci aiuta. Si fanno delle scelte nei piccoli centri, nel nostro si è privilegiato il calcio, spendono per questo sport. Il teatro puó risultare lento e viene lasciato ai margini invece i Greci, di cui siamo discendenti, sapevano quanto il teatro sia catartico.

Secondo te quali saranno i problemi portati dall’emergenza CV19?

Il teatro, le perdite, l’attore non sono stati mai nominati . Io ho il mio lavoro da insegnante e posso permettermelo dal mio budget ma tutti i giovani del mondo del teatro faranno la fame.. Finanziamenti e sponsor? Noi ci basiamo soltanto sugli spettatori, abbiamo oltre mille spettatori nei nostri spettacoli. Siamo l’unica associazione e ci muoviamo anche nei paesi limitrofi, le cose le facciamo sul serio la regia è mia ma se recito è di attori che chiamo da Roma. Non amo molto gli sponsor ,riusciamo a coprici tutte le spese che sono molte. Attiviamo una microeconomia: trasportatori , fiorai ,sarti, truccatori,insomma mettiamo in movimento l’economia del paese.

Mi puoi raccontare sulle Smanie della villeggiatura come è stata quest’esperienza ?

Amo molto Goldoni e Smanie mi piaceva perché era un classico ma che mi permetteva anche di curvarlo verso la contemporaneità : il consumismo, la voglia di primeggiare diventa una smania. Mi sono rifatta un po’ alla messa in scena di Servillo l’ho visto a Napoli e mi è piaciuta tantissimo. La scenografia? Si svolge in due case diverse allora mi sono fatta fare due quadri con due cornici. Ogni casa era in una di esse. Si spegnevano atto ho cambiato e ho allestito il giardino. Ho utilizzato abiti settecenteschi e per la lingua che non potevo rispettare, siccome una delle attrici era particolarmente dotata l’ho fatta parlare nel dialetto di Goldoni conservando un testimone tutti gli altri e parlavamo in italiano contemporaneo Che parte faceva la testimone? Era la dama di compagnia , quella che sta sempre intorno a Giacinta, la protagonista che non è solo chi l’aiuta ma da giudizi e consigli sapienti. La protagonista, era sballottata tra due uomini e lei riusciva a farla ragionare. L’amore razionalità e la passione. Goldoni ci ha dato un successo gratificante siamo andati anche fuori erano 16 personaggi, un cast eccezionale. Abbiamo avuto a disposizione anche un scuola di trucco e pettinature.

Mi puoi raccontare dello spettacolo che state facendo ora?

Sto facendo un laboratorio che doveva avere come spettacolo finale un copione su Enea e Anchise con il messaggio di sostenere le persone anziane da parte dei giovani. Il testo di Virgilio però in chiave ludica. I ragazzi amano molto la commedia anche se poi ci sono i momenti di riflessione . Il 27 gennaio ricordiamo la Shoà e mettiamo in scena testi di Brecht, anche a novembre sul femminicidio. Spero di poterlo portare in scena a settembre Vi siete occupati di teatro per bambini? Ho molte richiete ma purtroppo ho poco tempo, per il momento no. D’estate molte volte ho collaborato con associazioni sportive e ho fatto laboratori per piccoli. E’ stato molto divertente perché i bimbi hanno una memoria di ferro in un giorno imparano il copione e questo mi permette di lavorare sul corpo. Il teatro è soprattutto lavoro sul corpo, sul non verbale.

Robert Fogelberg Rota

En käre vän har gått bort

En stor kultur personlighet

En stor kultur personlighet

För mig det är mycket svårt att skriva denna artikel eftersom den person som jag skriver om har varit ett stor vän och en läromästaren. Hans namn är (jag använder presens eftersom hans verk och hans personligt kommer att leva vidare) Percival och han har varit en av den stora på den svenska 1900 och 200-talet när det gäller användning av språket med roliga f ´gallikanska viker en av dem få som hade förstått den humor som finns i Samuel Becket. Percival var född i Jämtland och i en av hans eposet ”Julen på jorden” kom han tillbaka till sina fjälar genom att berätta om dem två familjer den svensak jjord nära från fadern och den aristokratiska från modern som tillhörde familjen Sinclair en skotisk släkt som härstammade från den tempel riddaren. Familjen passade inte i den moderna industriella Sverige och efter många svårigheter började Perciavl sitt bana i den svenska kultur livet som han uppfattade som trångt. Det som var slående med denna person vars stora genombrott för den allmänna publiken uteblev på grund av bråket mellan dem två stora regissörer på Dramaten den tiden Per Werner Carlesson och Ingmar Bergman som gjorde så att Kungliga dramatiska tetaern köpte ”Dagens inbrott ” men satt inte upp den under tiden med Lasee Projs som teatern chef var ett annan intresse eller infallsvinkeln. Percival var mål om det spirituella den magiska som ofta tolkar verkligheten på ett sätt som påminner om Jung medan den svenska utgår mera från Freud. Trots en form av icke förståelsen av Percival i hans röst det fanns aldrig något agg någon bitterhet med enbart en form av tror till naturerna och framtiden som är en djup tron till mänskligheten. Vi talade ofta o många svårigheter i en extensiv psykologisering av skadeperiod men även om dem stora frågan om klimat föråldringar och hur förnyade av källor kunde vara viktig mest frö dem enda som kunder förstå honom dem nya generationer vilka i själva verket var mina elever i dem yngre kurser. Percical var en sökare som med nyfiken blick såg på verkligheten och hade ett djup inetresse för andra kulturer ha som hade detta enorma själv förståelse av de som formade vårt eget från Strindberg till Noavlis via Dante och den elisabetanska teatern till Artau i andra utomstående kulturer. Det är kulturer som vi känner fortfarande mycket lite som det mesamerikanska kanske inte så mycket den aztekiska, med dem av dem antika städer , av egyptier i deras minst kända perioden och av dem sakrala kungadömen i Kongo och många i Sudan och den persiska afrikanska kulturen av Zanzibar vid dagens Tanzania so skulle brutal utplånas av portugiserna. Detta var alltid så med honom och hans liv själ förrändaren nina Falker till vilken går mina mest djupa kondoleanser en möjlighets att tala om allting mellan himmel och jord allt som hade att  göra med människor. Jag kommer ihåg den kritik mot ”Pip plånström” lite på grund av språket men även för faktum att fördrar karamell till morötter hade tagit många människor till ett extrem icke hälsomat liv. Percival var en föregångare till vegan rörelsen utan moraliseringar till kött ätare som jag och en människa som älskade att föra konstruktiva diskussioner om många ämnet exempel viss om vårt eeviga bråk angående kriget mellan romare min sidan och Kartago. Det mest intressena var nog diskussionerna angående den sakral kungadömen i Kongo och den tiden av bysantiska mirakler spel i vilken Kristus påminde om den grekisk klassiska Guden . Dyonisus i ”Bakanterna”. Detta fanns i den vision som Percival hade om Undeground att kunna se på dem att lyckas med att kolla dem delar som var inte kända att kunna se vad som inte fanns för dem flesta en så pass stor och intressant författaren som kommer alltid att vara med oss

Robert Fogelberg Rota     

Stravinsky at the Royal Music conservatory in Stockholm

One really good interpretation

Igor Stravinsky has been one of the big  name or may be the biggest name in XX century music and for me even with all his problem an extreme idea he has been able to look at the new time music both Jazz and even rock in some aspect and put it in the XIX century tradition in particular the lesson of Richard Wagner. I  know that he was deep against  the German composer but for me there is a big point of contact of the concept  of art fusion. Only that in his masterpiece History of a soldier Stravinsky could find another important part the social pathos. When he decide to put the music on a Russian folk tale he made a piece of art of a quiet normal situation the disillusionment an lost of several soldier that come back for the traces hell and went in another hell. At the Royal musical academy in Stockholm a class put this play in lecture way in a wonderful way that is develop with such high class. Stepan Frolov gives a perfect way. He succeed in putting both the classical part with virtuoso perfection and also some great Russian folk trunes. We are almost inside the stort of passion that are also build up by the clarinet of Emili Souvagine and the wonderful voice of the story reader Kotryna Starkute that take uss in thsi work. The really beautiful burt that give a selector to all this paly is Jan Daniels perfect piano execution. A really good interpretation

Robert Fogelberg Rota

Leonardo Tonini och hans verk

Jag hade möjligheten att  Leonardo Tonini vid evenemangen  "La notte tace", som var ett samarbete mellan den italienska kultur instituet Fondazioni Lerici i Stockholm och den schweiziska ambasade. Leonardo Tonini är en ung italiensk intelektuelel som har trots sitt ringa ålder haft möjligheten att ha en imponerade verksamhet  .

Hej skulle du kunna presentera dig själv till ett svensk publik?

Ket är inte lätt att presentera sig för ett utländsk public eftersom det förekommer stora kulturella och mentalitet skinande. , vi har likarmade nästan identiska livs gärningar  , men varje folk använder sig av olika sätt för att kunna förstå de, . Svenskar verkar och gärna presentera sig som mycket tolerant och öppna till olikheter , fast i själva verket dem ger en särskild gräns mellan det som är deras och dem andra, genom att sätt en tydligt gräns mellan sig själva och resten av världen. , dem är mera toleranta eller verkar det eftersom dem är mindre intresserade i olikheter. . en invandrar barn i Sverige kommer ratt ha alla rätt som en inföding men man kommer alltid att betackat hen som ett utlänning,  Vid svenskarna ögon är italienaren mycket mera vulgära-,men vi måste påminna att Italien har haft oavbrutna invasioners under den gånga århundrade.  , , detta har inte hänt i Sverige.  Varje befolkning som har kommit till Italien har lämnat spå efter sig. , men inte i en rent form , man har gjort ett djup blandning.  Gotiken är inte en italiensk stil , men i Italien den har blivit den italienska gotiken, med olika kännetecken som skyller det för annat . Det var så med nordmännen  och med araber och alla andra besökare , som efter få år dem har blivit Italienaren . den bästa exempel var kejsaren  Federico II av Svevien  som till trots att han heter Hohenstaufen i efternamn  han är en av grundarna i den italienska diktarkonsten , som byggd en dem vackraste slott i hela Italien, När han såg Sicilien han flyttade hans hov till Palermo . Italienaren är otroligt blandade när det gäller den etiska, just i Sicilien kan man hitta långa och ljusa personer med nordisk utseende samt små med typiska arabiska drag. i. Jag tala rom italienaren  inte om utlänningar . Så det ät alltid svårt att presentera sig till en “annan” publik, jag skriver dikter, fiktion  och teatern , om du intervjua mig  eftersom en av mina dikter har blivit tonsatt av mästaren Stefano Ghriseni och den presteras för alla första gång vid den italienska språket veckan här i Stockholm i sammabete med den italienska kultur institutet och den schweiziska ambassad,

.
hur har du upptäck att du vill bli författaren?



Jag anser att ursprunget är i dem svårigheter att förhålla mig till världen utanför-. När jag var lite dem andra kamrerer kom och kallade mig för att leka med dem men jag sa neh´j jag föredrog att var bland mina böcker, när jag var barn och gick i grundskolan skrev jag en manual i astronomi. Jag älskade både den vetenskapliga och den fantasi fulla dele. .Oiesi kom senare när jag vara vid högstadier och umgicks med andra poeter och vi skrev mest av allt låt texter teatern kom sist när jag började jag att tillägna mig den för att kunna ta i tur med .



Har det funnit någon förfataren som har påverkat dig stark?



Jag har läst allt från filosofi till litteratur men mitt bildning avr tills jag . var tvungen att ge mig själv bättre disciplin på grund av universitet , så jag har visa texter som bygge på citatione. . Men det som är viktig i konsten är att ha en egen röst ochs öknade av den . Jag vill alltid arbeta med ändringar variationer om jag läser Harold Pinter jag ställer mig frågan vad kommer att ända i denna fall om den karaktärerna gör det eller det ? om teatern skulle falla ? Jag gillar att ta bord den sakrala att skapa en annan typ av mytologi.  Jag hade ett kort farsartade stycket som blev iscensatt i Cremoan över relationell mellan publiken och tetran.

Vilka är dem tematiken som du gillar mest att uppmärksamma i ditt verk ?



 Giuseppe Cerbinosa över en av mina dikter  ha detto che in essa “Verkligheten behöver inga symboler eftersom den är redan full av den och poeten lämmar den på samma viss  .” I själva verket även om mitt poesi är inåtvänd den försöker att beskriva en verklighet som vi inte känner till eftersom den är som en skandal ”huvudsatsen gäpår till människan som landskap.   è “ vi har fått en förrättnings punkt eftersom verkligen kan inte längre presentera sig . Människan är inte längre en del av naturen men den betackar den som en utomjording som har precis kommit på jorden. . Min diktkonst är bevis på en paradigm syfte för att kunna beskriva ett nytt språk.  Jag kan inte hålla med ett konst som vill uttrycka sig själv men snarare en konst som söker sig själv.  . Jodorowsky, uttrycker det med följande ord ”säg inte det som du vet men det som du misstänker”. Han har rätt, att söka är mot ett okänd del av vilken vi kan enat spåret



Har du sett några bra bearbetningar av teatern pjäser för film ?



att förvandla en konstverk är alltid någonting positiv oavsett resultaten . det är att läsa igen det att ge en nytt förklaring.  Man måste inte göra fel att konfrontera den .  Maestro Stefano Ghisleri har satt ut som lyrik en av mina dikter och nur är mitt dikt även det. . man börjar med mitt etx men den är även musik.  När jag lyssnade på den första noktore  “La notte tace”, jag förstag vilken var den problem vad som fungerade som var lämpligt för den skriva order men kunde inte fungera med musik . Vi arbetade på den och nu hörde resultaten här i Stockholm, men det ör frågan om musik . jag minst en roman Lems ”Solari”s di Lem, men jag skulle kunna ha olika tusen exempel . 1972, d Andrej Tarkovskij, betrackatas som ett mästerverk även om den är mycket annorlunda i förhållande till boken . Soderberghfilm från  2002, är mera trogen boken men dessvärre är den att glömma . först är en språk är konsten et system av täcken, ljudmse´siga för musiken och visuella för filmen   det betyder att vi kan inte och bör inte jämföra den filmiska Moby Dick av John Huston med det som är Melville pjs

Vilken är lägger för dem unga konstnärer i Italien ?

I Italien det är en allvarlig med inte fult tragisk läget. Man lever i den ständiga klagomål och gråt valzer att det hade inte pengar och utrymmet. Nära min stad  i Castioglione några unga konstnärer klagade att det inte fanns plats ocj då borgmästaren vilades dem nåra utrymmet som var lediga men dessa unga männsikor vist inte vad dem kunde göra. Det är konstnärens uppgift att skpa nya utrymmet och man kan bara tänka det som gjordes av bröderna Lumiére . varje konstverk är att skära en bit av kaoset för att kunna åstadkomma något form av ordning någonting i kaoset och precis som när det gäller vetenskap kommer int världen att kunna vara utan det- . idag finns det adels .


Hur tror du att den italienska språket kommer att utvecklas?

Jag tror att den kommer att blandas med andra språk att se bli historiserade . Under XIV århundrade många sa att den fanns inga utrymmet för den vulgära språket att varbar latin var Språket med den stor S. sen kom Dante Aligheieri.  . Swe blev italienska den mest prestigefulla språket i hela Europa och sen blev det franska och därefter engelska och kanske om 30 år kinesiska vad som borde orrar oss ör hur språket blir fattigare och fattigare i dess innehållet. 



Tro du att internet kommer att hjälpa konsten?

 
Internet hjälper att producera inte att kunna göra ett bättre reklam. Du kan göra reklam mind social medier för s´dian idéer men det som är viktigaste är att vara känd men att kunna göra annat.

Dina kommande projektera?



Make it new, som sa  Ezra Pound. Jag skall göra någonting nytt att kunna göra något bra verk

Leonardo Tonini (Castiglione delle Stiviere, 1974) dikatren och förlägagre har skrivit om o di Ungaretti, Deleuze, Pinter, Spinoza, Sloterdijk e altri. Han . är en av grundaren abv  Movimento Sannixista. Nel 2015 har han vunnit Virgilous priset.

Robert Fogelberg Rota

Tam om svenska folket

Jag är inte nöjd med Mattias Andersson regi

Titel Vi som fick leva om

Regi Mattias Andersson

Spelplats Dramaten Elverket

Betyg D

Tyvärr trots den roliga idéen att göra en pjäs med ett filosofisk frågan som man har ställt till många svenskar är den hyllade regissören från Backa Tetaern Matias Anderson idéen att på ett brechtiansk sätt och resultatet blir adels för tam och oenhetlig för att vara intressant. Tyvärr en legend av den svenska teatern och den internationella filmen som Marie Richardsson som hade den stora tillfälle att delta iStanley Kubrck sista film ”Eyes whild shut” är adels utnför rollerna utanför dialogerna och är i uppenbart problem med den fisiska i pjäsen. Någonting som hon delar med några av backa teatern skådespelaren som den grovhuggen Kjell Wilhelmsen som man har tydliga problem att höra och samma an sägas av

Adel Darwish som får spela rollen av Invandraren eller ny svensk som är kanske bättre att säga. Fast dem två ovannämnda herrar är helt fantastiska i jämförelsen med Rasmus Lindgeren och Ylva Galon som verkar ha stora problem med att stå på en scen. Det som är problem med dem och även med uppsättningen är att deras sätt att vara konstig naturlig utan något som helst karisma. Detta är lite grand även problem som förkommer med Bianca Kronlöf och Nina Zanjani vilka rollen är lite för tydliga inte helt fint känsliga särskild när dem göra på engelska en parodi av två stycken utländska städerskor. Det konstigaste att se när Nina Zanjani presentera en tjej som ville bli dansaren men blev istället tandläkaren och Bianca Kronlöf presentera en kvinna vars pojkvän blev dräp är dem så bra fast man tänker är det inte mera själva historia som gör det utmärk. Samma kan sägas om Nemanja Stojanović vilken är klockren som flummare och inte minst som travesti. Men den riktiga tjuren på scenen är onekligen Magnus Roosmann som visar enorm kapacitet berättar röst naturlighet och klassicim som har varit den stora kännetecken av skådespelaren från Max von Sydow till jarl Kulle och gör av honom den bästa på hela scenen och bär upp föreställning. Om det hade varit en monolog hade det varit betydligt bättre

Robert Fogelberg Rota

Stockholm mexikanska

En super akonstnären

Få konstnärer har lyckas att göra så bra med den digitala fotografi som att ge ett säregen konstnärlig som  Karen Perez Guzamn

skulle du vilja   presentera dig för filmbasen läsaren?

Hejsan! Jag är Karen, kommer ursprungligen från Mexiko, men det är nästan 15 år sedan jag lämnade landet. Sedan 2005 har jag bott i Italien, England, Spanien och för 7 år sedan också i Sverige. Jag är Fotograf och video konstnär, och är också delägare till en livsstilswebtidning som handlar om Stockholm fast på engelska och den heter Your Living City, där publicerar jag också många av mina video samt fotografier och artiklar. Jag har format mig som fotograf, sedan jag tog min universitets examen, på den tiden brukade jag plåta film och jag fortsatte att göra det under en mycket lång tid, även när alla andra redan hade flyttat in i digital, jag plåtade bara film. Sedan tog jag en specialiseringskurs i fotografi i Florence i Italien, och då var det 2005. Men fotografi har altid varit en jätte stor del av min liv, så redan innan jag började bilda mig som fotograf, så hade jag redan fått mig för att fota med min gamla filmkamera och framkalla de där icke konstnärliga fotograferingsförsök, även om jag trodde att de var hur konstnärliga som helst. Om jag ska vara ärlig, utbildningen som har get mig mest har varit det som jag har fått utanför klassrummen, det som jag har fått med övandet, själv med min kamera, eller efter att jag har tittat andra fotografer i action, men också tack till alla människor som delar sina kunskaper och tips om fotografi i YouTube-videor, det är där jag har hittat mer kunskap en den jag fick i skolan.

Vilka är för dig den bästa möjligheter som den digitala revolutionen har gett till fotografer? En av de bästa måste vara att ha fler möjligheter att skruva upp allt. Förut ner man hade bara 24 eller 36 försök per rulle, så gällde at vara extremt noggran för att inte missa det där ögonblicket, man bara hade ett tillfälle, nu när man har en digital sensor så kan man bara håla knappen tryckt så att man vet att man inte kommer missa det ögonblicket. Man har en större safety net, så kan man säga. Sedan gillar jag att man kan vara mer kreativ samtidigt som effektiv när det gäller redigering, och ett litet misstag under redigeringen betyder inte att man måste börja om utan man bara går tillbaka en del steg och sedan är misstaget borta.

Hur pass mycket är du påverkat av Mexiko stora tradition när det gäller fotografi?

Jag är väldigt påverkat av Mexikansk konst in stort sett när det gäller min fotografi och även video konst. Jag gillar at jobba med färgstarka laddade bilder och mycket kontrast. Jag försöker ha en viss rörelse i bilden, en ljus och briljant historia och för det mesta en viss glädje.

Vilken är ditt favorit film?

The Shinning av Stanley Kubrik. Kommer du att arbeta med film i en senare tillfälle? Ja det kommer jag säker göra, jag producerar regelbundet korta dokumentärer och intervjuer men skulle verkligen jobba med ett större projekt, när tiden och teamet blir rätt. Vilka är dina kommande planer?

Jag skulle verkligen gå tillbaka till en av mina andra passioner, som är video konst

Robert Fogelberg Rota

Intervista a Stefano Ghisleri

Il destino che bussa alla porta

Potresti presentarti per un pubblico svedese?

Sono Stefano Ghisleri e sono nato a Brescia nel 1985. Il mio percorso di studi ha sempre viaggiato

su due binari paralleli: gli studi tecnici da una parte, con la frequentazione di un istituto tecnico

come scuola superiore seguito della facoltà di ingegneria conclusa con una laurea magistrale nel

2013, e gli studi artistici dall’altra. La musica è entrata in me grazie all’impetuoso incipit della quinta sinfonia di Beethoven. Per me è stato “il destino che bussa alla porta”, come il compositore di Bonn disse riguardo alla sua sinfonia più celebre. Da allora ho iniziato lo studio di pianoforte che mi ha portato a diplomarmi con il massimo dei voti nel 2009 sotto la guida del M° Alberto Ranucci. In questo periodo mi dedico maggiormente alla composizione, che studio sotto la guida del M° Luca Tessadrelli, e alla presentazione al pubblico dei miei lavori. Non ho abbandonato gli studi tecnici: anche se ormai il tempo che dedico alla scienza è molto limitato, la insegno in diverse scuole.

Come hai deciso d’intraprendere la carriera di compositore?

Ho sempre avuto l’impulso a creare cose nuove. Già da ragazzino, avevo circa quattordici anni ed

ero ancora autodidatta, abbozzavo piccole composizioni per pianoforte. Parallelamente, con lo

studio di Dante alle scuole superiori ho iniziato anche a scrivere testi poetici nello stile del Poeta e

altre poesie. Ora che sono adulto il mio lavoro è diventato molto più sistematico, sia nella scrittura che nella

composizione: seguo dei corsi nei quali i docenti possono correggere i miei errori, darmi un

panorama contemporaneo sull’arte che trattano e trasmettermi la loro esperienza.

Negli ultimi due anni il mio lavoro di compositore è diventato più intenso e sono felice che sia il

pubblico sia la critica le abbiamo apprezzate molto. Hai scritto una suite su Strindberg puoi raccontarci un po’ sulla gestazione e

che cosa significa per te l’opera di Strindberg soprattutto quella pittorica?

L'idea di scrivere una suite ispirata ai quadri di August Strindberg è nata durante la mia visita al

museo di Losanna nell’ottobre del 2016. Ad accompagnarmi c'era Ulrich Suter, il quale aveva

organizzato il mio concerto del giorno seguente alla KKLB di Beromünster. Terminato di vedere la

mostra, espressi a Ulrich il mio grande interesse per un quadro in particolare, "La Ville", e gli dissi

che avrei potuto scrivere un pezzo ispirato alla tela. Osservati nuovamente i quadri della mostra, ci

venne l'idea che una suite sarebbe stata la forma ideale per rappresentare quella giornata dedicata

all'arte. Presi dall'entusiasmo, proponemmo l'esecuzione già in febbraio, ma gli impegni del Museo

impedirono l'inserimento di un concerto. Questo fu senza dubbio un bene: non sarebbe, infatti, stato possibile comporre un'intera suite in così breve tempo e si sarebbe corso il rischio di realizzare un lavoro non degno del soggetto. La suite vuole ripercorrere quel pomeriggio: l'ingresso al museo di Losanna, con la sua maestosa facciata e i passi dei presenti che picchiettano sul pavimento sono rappresentati nel primo brano. Il primo quadro è Mer Tempetueuse. Bouée-balai, nel quale compare il "tema della tempesta" che pervade tutta la composizione. Seguono poi De l'eau, quasi un omaggio a Debussy, e Glace sur le rivage, che formano quasi un quadro unico contenendo uno i temi dell’altro. Il punto di massima emotività arriva con Une fille aux yeux bleus regard Le Premier berceau de l'enfant. Segue poi Fleur sur le rivage, di andamento molto più limpido e sereno rispetto al precedente. L’ultimo quadro scelto è La Ville, che contiene in sé la visione di una città lontana e irraggiungibile contesa tra un mare in tempesta e un cielo in bufera. Il brano finale, che richiama direttamente quell d'apertura, rappresenta l'uscita dal museo, e mescola le impressioni, e quindi i temi musicali, di tutti i brani precedenti. La composizione va vista come un unicum: ognuno dei brani ha un'influenza su quello successivo, con l'ultimo a chiudere in maniera circolare l'opera.

• Dei quadri di Strindberg mi ha colpito molto la forza comunicativa. In alcuni di essi ci sono dei tratti estremamente violenti, alcuni trasmettono una solitudine infinita, altri hanno una piacevolezza quasi infantile. In un certo senso, l’arte pittorica di Strindberg mi ha ricordato quella compositiva di Beethoven. Leggendo poi alcuni testi del poeta svedese e la sua biografia, ho trovato delle affinità tra il suo pensiero e il mio. Strindberg scrive: Io cerco la verità nell'arte della fotografia, così intensamentecome la cerco in molti altri campi; anch’io cerco, attraverso l’arte e la scienza, qualcosa di vero, bensapendo che non esiste una verità ultima.

  Come lavori quando devi comporre un‘opera?

  Devo ammettere che è molto difficile rispondere a questa domanda In generale la cosa principale è quella di trovare un Tema musicale (che può essere anche un inciso

  molto breve) e cercare tutte le variazioni che si possono trovare su di esso. Ne studio quindi le

  versioni inverse (intervalli musicali invertiti), cerco di capire se è un Tema adatto per dei

  contrappunti particolari, quali tipi di accompagnamento possono, quali “armonie” lo arricchiscono (ho scritto armonie tra virgolette perché la musica che scrivo è principalmente atonale, ma è per rendere l’idea).Di fondamentale importanza per me è la struttura sia dell’intera composizione sia dei brani che la costituiscono. Solitamente le composizioni che mi vengono chieste hanno un limite di durata; quindi, matita alla mano, calcolo ti tempi che devono avere i vari movimenti e quindi il numero approssimativo di battute.

  Ricerco poi un’unità interna nell’opera: elementi che ritornano, richiami “armonici” e sonorità

  simili. Sono anche molto attento al pubblico: la musica è un’arte che deve trasmettere un messaggio a qualcuno, non a caso suoniamo in un teatro, quindi alla parte più introspettiva e di ricerca innovativa che compongo cerco sempre di controbilanciare con una scrittura che possa risultare interessante anche per uno spettatore che non sia un addetto ai lavori.

  Viviamo in un’epoca dove il digitale entra sempre di più nella nostra vita come pensi che

  questo possa influenzare la nostra percezione della musica ?

  Ogni nuova tecnologia può portare buoni o cattivi frutti in base all’uso che ne facciamo. Il digitale permette di avere la musica sempre con sé. La cosa più importante, però, è che il pubblico rimanga interessato alle esecuzioni dal vivo e alle proposte dei nuovi compositori.

  Purtroppo la pigrizia ci porta ad ascoltare la musica a casa seduti sul divano. Certe volte questo può essere un bene: alcuni lavori hanno bisogno di contemplazione, di solitudine addirittura, per essere apprezzati (in particolare penso ai compositori antichi le cui sonorità erano dedicate alla spiritualità e non ai concerti); tuttavia bisogna tenere bene a mente che l’andare a sentire un concerto (che tecnicamente non sarà mai come una registrazione in studio) va vissuto come un momento di condivisione: c’è un artista che vuole comunicarci qualcosa e la stessa presenza di altre persone che ricevono il messaggio è a sua volta una condivisione.

  All’inizio dell’epoca romantica quando era attivo Beethoven alcuni critici trovavano il suono

  del forte piano troppo freddo; secondo te come ci si deve rapportare sul digitale e che

  possibilità dà e toglie alla musica. In linea del tutto generale, e in ogni campo della cultura, un’innovazione porta un certo dissenso. Ogni volta che al mondo si è presentato qualcosa di nuovo qualcuno ha sempre affermato che era meglio prima, ma in realtà tutto è solo una questione di abitudine. Gli artisti sono più attenti a queste novità poiché il loro fine è sviluppare idee in modi nuovi. Naturalmente non è possibile occuparti di tutte le novità; ogni artista sceglie la strada che trova più congeniale e cerca di creare qualcosa di nuovo in quella via. Credo che ogni artista, ma anche ogni persona in generale, debba sempre tenere a mente quanto scritto una volta da John Cage: “Non riesco a capire per quale motivo la gente tema le nuove idee. Io ho paura di quelle vecchie”. Quello che per noi è nuovo, per i nostri figli sarà la normalità, mentre per i nostri nipoti sarà soltanto una vecchia usanza da guardare con un sorriso di compassione. Non è questione di giusto os bagliato, è inevitabile.

  Puoi raccontare del tuo lavoro in Svizzera?

  Il mio lavoro in collaborazione con la Svizzera è iniziato nel 2015 quando mi è stata commissionata la composizione di un piccolo brano per clavicordo. In quell’occasione ho presentato il Canone inverso perpetuo sulle cifre di π, un lavoro contrappuntistico che utilizza due voci di cui la seconda suona in maniera inversa rispetto alla prima e il cui finale coincide con l’inizio cosicché è possibile eseguirlo infinite volte. Inoltre, lo spartito era avvolto su una sfera, oggetto geometricamente finito ma illimitato.

  Questo lavoro è piaciuto moltissimo sia all’organizzatore, Ulrich Suter, che all’esecutore, HansruediZeder. Sono nate così nuove collaborazioni che hanno portato al mio primo lavoro di ampio respiro: la Strindberg Suite.Successivamente ho composto la Suite Platonica, che mi è valsa il Premio Masciadri nel 2018 e il primo lavoro per strumento solista accompagnato, ovvero il Concertino per clavicembalo e archi presentato al festival di musica di Hochdorf che la critica ha molto apprezzato. La collaborazione con la Svizzera sta continuando: ho appena terminato la Turner Sonatina che sarà presentata in prima assoluta il 29 novembre a Londra.

  I tuoi prossimi progetti ?

  Sono ansioso di ricominciare a scrivere testi: gli impegni musicali dell’ultimo periodo, oltre a quellid’insegnante, mi hanno tenuto lontano dall’attività letteraria. Con il nuovo anno ho intensione di iniziare a scrivere il mio primo romanzo. Riprenderò quindi il corso di scrittura creativa con il mio maestro Heiko Caimi.Sul lato musicale voglio concentrarmi sullo studio del contrappunto e della fuga e voglio aumentare la mia conoscenza dei grandi maestri antichi, in particolare Monteverdi. Sono in fase diorganizzazione concerti con in programma mie composizioni in diverse città europee, eseguite da me ma anche da altri, e mi è stato chiesto di comporre musiche da camera. Spero inoltre di poter collaborare con un regista, in modo da poter accostare mia musica a delle immagini per una fusione tra le due arti

Film och intervju med Boris Gouts på Kino Rurik

En så bra film

Titel We dress well in Death

Regi Boris Gouts

Medverkande Sasha Bystrzhitskaya

Svensk distribution Kino rurik

Betyg A

Jag måste erkänna att jag är så imponerade av Boris Gouts som är enbart spelade med ett Iphine och det är så bra kompositioner det som ges av Darya Lihaceva som lyckas förutom i den av regissören Boris Gouts som vill ge känslan av kunna vara där och nu i ett värld som är vårt eget i ganska kall och verklig den av varje da. I centrum av berättelse sår en annan kille Boris som vi upptäcker när han och är Boris Gouts visar ett kep som är typisk av den värsta Tv erkännande framför en kameran när den yngre Boris spelade av Daniil Pugaev erkänner till Masha ahans älskade att han har provat att göra en porr film. Det är en komplicerade av i vilken den ung pizza bud i million staden Moskva som vi ser filmade i några små området har tillkommit. Han har allting för att vara lycklig en tron till samhälle till den som för denna struktur Putin. Två föräldrar som är unga och kapabla särskild moder som är nästan modell liv och den mest älskvärda flickvännen som man kan tänka sig med namnet Masha spelade mycket väl av Sasha Bystrzhitskaya. Det är den unga eviga ryska tjetjen full av liv intelligent och spontan vars röst är som sång för oss med den renaste slavisk skönhet men har bara ett mycket stor problem hon är cancer sjuk. Snart kommer hon att dö och verkar inte vara arg eller ledsen eftersom för henne det finns någonting annat hon behöver bara förbereda en lätt och fint begravning. Detta skall ske med hjälp av vänner och hon vill inte ha någon som helst knotat med fadern som är riksdag ledarmöte i någon parti som är uppenbarligen mera till högre än Putin Vi ser hur pass mycket hon försöker att njuta livet men då Boris levande förvandlas till ett stor serier av missförstånd när tack vare Boris unga och enfaldiga vän Igor Boris blir tagen till en porr film regissör som man tror att han är intresserade i kultur eftersom han har ett affisch om David Luck ”Twing peck”. Det är en vackert erfarenhet om livet i den vackra ryska sommar vi ser lite grand av ett starnd och vi möter mycket . till slut kommer… en form av översållning som man måste bara se. Boris Gouts har varit närvarande vid filmen svensk urpremiär och här har vi några frågor som han har svartar

Varför har du spelad en film med en Iphone?

Jag har velat prova det för att lomma närmare det som vi ser med olika verkligheter som är den som vi möter varje dag. Det har varit ett ganska svårt val eftersom jag hra varit tvungen att vara ännu duktigare än det som man är vanligt viss att få handlingen historia som för mig är central i centrum. Jag hoppas att jag har någorlunda lyckas med det eftersom det har varit svårt.

Du arbetar även som film läraren för regissören vilka är dess svårighet?

Det finns ganska många sådana svårigheter eftersom vi är ett ganska speciellt land med ett specielt kultur när det gäller många saker och ting. Jag tror att jag har lyckas någorlunda och kontakt med många unga filmskaparen ger till mig kanske möjligheten att inte hamnar i ett ännu störe problem som är den kreativa demensen av många andra regissörer.

Hur kommer det att bli med film distribution?

Det blir i januari både på biograferna och inte minst på olika dator plattformar. Det är viktig att kunna få den även med så få medel.

Några har kallat dig för Ryssland Lars Von Trielle vad tycker du av det?

Det får stå för dem .

Kan du berätta hur du valde dina skådespelaren?

Jag fick ta på dem på dem social media vilken var mest instagram. Det är unga personer som har inget tidigare erfarenhet och kunde få den spontanitet som jag hade behöv ha

Ditt kommande projkt?

Någonting annorlunda en film om Lenin och hans hustru en kärleks komedi med parodiska inslag.

Robert Fogelberg Rota

Un grande autore italiano

Ho incontrato Leonardo Tonini dopo l'evento "La notte tace", una inziativa congiunta dell'ambasciata italiana e dell'ambasciata svizzera per la settimana della Lingua Italiana nel Mondo, all'Istituto italiano di Cultura C. M. Lerici di Stoccolma.

Ciao, potresti presentarti per un pubblico svedese?

Non è facile presentarsi a un pubblico straniero perché ci sono sempre profonde differenze culturali tra un paese e l’altro, le azioni della vita sono le stesse, ma ogni popolo usa categorie differenti per comprenderle. Gli svedesi appaiono come tolleranti e aperti alle differenze, ma in realtà si pongono come spettatori di tutto ciò che non è svedese, tracciano un confine netto tra loro stessi e il resto del mondo. Sembrano molto più tolleranti di altri, ma è solo perché nel profondo non vengono scalfiti dalle differenze. Un bambino figlio di genitori stranieri, anche se nato in Svezia, godrà di tutti i vantaggi di un bambino svedese, ma verrà per lo più percepito sempre come uno straniero. Noi italiani siamo agli occhi degli svedesi molto più volgari, e lo siamo, ma la nostra storia è fatta di invasioni continue, per millenni, mentre non è così per la Svezia. Ogni popolo che è passato per l’Italia ha lasciato testimonianza di sé, ma non in forma pura, c’è stata una contaminazione molto profonda, Il gotico è uno stile non italiano, ma in Italia è diventato gotico italiano, con caratteristiche proprie diverse da quelle di qualsiasi altro paese. Così è stato per i normanni e per gli arabi e per tutti gli altri visitatori, dopo pochi anni che erano in Italia sono diventati italiani. L’esempio più famoso è l’imperatore Federico II di Svevia che seppure faceva Hohenstaufen di cognome è il fondatore della poesia italiana, ha costruito alcuni dei più bei castelli d’Italia e quando vide la Sicilia trasferì la sua corte a Palermo e ci morì. È una mescolanza anche genetica quella italiana, proprio in Sicilia è facile trovarvi italiani alti e biondi, con gli occhi chiari e tratti tipicamente nordici, insieme ad altri piccoli dalla pelle scura e con naso e occhi tipicamente arabi. Sto parlando di italiani, non di stranieri. Quindi il presentarsi a un pubblico ‘altro’ è sempre complesso, io scrivo poesie, narrativa e teatro, se oggi tu mi intervisti è perché una mia poesia è stata messa in musica dal Maestro Ghisleri e il pezzo è stato presentato in prima assoluta durante la Settimana della Lingua Italiana qui a Stoccolma, grazie all’ambasciata italiana e a quella svizzera.

Come nasce la tua vocazione di scrittore?

Credo da una difficoltà a relazionarmi con il mondo, con gli altri. Da piccolo vivevo nel mio mondo, gli amici venivano a chiamarmi per giocare a calcio e io dicevo loro: “no, grazie”, preferendo rimanere solo con i miei libri. Ho sempre scritto; scrissi un trattato di astronomia alle elementari, ho sempre avuto una passione per la fantascienza che univa il dato scientifico alla storia di fantasia. La poesia è arrivata dopo, alle superiori, quando incontrai, nello studio, altri poeti; scrivevo principalmente testi di canzoni. Il teatro è arrivato per ultimo, quando incominciò ad affascinarmi il rapporto con gli altri, il conflitto, il gioco del potere tra le relazioni.

Hai avuto una qualche particolare influenza?

Io sono un lettore onnivoro, ho letto davvero qualsiasi cosa, senza pregiudizi, e ho letto moltissimo, filosofia, critica letteraria, arte, romanzi, in maniera piuttosto disordinata almeno fino all’Università dove, per esigenze di esami, ho dovuto impormi un po’ di disciplina. Quindi sono sempre influenzato da tutto, ho scritto testi che sono interamente costituiti da citazioni. Ma quello che conta in arte è avere una voce propria, l’arte è la ricerca della propria voce e al contempo di una voce universale. Mi piace procedere per variazioni, leggo qualcosa di Harold Pinter e mi chiedo: cosa succederebbe se avvenisse questo? se entrasse un personaggio così? se cascasse il teatro? mi piace ‘dissacrare’ nel senso di de – sacralizzare un testo, per costruire poi un’altra mitologia. C’è un mio breve pezzo andato in scena la scorsa settimana a Cremona, è un pezzo farsesco, apparentemente assurdo, ma ha l’impianto di una sacra rappresentazione e parla alla fine di dinamiche sociali e del rapporto tra l’opera e la sua fruizione da parte del pubblico.

Quali sono i temi che ami di più trattare nella tua opera?

Sulla mia poesia Giuseppe Cerbino ha detto che in essa “La realtà non ha bisogno di simboli perché così come si presenta è in se stessa “simbolica”; è diventata talmente improbabile che il poeta la lascia così com'è.” In effetti non è la mia una poesia di introspezione, ma tende a descrivere il paesaggio come qualcosa di scandaloso agli occhi del poeta che non lo riconosce più, lo sente come un fatto estraneo perché a essere perduto è “il primato stesso del paesaggio sull’uomo”; è avvenuta una disgregazione, una separazione intima e non più conciliabile. L’uomo non fa più parte della natura, osserva la realtà come un alieno arrivato sulla Terra per la prima volta. La mia poesia è la ricerca di un linguaggio per descrivere questo cambio di paradigma, non bastandomi più il linguaggio nel suo uso comune. Di certo, io concepisco l’arte non come espressione di sé, che oggi è la cosa che va per la maggiore, ma come ricerca di sé. Dice Jodorowsky, non dire quello che sai, ma quello che sospetti. Ha ragione, la ricerca è sempre verso un territorio sconosciuto di cui si fiutano le tracce.

Come vedi la riduzione di opere teatrali al cinema o per la televisione? Hai qualche buon esempio?

Trasformare una opera d’arte in un’altra è sempre un fatto positivo, al di là del risultato. È una rilettura, una interpretazione. Non bisogna però fare l’errore di confrontare. Il Maestro Stefano Ghisleri ha messo in musica una mia poesia, ora anche se il testo è mio, quello è un pezzo di musica lirica e come tale va giudicato. Il testo di partenza è solo un pretesto, ma ora è musica. Ascoltando la prima versione del notturno “La notte tace”, dove era stato usato il mio testo in forma integrale, ho capito subito che c’era del lavoro da fare, ciò che poteva andare bene per la pagina scritta, non era più funzionale con la musica. Ci abbiamo lavorato sopra e il risultato è quello che abbiamo sentito qui a Stoccolma. Ma è musica. Mi viene in mente il romanzo Solaris di Lem, ma potrei fare mille altri esempi. Il film del 1972, di Andrej Tarkovskij, è considerato un capolavoro del cinema pur differenziandosi molto dal libro. Il film di Soderbergh, del 2002, è più aderente al romanzo, ma è da dimenticare. L’arte prima che linguaggio è un sistema di segni, segni verbali in letteratura, segni visivi nel cinema, segni sonori in musica. Da qui deriva che non possiamo paragonare un romanzo come Moby Dick alla trasposizione filmica che ne ha fatto John Huston; la sua è una interpretazione e soprattutto è cinema.

Qual è la situazione per i giovani autori in Italia e in Svizzera?

In Svizzera non so, ma in Italia la situazione è, per usare una espressione tipicamente italiana, tragica ma non seria. In realtà c’è solo un grande pregiudizio nei giovani artisti italiani di oggi, credere che qualcosa gli sia dovuto. Le lamentele che non ci sono soldi, che non ci sono spazi, che la gente è disaffezionata al leggere e alla cultura sono solo in parte vere e sono per lo più una scusa. Ricordo una conferenza del sindaco del mio paese di qualche anno fa. Un gruppo di artisti andò a lamentarsi che a Castiglione non c’erano spazi per gli artisti. Il sindaco sbottò dicendo che c’era la sala civica e molti altri spazi, solo che andavano per la maggior parte del tempo deserti, nessuno le richiedeva. Si scopriva così che i giovani non erano per lo più in grado di capire come richiedere uno spazio o un finanziamento. Certamente poi l’artista si scontra con interessi, con mentalità ristrette e tutta una serie di cose, ma l’arte è fatta apposta per creare dal nulla nuove prospettive. E nuovi spazi dove fino a poco prima pareva non esistessero. Pensiamo ai fratelli Lumière, che spazio infinito hanno inventato. Ogni opera d’arte è un taglio nel caos e il caos si riorganizza intorno a quel taglio. Una poesia, un brano musicale, quando è vera arte, è come un teorema matematico, il mondo non può più farne a meno. Quando decidi di realizzare qualcosa, di tuo o di qualcun altro, il primo vero problema è chi si tira indietro, chi non si fida, chi dice “e io cosa ci guadagno?”, “perché dovrei fare questa fatica?”. Il vero problema nell’arte oggi è la paura di rischiare.
Come pensi che si evolverà la lingua italiana?

Si evolverà come tutte le lingue del mondo, verrà contaminata da altre lingue e verrà storicizzata dagli scrittori e dai poeti. È sempre stato così. Oggi si teme il cambiamento, ma è da idioti. Nel XIV secolo tutti parlavano in volgare e scrivevano in latino perché si riteneva che il volgare non fosse paragonabile per dignità e completezza. Poi è arrivato il signor Dante Alighieri. In Inghilterra ricordo di aver letto un articolo ironico, ma che era comunque un segnale, dove ci si lamentava delle troppe parole italiane nell’inglese moderno. In Italia, c’è chi vorrebbe un ritorno al dialetto, ma questo è un discorso fottutamente idiota. Il dialetto c’è, è codificato, ci sono poesie e libri in dialetto, ma non c’è più il mondo del dialetto. Come dire in dialetto computer o iPhone? c’è stato un tempo in cui l’italiano era la lingua più prestigiosa in Europa, poi è stata la volta del francese e adesso è l’inglese, probabilmente fra 30 anni sarà il cinese, chi lo sa? Quello che forse ci dovrebbe preoccupare è la povertà linguistica, che è povertà di pensiero, ma questo è un altro discorso e forse pure questa questione è strumentalizzata più che reale.

Pensi che internet favorirà la fruizione di giovani autori?

Internet non favorisce la fruizione, ma la produzione. Con Internet è possibile aprire un blog in pochi minuti e pubblicare, e puoi farlo gratis. Il problema è poi trovare chi ti legge. Ci sono strumenti gratuiti per far conoscere le tue iniziative, come i social, ma chi ci mette soldi ha corsie preferenziali. Sono cose note, e allora? Piangiamo e ci lamentiamo o troviamo una soluzione? che cosa vogliamo in realtà? diventare famosi o proseguire il cammino dell’arte? Io dico: tu fai qualcosa di bello, il resto verrà da sé.

I tuoi prossimi progetti?

Make it new, diceva Ezra Pound. Rendi nuovo, trasforma, inizia. Che cosa? il mondo. Come? con quello che sai fare. Sto cercando appoggio per la realizzazione di un film sannixista: “Il vestito aspetta il profumo”, ma il mio primo problema è sempre quello, fai qualcosa di valido! “Tu puzzi” è stato pubblicato per la prima volta nel 2005, è andato in scena solo la settimana scorsa a Cremona per la prima volta, per la regia di Ilaria Spotti. Per chi non l’aveva mai visto, era un testo clamorosamente nuovo.

Leonardo Tonini (Castiglione delle Stiviere, 1974) poeta ed editore, ha scritto di Ungaretti, Deleuze, Pinter, Spinoza, Sloterdijk e altri. Ha pubblicato raccolte di racconti e poesie. Ha una passione per la Storia moderna e collabora a progetti internazionali. E' stato uno dei fondatori del Movimento Sannixista. Nel 2015 ha vinto il premio Virgilio Masciadri (Aarau, CH) per la promozione culturale.