Bérénice Bejo och alla är så bra

Så bra som det kan bli

Title: The Childhood of a Leader

Regi: Brady Corbet

Medverkande: Robert Pattinson, Bérénice Bejo, Liam Cunningham, Stacy Martin e Yolande Moreau.

Svensk distribution: TriArt film

Betyg: A

Få filmer är för mig så lyckade och välgjorda som Brady Corbets ”The Childhood of a Leader”. Den är minst sagt magnifik. Filmen är uppbyggd som en opera. Den har sitt ursprung i en novell av Jean Paul Sarte. Filmen som utspelas under Versailles fördraget 1919. Den är både så stark och välgjord. Den börjar med musik av Scott Walker, som bryter den fjärde väggen. Musiken är mycket lik den av Richard Strauss i ”Så talade Zarathustra”, men den är mycket mäktigare, mera disharmonisk och den följer upp bilderna i detta fall journalbilder, vilka presentera vad som har hänt under första världskriget och även kulten för USA presidente Wilson, som föddes i många länder mest i Frankrike. Bilderna är använda på ett sätt som påminner om det som gjordes i Martin Scoresses film ”Hugo Cabret” men här framhäver musiken bilderna starkare. Filmen har dunkla färger med bländade fotografi som Lol Crawley ansvarar för. De dunkla färgerna har en dramatisk användning av spotlight som påminner om Caravaggios målningar.

I filmens början ser vi en barnteater förställning. Vi lägger mest märke till en liten kille med långt blont hår. Hans utseende verkar komma från den national romantsika stilen. Han är Prescott i vars gestalt Tom Sweet briljerar. Minnet går till, andra barnskådespelare, som Björn Adrésen, Tadzio, i Luchino Viscontis “Döden i Venedig” men än mer till Danny Lloyd, Danny Torrance, i Stanley Kubricks ”The Shining”.

r Det som Prescott gör är att börja kasta sten mot medlemmarna i församlingen. Samtidigt klipps bilden till två män som spelar biljard. Prescotts far är en roll som verkar skräddarsydd för Liam Cunningham. Som ständigt integrera men en yngre vän yngre vän Charles Maker spelas mycket bra av Robert Pattinson medan dem spelar biljard håller de på att diskutera om olika problem rörande traktat och kriget i Europa samt om influensa epidemi. Samt av valt att komma till Frankrike och om faderns svårighet med språket. Det en gång eleganta 1700 – tals hus är helt förfallet och alla dekorationer verkar ha försvunnit och finns bara slita väggar . Vi ser hur mycket Liam Cunningham är lik den som har gjort skådespelaren till en världs stjärna Davos i Games of Throndes en modern rejäl intelligent man med stark integritet som sen kommer att brytas ned gradvis. The Childhood of a Leader är i huvudsakligen en formations roman som går snett eftersom den visar hur en känslig intelligent och sympatisk liten kille förvandlas till en psykopat. Sättet på vilket det sker åstadkommer även så att hans omgivning förlorar all styrka, behärskningsförmåga och självkontroll. Fadern kommer att brytas ner och vi känner tyngden av alla motgångar. Ännu mera en av de utomäktenskapliga affärerna och sonens misshandel, som vi bara hör och inte ser. Det som gör detta starkare är första måltiden i vilken familjeidyllen främlings görs först på grund av ljuset, som specificeras och sen i det tjat som förekommer. Vi ser redan när Prescott först badas och sen tas till prästen för att ödmjuk be om ursäkt   Jacques Boudet hur modern väl gestaltad av Bérénice Bejo är känslomässigt död och verkar bara intresserad i det som är formen . Vi ser henne i två viktiga scener den försa när hon deltar i en vidskeplig och nästan tätt intill grotesk passion fyrnade med en mask som påminner om den av KKK och när hon står vid en säng och fadern som har förstått att han håller på förlorar sonen försöker att förförd. Scenerna är yttersta obekväma och hon är inte som en mor för Prescott. Visserligen skulle man kunna tänka sig att denna roll skulle kunna spelas av karaktär skådespelerskan Yolande Moreau som tar maten till den lilla pojken men jag vill se henne mera som en farmor eller mormor och en allegori precis som huset är det för Europa som håller på att falla efter första väldkriget av det som är bonde kulturer. När denna roll avsändas av modern är vi i en tragedi eftersom i filmens värld och i det klass samhället har båda rätt. Prescott visar våldtendens mot modern som delvis exaltera och han blir inte helt olik en av dem mest degenererade söner i filmer historia Martin von Essenbeck Helmut Berg i Luchino Viscontis ”De fördöma”. Prescott väljer att bli föräldralös och min tolkning är att på grund av kärlekshistorian med hans informator den vackra Stacy Martin en ung fransyska som liknar modern fast hon är levande. Om modern är ofta klädd i svart är hon klädd i vitt. Under en fält hon skämtar om hans hår som hon vill klippa och sen efter en lek rör han hennes bröst någonting som gör henne helt obekväm. Den roll som är mycket gåtfull och det är onekligen hittills den bästa i Robert Pattinsons karriär är den av Charles Market eller the leder som verkar vara mycket nära Prescott.. de två rollerna flyter ihop. Visserligen kan man tänka att filmen är irriterade i sin gestaltning av barn men den är bra och rik på kraftiga metaforer som är välgjord att se filmen är ett riktigt måste,

Roberto Fogelberg Rota

Inte så interessant

Melodrama

Titel Bumerang

Regi François Favrat

Medverkande Laurent Lafitte  Mélanie Laurent

Svensk distribution SF

Betyg C

The bumerang är inte en helt lyckad film men en bra produkt i vilken vi kan se både styrkorna och svagheter i den franska auteur filmen. Historia är intressant och även lite spännande hur man skall kunna försöka att komma över ett trauma. Musiken för vilken ansvara Éric Neveux ket bra både I den diegetiska men även I dem icke dietetiska stunder och fotografi av Laurent Brunet är vackert stram och elegant och klippningen av v gör ett mycket bra arbete. Scenen som repeteras två gånger av bil olyckan är mycket bar och även dem olika tillbaka blickar men det finns otroligt många problemer både när det gäller skådespeleri och casting. I centrum av rörelserna står Antoine ett arkitekt vars roll Laurent Lafitte gör ett bra gestalt men vi får aldrig utforska mycket av hans sidor, han är inte själv säkert som han verkar vara  är en person som bråkar rätt mycket för ingeting och han är både slarvig och vi ser hur många av hans beteende följes även av hans fadern Charles Rey roll för mig Wladimir Yordanoff vassare. Denna gentleman visar lite i taget visar allt dem författade meningar som är typiska av den europeiska medelklassen hans ofta enkla lösningar på allting. Fast den person vars karaktär mesig står definitiv närmare Antoine är onekligen farmor Blanche Rey spelade med klass och pondus av Bulle Ogier . denna dam är skopligg och alla ser henne för det förutom Antoniene och lite i taget vi upptäcker på vilken sätt hon för många år sedan förstörde livet till Antoines modern som hade ett utomäktenskaplig affär med en annan kvinnan den brittiska tecknaren Jean spelade av Kate Moran . denna karelskes historia mellan den androgyna brittiska och den Venus liknade Rose mycket väl spelade av Rose Favrat fungera mycket bra men den mellan barnbarnet Margaux (Angèle Garnier ) och Pauline (Lou-Ann Opéron  känns som helt fel placerade över teatralisk och film förlorar tid och talang i många dumheter och inte eller lyckas att ta vara på sian resurser är den roll som spelas av en av Frankrike bästa skådespelerskor Mélanie Laurent i rollen som Agathe. Denna roll kunde ha varit bra mycket djupare och kraftigare. En film som känns inte helt lyckade

Robert Fogelberg Rota

Giganternas kampet

Mörk och mäktig men inte helt lyckad

Titel: Batman v Superman

Regi: Zack Snyder

Medverkande: Henry Cavill, Amy Adams, Diane Lane, Kevin Costner, Laurence Fishburne, Jesse Eisenberg, Scoot McNairy, Tao Okamoto, Ben Affleck, Jeremy Irons, Gal Gadot m.fl.

Svensk distribution: Warner Bros

Betyg: B

Filmen ”Batman v Superman” med regi av Zack Snyder har helt fantastiska stridsscener, som kampen mellan Wonder Woman, Stålmannen och människan Batman mot en enorm orcher, som har skapat av Lex Luthor. Hans Zimmer gör det bästa av sin musikaliska talang. Wonder Woman kommer in i kampen med mjuka orientaliska klanger, som lite i taget blir mer mörka, snabba som leds till en dans. Dans temat finns även i de olika mötena, som är sociala, som när superskurken Lex Luthor ska inviga ett bibliotek. Fotot för vilket Larry Fong ansvarar för ger en kvävande känsla av en verklighet som håller att explodera. Det samma ges av den snabba klippningen för vilken David Brenner ansvarar, han tar verkligen ut svängarna.

Historian är den av ett möte mellan två rappresenatter för USA miljardären och den största vigilants, Bruce Wayne, och den filantropiska landsorts killen, Clark Kent, som på grund av missförstånd sätts mot de andra superhjältarna för att Lex Luthor ska kunna åstadkomma den absolut största skadan. För att bli intressant använder man ett knep, som är ganska typiskt i många Tv serier, man undersöker ingående de olika karaktärerna. Henry Cavill är en självsäker Clark Kent en jordnära man, som har superkrafter, som han använder sig av för att försvara dem, som han älskar mest av allt två kvinnor. De är kopior av varandra. Lois i vars roll Amy Adams är som alltid mycket duktig och Martha Kent, gestaltad av Diane Lane vilken har enorma problem med faders gestalt, som har ersatt den gamla Kent. (I vars roll vi ser Kevin Costner i en dröm sekvens) och den nya fadern den tyranniska chefredaktören Perry White, som har Laurence Fishburnes bekanta ansikte, ett ironiskt drag.

Zack Snyder arbetar mycket bra med den linje, som finns mellan tragedi och komedi. Den som är Stålmannens huvudfiende Lex Luthor vill förstöra Stålmannen, eftersom han påminner om hans fader. Lex Luthor i Jesse Eisenberg gestaltning blir en slags ond hipster typ som lite i taget bli mer och mer dehumaniserad. I början kan vi tycka att han enbart är excentrisk, men sen manipulerar han Wallace Keefe gestaltad av en mycket duktig Scoot McNairy. Han offrar flickvännen Mercy Graves utan att tänka en sekund, hon spelas av Tao Okamoto. I slutet när Lex Luthor tvångs rakas i fängelset visas hans totala vansinne.

Jag är lite mera delad när det gäller Ben Affleck, vilken är mycket duktig som Bruce Wayne, Han får fram de osympatiska egenskaperna hos karaktären. Han har några scener med mardrömar om den onda ”supermannen”, som avrättar honom och scenen när blodet väller ut från hans föräldrars gravar, som är bra. Tyvärr känns han för stel, för torftig och stolpig. Kanske det beror på att Alfred som spelas av Jeremy Irons får för lite att säga till om. Det som är typisk med denna Batman är att han precis som Luthor verkar drivas av vilt raseri. Annorlunda är rollen av Wonder Woman, som spelas av Gal Gadot, hon är precis som karaktären ”borde” vara stark, sensuell och självständig. Hon är onekligen den bästa skådespelaren, en helt fantastisk gestalt.

Roberto Fogelberg Rota

Viktig budskap i inte helt lyckad film

Requiem för den amerikanska drömmen

Michael Moore härjar runt

Titel: Where to Invade Next

Regi: Michael Moor

Medverkande: Michael Moore m.fl.

Svensk distribution: Scanbox

Betyg: C

Få filmskaparen har varit lika bra eller lika dåliga och lika kontroversiella, som Michael Moore, som nu enbart med en amerikanska flagga skall försöka att erövra utan att för en gång skull förlora kriget. Han tar fram egenskaper i en del länder. Stilen är densamma som i tidigare filmer. Det roliga och lite bisarra uppmärksammas när en medelårders vit amerikansk man hamnar i ganska många bisarra situationer.

Han börjar sin resa till Italien, ett land som har stått många amerikaner ganska nära. De bilder som presenteras är de av turister som stöter på skönhet och livsglädje, men ganska konstigt är att han hittar det han söker hos vanliga fabriksarbetare och hur deras fritid spenderas. Folkets lunch pauser är någonting som intresserar honom, eftersom de inte tycks existera i USA. Han ställer frågor och får svar. Det som är intressant är att han väljer att ta för sig av det goda som finns i länderna han besöker men ser alltid med USA:s ögon.  I Italien är bilderna vackrare. Det som är viktigt är maten precis som i den franska köksskolan. Man får se hur mycket av det som äts i USA är skräpmat. För mig kan detta säkerligen stämma men är kanske lite för mycket svart och vitt, liksom när han diskutera med den slovenske premiärministern.

Vad som är intressant förutom Pablo Proenzas klippning är faktum att mycket av det som vi ser i Finland inte passar bra för USA och det som sägs i Tunisien ger en annorlunda bild av de muslimska länderna. Ett bra verk men inte så mycket en biofilm utan mer en dokumentär för TV.

Roberto Fogelberg Rota

Super hjältar i krig

Den ultimata action filmen

Titel: Captain America: Civil War

Regi: Anthony Russo och Joe Russo

Medverkande: Chris Evans, Robert Downey Junior, Scarlet Johansson,  Elizabeth Olsen, William Hurt, Sebastian Stan, Paul Bettany, Daniel Brühl, Paul Rudd, Tom Holland m.fl.

Svensk distribution: Sony Disney

Betyg: B

“Captain America: Civil War” är en mycket intressant saga. På ett sätt är den skapandet av en postmodern mytologi. Filmen pendlar mycket mellan de tematiker, som har funnits i Mad Max, mot en mer vardaglig men glamorös värld. I centrum av berättelsen finns det en konflikt, som kommer att utvecklas mellan två helt olika superhjältar. Den starka parten i konflikten är Captain Amerika i vars roll ytterligare en gång Chris Evans visar sig vara ett lämpligt val. Motpart är den utåtriktade rent av ibland komiska Tony Stark/Iron man i vars roll Robert Downey Junior briljerar mycket på grund av faktum att han gör en roll, som vi inte väntat oss, en roll som är mycket annorlunda än hans tidigare roller.

Filmens första aktionsscen utspelas i Lagos Nigeria när ett allvarligt attentat stoppas av Captain America och den sexiga Natasha Romanoff i vars roll Scarlett Johansson ytterligare en gång visar sig duktig och karismatisk. Liksom Elisabeth Olsen vilken spelar Wanda Maximoff, som är en av många mutanter, vars super kvalitéer är svåra att acceptera vilket medför att mutanterna även har svårt att bli accepterade. Myndigheterna och inte minst USA:s försvarsminister Thaddeus Ross, mycket väl spelad av William Hurt, vill stoppa deras barvader.

Just i början av filmen är vi så nära som möjligt det ultimata konstverket med klippning av Jeffrey Ford, fotografi av Trent Opaloch och musik av Henry Jackman. I dessa första scener lyckas de skapa ett perfekt konstverk. Den roll som spelas av Robert Downey Jr är mycket bra, eftersom vi ser Tony Stark utan krusiduller. Hans vanliga kaxighet lämmar plats för viljan att kompromissa och han visar mängder av personliga problem, som faktum att han inte kan förstå vänskapen som finns mellan Captain America och Bucky Barnes/Winter Soldier i vars roll Sebastian Stan karisma, kraft och plågor blir en hög teknologisk version av doktor Jerkel and mister Hide. Denna roll är bra utforskad precis som rollen, den högste evil master, som spelas mycket starkt och bra av Daniel Brühl. Dessa tolkningar är filmens främsta kvalitéer, medan andra roller försvinner gradvis såsom Vision i vars roll en skicklig skådespelare som Paul Bettany borde ha kunnat prestera mycket bättre med sina komiska talanger. Filmen blir alldeles för rörig och några av hjältarna hamnar alldeles för mycket i skymundan och är för stereotypiska, som Ant Man, Paul Rudd, som bara visar aktion, liksom Spindelmannen alias Peter Parker bra spelad av Tom Holland.

En bra underhållningsfilm men ingeting mer.

Roberto Fogelberg Rota

aktion och samhälles kritik

Mannen med pistolerna

Titel: Hardcore

Regi: Ilya Naishuller

Medverkande: Will Stewart, Haley Bennett, Danila Kozlovsky, Sharlto Copley, Darya Charusha, Svetlana Ustinova, Tim Roth m.fl.

Svensk distribution: Scanbox

Betyg: B

Min titel syftar på en av filmhistoriens mest kompromisslösa verk av Dizga Vertov ”Mannen med filmkameran” i vilken den sovjetiska avagardisten ville visa hur mäktig filmen möjligheter var. Nu gör Ilya Naishuller detsamma med en alltid närvarande handkamera i denna obehagliga våldsamma terminator version. Henry (Will Stewart) som vi ser när han lagas i ett konstigt laboratorium av en dark lady, Estelle, som han förlitar sig på. Hon spelas av Haley Bennett – det är en svår roll, att få grepp om kanske ännu mer än Henry, som är den objektiva kameran, vilken tillåter oss att se hela filmen.

Vi möter i detta verk rymdslag, skottlossningar och inte minst mekaniska element i vilka Henry rymmer från Akan i vars onda roll Klaus Kinski kopia Danila Kozlovsky briljerar och får en oväntad allierade i Jimmy en mångsidig Sharlto Copley, som presenterar olika karaktär från den våldsamma punkaren till den roliga översten som påminner om Super Mario. Rytmen är frenetisk mycket lik den av de bästa dataspelen. Klippningen av Steve Mirkovich är utmärkt eftersom den inte bara ger rytm men även delvis styr olika händelser, som blir allt starkare. Det som är kännetecknet i denna helt orealistiska film är fotot som presenteras av Pasha Kapinos Vsevolod Kaptur. Det är ett fotografi som vill presentera verkligheten. Det är det som gör filmen ännu mer intressant. En av de bästa scenerna är när med Henry med list lyckas övervinna en stridsvagn. Scenerna i bordellen är roliga men tyvärr de två krigarkvinnorna, som verkar komma från en Kill Bill film, Katya the Dominatrix (Darya Charusha) och Olga (Svetlana Ustinova) är inte så väl presenterade, eftersom de inte får tala. Just denna icke närvaro av psykolog gör filmen lite haltande och den visar även samhällskritik när det gäller polis och privata företags makt. En mycket bra film.

Roberto Fogelberg Rota

Spel , spegel.....

Starka kvinnor men sämre än originalet.

Titel: The Snow White Chronicles – The Huntsman: Winter´s War

Regi: Cedric Nicolas-Troyan,

Medverkande: Emily Blunt, Charlize Theron, Chris Hemsworth, Cornad Khan, Niamh Walter, Jessica Chastain, Alexandra Roach, Nick Frost, Sheridan Smith, Rob Brydon m.fl.

Svensk distribution: UP

Betyg: B

Den första filmen i serien “Snow White and the Huntsman“ är en av mina favoriter. Jag är nöjd med fortsättningen ”The Huntsman: Winter´s War” trots att det finns några mindre problem, som för mig har sitt ursprung i att filmen inte är så nära original förlagan, som jag hade väntat mig, filmen har även några punkter som direkt står i motsats till originalet. När det gäller kostymer är de lite mer åt det klassiska fantasi hållet än åt det historiska (första filmen hade kostymer som påminde om tyska 1300 talet). Fotot är ljusare med klarare färger som är mer utsökta.

Historien introducerar en annan karaktär Queen Freya, som spelas av Emily Blunt, som är syster till Ravenna i vars roll ytterligare en gång Charlize Theron briljerar. Ravenna var en karaktär som även visade en hysterisk svaghet i den tidigare filmen ”Snow White and the Huntsman” nu är hon i ” The Huntsman: Winter´s War” ond och beräknade endast i slutet specificerar hon ett litet tvivel.

Början av filmen är helt fantastisk när Ravenna försöker spela schack med en kung som hon sen mördar. Senare ser vi henne spela schack igen med systern, som hon skadar genom den bästa som systern har dvs Freyas dotter, för att få över henne på de ondas sida. Detta känns bra, foto (Phedon Papamichael) och klippning (Conrad Buff IV) samt musiken (James Newton Howard) fungera mycket bra i ett slags allkonstverk i vilket allting stämmer. Svagare är delen med de unga Sara och Eric samt den unge Tull, denne kommer att spelas som vuxen av Sope Dirisu. Denna roll får inte möjlighet att utvecklas, som kommer att vara den välbyggda afrikanske krigaren inte fungerar till 100%. Här vill jag genast dra en parallell till ” Snow White and the Huntsman” i vilken vi kunde se delen där Ravenna bortrövades på ett mycket fint och intressant sätt medan vi i ”The Hudman winter war” ser en svacka. Det är inte för att Cornad Khan i rollen, som den unge Eric eller Niamh Walter som den unga Sara är dåliga utan för att karaktärerna aldrig får utveckas.

Sen tas filmen till mycket roliga intressanta banor när vi ser den vuxna Eric och Sara, gestaltad av Jessica Chastain som gör en fantastisk roll, en underbar kvinnlig krigare, som verkar ha allting skönhet, skicklighet med vapen (hon är mycket bättre än alla andra som vi ser) samt även ett psykologiskt djup och tvivel mellan lojalitet till drottning Freya och kärleken för Eric. Deras samlagsscen är en av de finaste som vi upplever vid en varm källa. Chris Hemsworths roll är stark och mycket bättre än i första filmen och han visar även lite mindre komiska sidor. Det ses mest i förhållandet till de två dvärgarna, som är ett komisk nästan burlesk inslag. Senare i filmen även med två tjejer av samma art och den stenhårda med armborst beväpnad  Mrs Bromwyn, som spelas mycket bra av Sheridan Smith och den mjukare Doreena i vars roll Alexandra Roach gestaltar. Hon har ett romantiskt möte med en av dvärgarna Nion (Nick Frost). Den andra dvärgen Gryff gestaltas av Rob Brydon.

Den karaktär som är intersantaste är onekligen Freya och det finns precis som för andra fantasi figurer nämligen nära till hands en jämförelse med ”Maleficent” och Angelina Jolies gestalt när förkastliga handlingar utförs utan att vara ond. Freya är en mycket fager och raffinerad karaktär. Hon verkar tro på att hon skall uträtta någonting som är bra genom att förbjudar relationer, bortröva barn och träna dem till att ingå i armén. Hon talar alltid lågt och trots hennes vita hår vill hon varken bli gammal eller åldras. Det är en mycket fin roll, som lyfter filmen. Det finns tre scener vilka är slaget med ”goblinerna”, den frusna väggen och Ravennas uppenbarelse från spegel som verkligen är  bra. En film som man definitiv skall se om man gillar fantasy och äventyr.

Roberto Fogelberg Rota

Bland korupta poliser och terrorist

Starkt drama i Paris

Titel: Bastille Day

Regi: James Watkins

Medverkande: Richard Madden, Idris Elba, Charlotte Le Bon, Daniel Westwood, Alexander Cooper m.fl.

Svensk distribution: SF

Betyg: B

”Bastille Day” är en bra aktion film, som bitvis är utmärkt även om den har lite svackor på slutet. Jag har faktiskt svårt att tänka mig, även om sekvenserna är ytterst väl filmade, att ett gäng obeväpnade och icke organiserade demonstranter kan övermanna insatsstyrkor utan att blir skjutna av skoningslösa poliser. Filmens början är utmärkt. En intetsägande vanlig amerikansk skönhet går nerför några trappor vid Sacre Coeur i Paris. Hon är helt naken. Kamerans rörelser flyttas från henne till en kille, som med extrem skicklighet håller på att sno portmonnä, klockor och pass. Det är Richard Madden, som gör rollen vilken vid första ögonkastet är mycket annorlunda och nästan motsats

till den av Robb Stark, som han spelade i den HBO prisade serien Games of Throndes. Men bara vid första ögonkastet eftersom denne snygge någorlunda intelligenta och sympatiska unga man är en hjälte mot alla odds och mot sin vilja. Faktumet att vara ficktjuv sätter honom i knipan när han bestämmer sig för att sno en väska från en ung kvinna, som är medlem i en anti fascistisk gruppering. Hon skulle ha placerat väskan med en bomb vid högkvarteret för det höger extrema partiet. Hon ångrade sig när hon upptäckte att högkvarteret städas av några illegala afrikanska invandrare.

Det finns alltid en blandad känsla av komik, ironi och spänning, som inte minst ses i den scen, som för mig är en av de bästa i filmen, rymningsförsöket genom ett tak och via en marknad. Scenen görs i långa tagningar och är fantastiskt välgjord. Vi förstår att CIA till varje pris måste försöka att förstå vad som har hänt i detta sprängningsdåd. Spänningen, som utvecklas lite i taget mellan Richard Madden i rollen som Michael Mason och rollen Sean Briar gestaltad av Idris Erba, är intressant och visar helt fantastiska kraftfulla och inte minst karismatiska män. Sean Briar är effektiv, intelligent eller ”street smart” vilket han ständigt förklarar för Michael. De börjar hacka på varandra. Vem av dem som har gått över gränsen till det som är moralisk rätt och inte minst vilken av de två har felat mest. Lite i taget på grund av olika faror får filmen ett crescendo i skicklighet i scenen där Michael snor en ID handling från vänster extremister. Kompanjonernas vänskap är bara antydd. Samma skulle man kunna säga om relationen mellan Michael och Zoe, som gestaltas av den fransk/kanadensiska Charlotte Le Bon. Hon är den idealistiska anarkistiska kvinnan med överklass ursprung. Hon är en mycket duktig skådespelerska som lyckas att förmedla både det känslomässiga och rädslan. Tyvärr får rollen aldrig utvecklas. Vi vet att hon hade en stor kärlek (Daniel Westwood), som offrade sig själv för henne. Den svagaste delen i filmen är boven Victor Gamieux i vars roll José Garcia är lite för stereotypisk och allt för enkel och samma kan sägas om hans kollega med samma position den goda amerikanska Karen Dacre spelade av Kelly Reilly. Jag vill inte säga att de är dåliga skådespelarna men de känns inte som om castingen är så lyckad. Det hade varit mycket bättre med två andra skådespelare exempelvis Vincent Casell. Den roll som är bra och ger extra värde åt filmen är onekligen den korrupta polisen Alexander Cooper.

Det finns en känsla av bitterhet och uppgivenhet som ger den onda och skoningslösa rebelliska känslan, som bärs av många uppgivna krigare, som samhället inte behöver. Scenerna i slutet av filmen trots dess föga praktiska värde är vackra och starka och påminner om slutet av Fritz Langs ”Metropolis”. En film som man bara måste se.

Roberto Fogelberg Rota  

ola argentina

Onekligen årets bästa film hittills

Titel: Klanen

Regi: Pablo Trapero

Medverkande: Guillermo Francella, Giselle Motta, Fernando Miró, Peter Lanzani,  Stefanía Koessl m.fl.

Svensk distribution: Nonstop entrainment

Betyg: A +

”Klanen” är en mycket bra argentinsk film. Ett verk som förmodligen kommer att gå till filmhistorien och visar att Argentina kan producera mycket bra verk. Filmen för vars regi Pablo Trapero ansvarar är helt i klass med Martin Scorsese bästa gansterverk som ”Casino” och ”Maffiabröderna”. Filmen har till och med bättre kameraarbete, som presteras av Julián Apezteguia (kameraarbetet påminner om Vittorio Storaros). Klippningen för vilket regissören själv ansvarar tillsammans med Alejandro Carrillo och Penovi liknar den betydelsefulla klippningen, som finns i ”Gudfadern”.

Kriminalhistorien i filmen är viktig, men den hamnar i skymundan inte bara av familjedramat men även för tiden i vilken filmen utspelas, som är övergångstiden mellan militär diktatur och demokrati, som skakade Argentina i början av 1980 talet. Rytmen är frenetisk med tillbaka blickar och redan från början upptäcker vi filmens bov Arquímedes Puccio gestaltad galant av Guillermo Francella, som med all rätt kan kallas för en argentinsk Robert De Niro. Han är en snabbt åldrade man i yngre medelåldern någorlunda elegant och formellt klädd. Vi får se ett faktum som introducerar honom mycket bra. Det är när han kollar på TV sändningen av det demokratiska Argentinas återfödelse. Han bryr sig inte precis som han inte brydde sig om diktatorn Galtieris tal. På hans kontor var han sysslar med enda viktiga det vill säga pengar har han bilder av Peron och sin egen militär hjälm.

Denna till synes intet sägande människa, som är en av de värsta och ynkligaste profitörer, som filmens värld någonsin har skådat är en komplex figur. Han kan vara en kärleksfull fader mest till dottern Silvia Puccio (Giselle Motta) och även en social kompetent gentleman som i hans relation med vännen Anibal Gordon (Fernando Miró) men han kan även agera som en bortskämd tonåring.

En plats var man ser olika borgerliga riter är vid familjens matbord. Vi får se hur förbanad han blir på sonen, Alejandro Puccio i vars roll Peter Lanzani briljerar. Sonen är en professionell landslagspelare i rugby. Han är en teknisk och snabb kille vars look och kroppsställning starkt påminner om den kanske mest berömda argentinare genom tiderna, men undantag av påven Franciscus, Diego Armando Maradona. Alejandro skulle kunna få ett värdefullt proffskontrakt på nya Zealand, men fadern motsätter sig det. I bråket upptäcker vi att fadern Arquímedes är mest av allt besviken för att bli övergiven precis som om han var jämnårig kompis till sin son. Det finns i Alejandros roll en mångfacettering. Hans sätt att vara, en huslig och trevlig kille när familjens aktivitet är att kidnappa rika människor avrätta dem och låtsas att vänster gerillan har utfört dåden. Fadern är beroende av Alejandros kontakter och rika vänner. Det verkar som rugby är ett stort interesse för dem. Alejandro är självsäker i dessa sammanhang, men visar under många stunder tvivel och sin osäkerhet i de trånga omklädningsrummen och i hans dialoger med fadern.

Genom de ständiga konfrontationerna förstår vi hur intensiv deras relation är eftersom Alejandro har problem med att alltid vara splitrad mellan sin egen moral och faderns. Kärlekshistorian med Monica, den svenskättade skönheten, som presenteras av Stefanía Koessl är mycket stark, fin, intensiv och erotisk. Det gnistrar mellan Alejandro och Monica. Hennes Lolita liknande utseendet påminner om en rollfigur, som presenterades av Ann Zacharias i Jan Halldoffs ”Det sista äventyret”. Karaktären Monica växer genom det smärtsamma i filmens slut. Deras dröm om att åka till Kalmar och att kunna bygga sig ett hus presenterar, liksom Arquímedes Puccio skoningslösa brottsliga handlingar, viljan att ha egna rikedomar och njuta av Europa samt att strunta i nationens problem och i sitt ansvar. Arquímedes sopar ständigt trottoaren framför sitt hus. Han är inte bara känslokall utan även girig i sina tortyrer. En film som man bara måste se.

Roberto Fogelberg Rota

Teckade film med viktiga frågor

En rörande film

Titel: När Marnie var där

Regi: Hiromasa Yonebayashi

Medverkande röster: Sara Takatsuki (Anna), Kasumi Animura (Marnie) m.fl.

Betyg: A

Det är sällan jag får se en film som rör mig så djupt som ”När Marnie var där”. Historian är den om en kärlek, som följs under olika tider och generationer. Handlingen utveckas på ett mästerligt sätt. Visserligen är det frågan om en tecknad barn och ungdoms film, men den utgår från två genrer. Nämligen från den gotiska skräckroman och inte minst från en av Alfred Hitchcocks filmer. Det är en av förklaringarna till varför en av huvudrollsinnehaverskorna heter Marnie och ser ut att vara en figur tagen från Hitchcocks filmer. Samma kan sägas om det ålderdomliga stenhuset vid ett träsk på den japanska landsbygden. Dit skickas Anna efter några mindre astma och panikångest attacker. Hon möter en värld, som är starkt stiliserad, men även mycket realistisk och annorlunda. Hon har kort page frisyr. Anna är längre än de jämnåriga flickorna. Hennes ansiktsuttryck är färre och ögonen är blå. Hon har få uttryck, eftersom hon är medgörlig och melankolisk. Vi kan inte förstå vad det är som inte fungerar eftersom både hennes fosterföräldrar och kusinerna verkar vara mycket snälla och kärvänliga. Kanske beror det på att det lilla samhället inte blir undersökt utan bara antytt, liksom problemen med en lite äldre flicka.

Här finns även en känsla av tomhet och att inte vara delaktig i ortsbefolkningens liv. Det skildrar scenerna under en festival, något som vi har sett många gånger i den japanska filmen inte minst i ”Systrana” som distribuerades just av Triart film. Scener som visar färgglada äldre dräkter i detta fall mycket vackra kimonos, som Anna bär elegant. Mötet med Marnie öppnar upp för ett nytt liv eftersom Marnie med sitt blonda hår rent av super europeiska utseende och långa klänningar är friare och öppen mot omvärlden. Hon blir genast vän med Anna.

Filmen behöver inte vara realistisk, men den är verkligen detaljerad, såsom leran på kimonon eller klädernas veck är detaljer som fångar oss i denna tecknade värld. Precis som musiken i den magiska cirkel, som Anna kände sen tidigare när hon var i Sapporo. I öppningsscenerna förvandlas hennes teckningar till en vanlig lekplats i ett magiskt slott. Vi ser barn leka och ramla skildrat med detalj rika scener som blir helt fantastiska liksom bal sekvenserna i månskenet. Vi får möta Marnies mystiska eleganta amerikanska far. Det gamla huset med dess pråliga stil, har många hemligheter, liksom den mörka ”dark ladyn”, som är den riktigt onda personen, som verkar manipulera alla till och med Marnies mamma.

Filmen är vacker. Den lyckas med det mycket svåra, nämligen att visa våra rötter och hur mycket våra förfäders liv påverkar våra liv. Möjligen kan man tycka att barn kan finna filmen lite för stillsam, men den skulle kunna få dem att diskutera frågor om minnet, som för mig är nödvändiga.

Roberto Fogelberg Rota

Freida Pinto briljera

En svår och smärtsam Malick

Titel: Knight of Cups

Regi: Terrence Malick

Medverkande Christian Bale, Imogen Poots, Wes Bentley, Brian Dennehy, Natalie Portman, Cate Blanchett, Teresa Palmer, Freida Pinto m.fl.

Svensk distribution: SF

Betyg: A

Det finns få filmare, som har varit så egensinniga och kompromisslösa som Terrence Malick. I hans filmer, som alltid är kända för att vara storartade och svåra, finns det alltid en känsla av människans placering i kosmos och av människans ensamhet i tillvaron.

Så är fallet även i ”Knight of Cups” i vilken mästarnas mästare Emmanuel Lubezkis utmärka fotografi enkelt lyckas skildra någonting så svårt och komplicerade som ett livsöde. Det av den vilseledda Rick, som spelas mycket bra av Christian Bale. Det är en annorlunda roll. Karaktären är en regissör eller kanske manusförfattaren som ständigt följs i diverse situationer i Los Angeles och på den kaliforniska kusten men även i Las Vegas.

De dramatiska scener som skulle ha understrukit av någon annan regissör, som ett inbrott och jobbevakning är detaljer utan någon som helst betydelse medan det väsentliga ligger på det sentimentala och karaktärens inre liv. Malick använder sig ofta av voice over men här i likhet med tidigare verk som ”The New World” får rösten bli del av handlingen redan ifrån början. Ben Kingsley läser den engelska klassikern “En pilgrims dagbok”. Filmens huvudtema är att uppnå det som är filosofiskt och fullbordat.

Det är Ricks kärleksrelationer, som tillåter oss förstå hans existentialistiska problematik särskilt genom relationen med den unga älskarinnan Della (Imogen Poots), som tilldrar sig under en tid i livet när hans livliga festande verkar vara en regel för honom. Under perioden möter vi två andra viktiga personer, som är Ricks bror Barry spelade av Wes Bentley och den ytterst smärtsamma rollen som görs av fadern Joseph spelad av Brian Dennehy.

Vi får se utan att veta allt om de svåra relationerna även den som Rick tydligen hade med en gift kvinna Elizabeth, som spelas mycket erotiskt av Natalie Portman. Liksom relationen med Nancy i vars roll Cate Blanchett briljerar, som representerar den stadgade kärleken. Den klassiska musiken och voice over gör så att dialogerna blir svåra att nå och att få ett hum om.

Malick är känd för sin användning av natur men det som vi nu ser i ”Knight of Cups” är en helt annan typ av natur. Den som skapas av män i ett landskap i vilket de urbana och arkitektoniska elementen ibland kan betyda ensamhet och det absurda.

Vad som blir otroligt dramatiskt är de möten som förekommer med strippan Karen spelas av Teresa Palmer. En film som lätt kan verka nattsvart, men lite i taget upptäcker vi ljusare sidor, som party fixaren Tonio i vars roll Antionio Banderas är extremt komisk. Han lyckas göra de amerikanska rokoko palatsen mindre falska.

Den enda sanna kärlek som Rick upplever är den med indiska med super modellen Helen som spelas av Freida Pinto, fint skildrad i underbara sekvenser. Det finns en känsla av klass, renhet (mest när hon praktisera yoga) och erotism som varken är alienerad och sexualiserande. Möjligen kan jag tycka att hennes roll påminner alldeles för mycket om den av Pocahontas i den berömda ”The New World”. Vi har framför oss ett mycket bra allkonstverk som borde ses.

Roberto Fogelberg Rota  

Kriget i Bosnien återigen aktuell på filmduken

En perfekt cynisk film

Titel: A Perfect Day

Regi: Fernando León de Aranoa

Medverkande: Benicio Del Toro, Olga Kurylenko, Tim Robbins, Mélanie Thierry, Fedja Stukan, Eldar Residovic m.fl.

Svensk distribution: TriArt Film

Betyg: A

Få filmer kommer ut så oväntat, som den stjärnspäckade och våldsamma ”A Perfect Day”. Filmen visar att den europeiska filmen lyckas berätta historier på ett sätt som är både spännande och annorlunda. Den historiska tiden i vilken filmen utspelas är under kriget i Bosnien Hercegovina just innan Dalton traktaten. Vi ser hur man försöker få upp en kropp av en överviktig man från en brunn men repet går av. De som gör denna operation är några hjälparbetare. Detta är sättet man introducerar de olika karaktärerna, som Mambrú i vars roll Benicio Del Toro briljerar. Han är enkel, karismatisk och full av problem konstig nog inte på grund av kriget, som omringar honom, men för de olika kvinnoäventyr som han ständigt har, inte minst det med Katja som spelas mycket bra av Olga Kurylenko.

Själva intrigen är inte så spännande eftersom det som intresserar Fernando León de Aranoa är att berätta de mänskliga relationerna. Han gör det med hjälp av två faktorer. Den första är fotografiet av Alex Catalán, som är ytterst bländade och ständigt fullt av starkt ljus. Den andra är den extremt våldsamma och rytmiska klippningen för vilken Nacho Ruiz Capillas ansvarar. Den är väl vara värd ett Oscar pris. Det ses tydligt hur man använder sig av musiken i diegetic form, som rock and roll och heavy metall stycken, som följer bravaderna vilka utförs av B, som är Tim Robbins roll. Han är barnslig, instinktiv, sympatisk en naturkraft, som lite i taget får ett ganska stort utrymme. Vi ser honom först när han tar risker först genom att köra över ett kolik och sen genom att köra, som en galning på farliga bergsvägar. Samma kan sägas om Mélanie Thierry i rollen som Sophie, som är en ytterst välvillig men spretig och oorganiserad tjej, som tjatar mycket med Mambrù men senare börjar komma närmare honom.

Det finns ytterligare två intressanta personligheter. Damir tolken som spelas med charm och distans av Fedja Stukan, en karaktär som har otroligt mycket humor och Nikola en ung kille i vars roll Eldar Residovic inte bara är en frisk fläkt utan även en helt fantastisk skådespelare. Förutom kriget finns faror i form av civila, vilka kan vara små mobbare beväpnade med pistoler eller bittra och sura äldre män vilka är mycket trovärdiga precis, som scenen med en paramilitär styrka. Filmen går i en annan dimension den episka som inte är helt olik den av Francis Ford Coppolas ”Apocalypse now”. Det är filmens stora styrka. En helt oförglömlig upplevelse.

Roberto Fogelberg Rota

Japanska känslor

Hyllning till Tjechov

Titel: Systrarna

Regi: Hirokazu Kore-Eda

Medverkande: Masami Nagagasava, Kaho, Haruki Ayase, Suzu Hirose m.fl

Svensk distribution: TriArt Film

Betyg A

Den japanska filmindustrin är av tradition mycket stark i Sverige. Nu får vi det stora nöjet att se den film som är Hirokazu Kore-Edas senaste verk. Med foto av Mikya Takimotos och med klippning av regissören Hirokazu Kore-Eda ser vi ett mycket fint verk som verkar härstamma från Yasujirô Ozu. Denne inflytelserika regissör som var vida känd för att kunna sätta en kamera i ett precist läge och för att anlysera en mikroorganism, som här är familjen. Detta fanns i Ozus estetik, som är ganska lik den som presenteras av Hirokazu Kore-Eda, mycket av detta precisa sätt att arbeta ses i de långa tagningarna skapade genom en stillastående kamera med ett djup som är nödvändigt tillsammans med de ständiga rörelse ändringar för att ge en äkta filmisk känsla åt berättelsen.

Den tre systrarna, som inte är så olika, bor i en villa staden Kamakura. Den första som vi möter är Yoshino (Masami Nagasawa), som i är en mode medveten elegant affärskvinna. Vi får se när hon har sex med en oduglig kille. Sen får vi möta den halvt komiska och rockiga Chika i vars tolkning Kaho gör en varm och sympatisk gestalt. Systrarna drabbas av beskedet att deras far en känd spelevink har dött på en kurort. Den som verkar mest berörd är systern Sachi en japansk skönhet som spelas mycket bra av Haruki Ayase. Hon är en aning sträng och uppkäftig men verkar ständigt bry sig om alla. Något som är naturligt eftersom hon är sjuksköterska men det finns någonting mer eftersom hon är den som vill bevara huset och familjens minne av fadern, som har lämnat familjen liksom modern gjort. Vid faderns begravning möter vi den fjärde systern Suzu (Suzu Hirose) en mycket tillbakadragen och brådmogen tjej. Lite i taget upptäcker vi hur hon dras till den äldre systern Sachi och att denna dras till Suzu. Systrarna erbjuder halvsystern att bo med dem.

Det lugna tempot som handlingen berättas i visar olika rutiner och hur livet framskrider. En naturalistisk spelstil som även betyder att vi får se hur halvsystern Suzu ska kunna smälta in i den nya miljön. Det ses genom några precisa riter, som att laga mat och den nya platsen i skolan samt att kunna delta i olika tidsfördriv, som skolan erbjuder, såsom ett blandat pojk- och flickfotbollslag. Även systrarnas olika kärleksrelationer skildras, som den rent av komiska vilken Chika har med sin chef en konstig försäljare av sport kläder, med Jim Hendrix frisyr eller den mer tragiska som Yoshino har och den som Sachi har med en gift läkare. Det finns en idé om ett arv i form av cirkulär rörelse.

Vad som gör filmen så intressant är några av de scener i vilka man använder kuststaden Kamakura där filmen utspelas, som scenen när Sachi cyklar med sin älskare på en väg som kantas av några blommande körsbärsträd eller när de fyra systrarna i traditionella kläder håller på att tända ett fyrverkeri. En mycket fin och känslig film, som tyvärr blir lite för mycket sentimental på grund av att Giorgio Giampas musikaliska stycken inte håller måttet.

Roberto Fogelberg Rota

Svensk regissör mycket duktig i aktion sammanhang

Spektakulär aktion

Titel: London has fall

Regi: Babak Najafi

Medverkade: Aaaron Eckart,

Svensk distribution: Nordisk film

”London has fall” är en aktion film i vilken skotten Gernard Butters karaktär ska bli far. I filmens prolog ser vi en attack av obemannade flygplan under en bröllopsfest

 Filmen är en fortsättning på ”Olympus has fall” men den är mer intressant och välgjord inte minst på grund av Babak Najafis regi, som visar att svenskar är super heta i Hollywood. Babak Najafis regi är säker och han tappar ingen tråd. Ed Wilds fotografi ge oss känslan av en mycket precis och hård verklighet som lite i taget övergår till aktion dimension. Scenerna med biljakter eller explosioner av kända byggnader, som sprängs mycket spektakulärt och väl invävda i handlingen. Klippningen för vilken Paul Martin Smith ansvarar är bra inte minst på grund av alla affekter, som får oss att vara inne i bilden. Kameran är sällan en handkamera och vi är i händelserna mitt inte som subjekt men på en position, som påminner om den av Benjamin Asher i vars gestalt Aaron Eckhart gör en bra roll. Han är sympatisk vi ser hur han försöker, när han håller på att jogga med Mike Banning ( i vars roll Gerard Butler är duktig), göra som honom.

Här och sen hur presidenten kan även skjuta och visa sitt manlighet. V får spela ett lite mera komplekt karaktär sympatiske men även rå skoningslös och ett arning pojkartig. Det verkar och jag kan citera enbart ”Scecret soldier of behgasi” ett vanligt knep att dessa super soldater är enbart vuxna tonåriga och i själva karaktärerna finns ett slags blind patriotism. Fast vi kan inte vänta oss någonting annat från en sådan roll. Lian banning är ett ganska irriterade roll nu är hon gravid och jag anser att Babak Najafborde ha gett henne ett liten större utrymmet någonting som får Angela Bassett när hon spelar tal kvinnan Lynne Jacobs jag tycker att i gestaltning av den byråkratiska delen av USA politiska skikten. Bovarna är mycket intressant dels för prologen i början och den patriarken Aamir Barkawi som spelas av Alon Aboutboul lyckas för mig mycket bra att presentera två delar den affärs mesiga och cyniska men även den rå fanatismen.

…… Filmen är en aktions krigs film och Morgan Freeman visas ytligare en gång att vara en av dem mest karismatiska skådespelaren i Hollywood fast rollen är lite för lite frö honom precis som alla dem utlänska stads chefar. En väl gjord och underhållande film

Roberto Fogelberg Rota

Inte alls vass

Stjärnor räddar inte mindre lyckat verk

Titel: Secret in Their Eyes

Regi: Billy Ray

Medverkande: Chiwetel Ejiofor, Julia Robert, Joe Cole, Nicole Kidman m.fl.

Svensk distribution: Scanbox

Betyg D

Tyvärr vid några tillfällen det går inte att göra en bra film trots att den ursprungliga förlagan är helt fenomenal. En förlaga som i detta fall är Juan José Campanellas Oscars prisade ”Hemligheten i deras ögon” som är en av filmhistoriens bästa och vassaste filmer.

Historian är enkel en ung vacker kvinna full av livsglädje våldtas och mördas brutalt av en ung ligist. Det är omöjligt att straffa honom eftersom han samarbetar med säkerhetsstyrkorna. Detta kunde kännas lämpligt i 1970-talets Argentina trots svåra tider känns det helt fel under George W Bush juniors presidentskap 2002 i USA. Den del som kunde ha blivit ett intressant tidsdokument av 2000-talet början misslyckas totalt. Den argentinska förlagan var genomtänkt och visar mycket i form av långa tagningar och miljöer. Tagningar i den amerikanska upplagan är kortare och sparsamma rent av snåla och verkar inte genomtänkta. Den argentinska filmen växlar mellan ibland öppna utomhusscener med scener som nästan är klaustrofobiska.

Ray Kasten spelas av den mycket duktiga afroamerikanske skådespelaren Chiwetel Ejiofor. Han är bra som den unge poliskommissarien. Han är sårbar men handlingskraftig men jag anser att han får alldeles för få tillfällen att utvecklas, precis som Julia Roberts i rollen som Jessica Cobb. Visserligen förstår vi smärtan och dilemmat men vi ser det inte, som i den argentinska förlagan, en djup kärlekshistoria och en kontrast mellan de två som älskade offret. Samma kan sägas när det gäller Joe Cole i rollen som Mazin, vilken är en alldeles för konstig gestalt. Hans vilja att infiltrera sig bland muslimska grupper är endast antydd och inte utvecklad. Den som fungerar bra är Claire Sloane i vars roll Nicole Kidman är mycket duktig och även så lik som möjligt den argentinska förlagan.

Filmen blir tyvärr aldrig gripande trots att den är ett bra handverk.

Roberto Fogelberg Rota

Tjänsteflickans dotter

Titel: Den andra mamman

Regi: Anna Muylaert

Medverkande: Regina Casè, Michel Joelsas, Karine Teles, Camila Márdilla, Lourenco Mutarelli mfl

Svensk distribution: Folkets bio.

Betyg C

Den brasilianska filmen har en fin tradition, men man kan inte påstå att den har varit särskild närvarande på de svenska biodukarna trots ett mycket fint arbete av den ideella organisationen Cinebracile. Nu får vi se ett mycket bra verk av Anna Muylaert, som i allra högsta grad är en social film men även ett verk i vilket vardagsrealism lämnar plats åt någonting annat dvs de olika nyanserna i en ytterst mångfacetterad verklighet. Enbart vid första ögonkastet beskriver den ofta stillastående kameran en verklighet i en realism, som verkar vara nära den av övervakningskameror, som påminner om Michael Hanekes estetik, fast Anna Muylaert går längre och använder sig även av miljöer för att beskriva det som händer. Vi upptäcker att Anna Muylaert har gjort en film som huvudsakligen är ett socialt verk. Hon tar oss till staden San Paolo en av de största metropolerna i Brasilien och i Latin Amerika.

Huvudrollsinnehaverska är Val spelade av Regina Casè en rolig rejäl brasilianska från nordöstra delen av landet, som anses vara landets kulturella vagga. Vi får först se hur hon leker men en liten pojke, Fabinho (Michel Joelsas), som är sonen i huset där hon arbetar. Pojken frågar tjänstekvinnan om hon skall bada med honom i en bassäng, men hon svarar jag har ingen baddräkt. När pojken blir stor får vi se hur bunden han är till henne precis som om hon skulle vara hans mamma. I den tyska expressionismen och inte minst Robert Wiene i ”Doktor Caligaris kabinett” där man ofta lät omgivningen definiera karaktärerna nu låter man det ske på ett omvänt sätt. Huset är modernt sterilt, men det finns inbyggt en stark ålderdomlig samhällsstuktur. Man lätt kan förstå att familjens värderingar är konservativa trots den moderna attityden.

Val styr i huset hon är en helt nödvändig för att allt ska fungera. Hon är en andra klassens medborgare, som får sova i rummet på bakgården. Det finns i huset mycket stora spänningar för donna Barbara i vars gestaltning Karine Teles briljerar. Hon är precis som Val en ganska överviktig medelålders kvinna men vi märker genast skillnaden på hur inbunden, nervös och klumpig hon är. Alla hennes försök att tala engelska eller använda sig av svenska design prylar är en fasad för att verka som en av den amerikanska eller europeiska medelklassen. Anna Muylaert är åtminstone inte i denna film förtjust i drama, men hon låter Barbara visa att hon är djupt skakad av en bilolycka men ännu mer av mötet med Jessica (Camila Márdilla) som är Vals dotter. Val är ålderdomligt respektfull mot alla hierarkier. Dottern är hennes motsats rebellisk och låter hela tiden påskina faktum att hon har studerat och håller med det fortfarande. Hon är villig att visa att hon kan många saker och att hon både vill och kan leva.

Det många gånger extremt realistiska fotografiet av Bárbara Alvarez och klippningen av Karen Harley, som föredra långa tagningar, stannar till med en dramatisk bild. Såsom den av en trappa som är i mörker vilken är en symbol för landets system som inte låter personer ta sig upp eller få en bättre ställning. Den person som verkar ännu mer desperat och som vi lite i taget tycker synd om är fadern i familjen som spelas av Lourenco Mutarelli. Han är en före detta konstnär som dagarna i ända står nästan helt passiviserad. Kanske en lite för stillsam film men inte på grund av det mindre intressant.

Roberto Fogelberg Rota

Så viktig

Ett fullständigt mästerverk

Titel: Förförd

Regi: Maiwenn

Medverkande: Vincent Cassel, Emmanuelle Bercot, Louis Garrel, Chrystèle Saint-Louis Augustin m.fl.

Svensk distribution: Folkets bio

Betyg A plus, plus

Få filmer som jag sett har varit så bra och perfekta i alla avseende som ”Förförd”. Den visar en realism som är magisk visserligen har vi skådat liknande i tidigare verk som i King Vidors ”Pasty” och i Roberto Rossellinis ”Rom öppen stad” dvs fotot av Claire Mathon är naturligt nästan dokumentärt, som visar olika vinklar.

Filmen är en tillbakablick av Tony en fransk kvinnlig advokat som spelas av Emmanuelle Bercot en till synes vanlig borgerlig tjej, som har många jobbiga ovanliga sidor som vi kommer att upptäcka. I filmens början vid alperna blir hon skadad. Medan hon är på ett rehabiliterings centrum i södra Frankrike kommer hon i tillbakablickar ihåg sin kärlekshistoria med Giorgio en krögare i Paris som spelas av Vincent Cassel. För att prisa denna fantastiska skådespelare skulle jag kunna skriva flera böcker. Det som Cassel gör är att genom diverse inspirationskällor från den franska klassiska teatern såsom Don Juan samt mycket även från aktion filmer, som Robert De Niros första roller med Martin Scorsese lyckas han gestalt en komplett och stark karaktär. Giorgio är liksom Solal (en mycket duktig Louis Garrel som hamnar i bakgrunden men inte är osynlig) kvinnotjusare. Vid första möte med Giorgio upptäcker vi att han trots sitt eleganta hem och belevande sätt är en förvuxen tonårig som leker med fotbollsspel och behöver ständig bekräftelse. Detta är sättet på vilket regissören Maiwenn presentera honom. Vad som är stort är att precis som Tony (Marie Antoinette alias Tony) är Giorgio en fullständig karaktär med olika sidor och rent av kontroversiell. Det framkommer i den ytterst erotiska scenen när de två har älskog i resturangen och när han lämnar henne. Det som verkar cementera kärleksparet är deras son Simbad. Vi får följa han födelse. Efter sonens födelse blir både Tony och Giorgio ansvarsfulla under en tid.

En annan karaktär är Agnès (Chrystèle Saint-Louis Augustin) en modell och skönhet med afrikanskt/fransk ursprung. Visserligen är hon lite sliten och arrognat men vi tycker verkligen synd om henne. Agnès nerbrytning är ett förspel till Tonys nerbrytning. Vi märker mer och mer Tonys småborglighet inte minst när hon tjatar på Giorgios vänner och scenen i vilken hon bryter samman är en av de svåraste i den franska filmens historia. Hon visar hat mot Agnès och till sist för att kunna få delad vårdnad av Simbad måste Giorgio bryta med sina vänner. Vännerna är sympatiska, varma och verkar ha roligt.

Klippningen ger alltid en känsla av instängdhet förutom när Giorgio och hans vänner möts. Under rehabiliteringen börjar Tony umgås med några unga ligister eftersom hon saknar Giorgio. Den verkliga kärnan i filmen är klasskillnaden mellan Tony och Giorgio. Man börjar känna av den i filmens början när Solal inte kan acceptera Giorgio och det ses ännu mer tydligt i relationen mellan Giorgio och svärfadern. En riktiga bra film boka in att se den omedelbart.

Roberto Fogelberg Rota

Muy bien

En lyckad dans

Titel: Our last tango

Regi: German Kral

Medverkande: Johana Copes, Juan Carlos Copes, María Nieves Rego m.fl.

Svensk distribution: Nonstop Entertainment

För mig det är fullständigt ofattbart att ”Our last tango ” inte blev vinnare av ett Oscars pris 2016 för bästa dokumentär film eftersom den är ett makalöst verk i vilket skönhet, filmteknisk skicklighet, kapacitet, lidelse och den mänskliga värmen slås samman.

I centrum av historien finns Maria Nevers och Juan Carlos Copes som har varit och fortfarande är två av världens bästa tango dansare. Vi ser dem först i ett fantastiskt dansnummer. Tango är en metafor för livet och inte bara en dans. Tangon liksom livet är komplicerad och rika på olika tempon. Vi möter Maria och Juan alltid vackra och i fin form i deras professionella/känslomässiga liv i staden Buenos Aires. Lite i taget med hjälp av arkivbilder, som är genialiskt blandade med nyskapade scener, materialiseras artisternas liv. Ofta när man tänker på tango tror man att mannen är den ledande aktiva partnern men vi upptäcker att det är tvärtom. Om det kan stämma att den snygga Maria skulle vara hans Stradivarius är hon ett instrument som påverkar stilen och läraren. Det är ett samspel med många kordinationer. Arkivbilderna ger den enklaste delen av dokumentet som minnet och levnaden istället är det som ges av de nyskapande bilderna, känslan av tiden och mest av allt hur människorna levde och hade det i Argentina på 1950 talet.

Den unga Maria spelas mycket väl av en annan fantastisk tango ballerina som är Ayelén Álvarez Miño. Vi ser hennes återskapelser. Vi befinner på en teater rekvisitan visar tiden. Vi upptäcker styrkan hos Maria, en barndom tillbringad bland de allra fattigaste och eländigaste i samhället med ingen som helst lyx förutom en radio och hennes danslekar samt hennes längtan genom tangon. Vi märker att Ayelén Álvarez Miño är en sämre ballerina än Maria fast hennes mer svävande stil passar bättre i dessa scener. Juan och blickarnas möte påminner stark om en scen i ”De fyra riddarna från Apokalypsen”, som gjorde Rodolfo Valentino till världsstjärna.

Det som Jo Heims och Félix Montis fotografi tar fasta på är rytmen. Ulrike Tortoras klippningen är en nattlig dimension, inte så olik den av kultfilmer i en filmisk romanticism, som i Andy Webbs ”Interview with a vampire” eller Joel Schumachers ”Fantomen på Operan”. Vi ser förutom bilder av mörka miljöer, av skymningar och mest av allt solnedgångar att dimension är nattens, den av fritiden efter arbetet och även bortom alla förändringar som rörde Argentina både när det gäller det politiska och det sociala. Peronismen, kampen av den ortodoxa marxismen, kontakter med före detta nazister och en av de mest brutala diktaturerna som någonsin skådades verkar inte finnas utan blir lämnade åt sidan. Inte för att ge tangon en eskapistisk dimension, men för att visa att tango är bortom det och att det är frågan om det djupaste och privata.

Maria berättar för oss. Det är inte frågan om intervjuer i klassisk mening utan snarare monologer som låter oss förstå att det var ett nöje för underklassen men skulle även visa någonting mycket djupare nämligen de mänskliga relationerna. Det finns i en av de mest drammatiska scener när vi ser hur Juan som vi skulle kunna definiera som en blandning av Rudolf Valentino, Carlo Tevez och författaren Juan Borges visar för oss hur han har försökt att ändra sitt liv när nya musikstilar kom med triumferande intåg. Maria förklarar skillnaden mellan sättet som hon såg dansen och det mer kommersialiserade sätt som andra ballerinor ser på dansen. Man kan inte säga att tangon är jämlik men kvinnan ses på liknande villkor. Filmen blir mer och mer den om Juan och hans historia samt hans ständiga behov av bekräftelse. Det finns trots att han har familj en stark känsla av ensamhet. En film som kan ses och uppskattas mycket väl även om man, som jag inte kan dansa tango.

Roberto Fogelberg Rota

Turkist tragedi

Inlåsta flickor

Titel: Mustang

Regi: Deniz Gamze Ergüven

Medverkande: Nihal G. Koldas, Suzanne Marrot, Ayberk Pekcan, Tugba Sunguroglu Erol, Günes Nezihe Sensoy, Doga Zeynep Doguslu, Ilayda Akdogan, Elit Iscan, Erol Afsin, Aziz Komecoglu m.fl

Svensk distribution: Scanbox

Betyg: A

Den turkiska filmen har under 2000 talet utvecklas enormt. Den har slutat vara en slags främmande fågel. Verket ”Mustang” är en film som följer samma tema som Peter Mullans ”The Magdalene Sisters” och Sofia Coppolas "Virgin suicide" fast ”Mustang” är mycket bättre och lyckas skildra på ett bättre sätt. Det ar inte en film om Islam men om en äldre mentalitet som tyvärr allt för ofta drabbar unga kvinnor som segregeras och tvingas till arrangerangerade äktenskap på grund av att forma ekonomiska allianser och i detta specifika fall på grund av egoism.

Situationen är ganska extrem fem systrar med mycket liten åldersskillnad bor med sin mormor på en mycket vackert plats vid Svarta havet. De är alla vackra, långa, slanka och blonda. De skulle kunna smälta in var som helst i norra Europa. Mormor eller farmor (det specificeras aldrig i filmen) skulle kunna verka som den snälla rara men hon är i själva verket en skoningslös hustyrann. Allt som hon säger är banaliteter. Det framkommer när hon gör sina spända och formella presentationer av barnbarnen. Hon vill se alla gifta medan hon fortfarande är i livet. Nihal G. Koldas har meriten att presentera en till synes sympatisk kvinna attraktiv för sin ålder men i själva verket hatar hon flickorna enbart för att de är unga och har hela livet framför sig.

När det gäller fotografiet för vilket både David Chizallet och Ersin Gok ansvarar, har vi har den rätta dimension d.v.s halv skugga i vilken värmen från solen kväver allt. De äldre kvinnorna, som Hanife (Suzanne Marrot) kanske är simpla men de gillar flickorna. Det visas när hon lyckas sabba en tv sändning av en fotbollsmatch som enbart får ses av kvinnor, eftersom männen har ställt till med alldeles för mycket våld. Dessa sekvenser med flickornas glädje visar hur Mathilde Van de Moortels klippning fungera bra, eftersom den alternerar långa meditativa stunder av flickorna inlåsa liv och rena aktionssekvenser.

Skollovet börjar med en tragedi med anledning av att de på en strand har lekte med några skolkamrater (pojkar) någonting som gör flickorna suspekta. Detta retar gallfeber först på mormor men ännu mer på morbrodern, som är mannen i huset Erol (Ayberk Pekcan). Han verkar vara en normal affärsman. Men I själva verket representerar han det värsta i det patriarkaliska systemet.

Reaktionära idéer, det fysiska, psykiska och sexuella våldet som kommer att drabba mest av allt den tredje systern Salma, som spelas mycket bra av Tugba Sunguroglu. Erol, blir outhärdligt när morbrodern skjuter med en kraftig automat pistol nästan i kroppshöjd. Vi upptäcker fler och fler mörka hemligheter och kanske även en kriminell aktivitet. Selma kommer att vända sig mot killar som liknar morbrodern.

Filmen ses i flickornas perspektiv och berättar rösten är lelle mycket väl spelade av Günes Nezihe Sensoy. Hon är vacker, ser ut som en modell i miniatyr och är handlingskraftig utan att vara en pojkflicka eller en liten Pippi Långstrump. Hennes röst lyckas att komentera mycket bra vad som händer, som den kostsamma förvandlingen av huset. Det är hon som tar hand om den fjärde systern, som spelas mycket bra av Doga Zeynep Doguslu, som är svagare och mer barnslig än de äldre systrarna. Hon är den som man tycker mest synd om. Den femte systern är till synes kaxig, Sonay (spelad av fotomodellen Ilayda Akdogan). Hon gifter sig med sin kille som visas sig vara en blivande hustyrann. Ece (Elit Iscan) gifter sig med den lillgamla Osmna (Erol Afsin). Paret får oss att känna oss generade för dem men även förskräckta när Osmans fader, som presenteras mer än spelas av Aziz Komecoglu hotar gynekologen med en pistol.

Det finns i detta nattsvarta porträtt av turkiska män en rolig sympatisk karaktär det är gatuförsäljaren Yasin som spelas mycket väl av Burak Yigit. Han är en komisk karaktär ”Karagöz” (en kasper figur). Han är den enda person som handlar rätt. Filmen slutar för mig på ett öppet sätt. En film som man bara måste se.

Roberto Fogelberg Rota  

Strak sven nedelänsk drama

En extremt kritisk film

Titel: Paradissviten

Regi: Joost van Ginkel

Medverkande: Anjela Nedyalkova, Boris Isakovic, Magnus Krepper, Erik Adelöw, Ewa Röse, Issaka Sawadogo m.fl.

Svensk distribution: Folketsbio

Betyg A

Joost van Ginkel har gjort en mycket bra och stark film, som inte är en knytnäve i magen utan snarare en serie sparkar på den som ligger. Sparkarna attackerar hans hemland Nederländerna och en viss ytterst kommersiell mentalitet angående prostitution och problemen med landets tuffa attityd mot invandrare. Det är tre historier som smälter samma. Filmen har Andréas Lennartsons fotografi som inte är vackert utan snarare starkt, smutsig och mycket lik verkligheten. Klippningen för vilken Bob Soetekoux, Teum Rietveld och Wouter van Luijn ansvarar är både våldsam och kontemplativ, som delvis påminner om Ingmar Bergman mest mogna verk men filmen har även aktions sekvenser. ”Paradissviten” är mest en multimedial film i vilken flera bilder även de från YouTube och Skype smälter samman.

Den första karaktär som vi möter är den till synes lyckliga och tanklösa Jenya en bulgarisk tjej som gestaltas på ett mycket fint och intensivt sätt av Anjela Nedyalkova. Hon är inte en klassiks skönhet utan snarare ett slags fulsnygg Lolita som sprutar av liv och glädje någonting som hon får ge av kall på och försvinner när hon i Amsterdam istället för ett modell jobb hamnar i trafficking var Ivica styr i vars roll Boris Isakovic är ypperlig. Denna före detta serbiska krigsförbrytare är hemsk och skrämmande på grund av att han samtidigt är en kärleksfull fader men även en tämligen barnslig och bortskämd tonårig. Det finns någonting av Emir Kusturicas bovar här fast det saknas komiska inslag. Han lever i en vacker och ytterst lyxig lägenhet och har en klubb till vilken även den kulturella eliten kommer. En som blir inskriven i den är den svenska dirigenten Stig i vars roll Magnus Krepper är minst sagt lämpligt kastad. Han är en perfektsionist, som har främjat sig från allt och alla för att sträva mot det yttersta. Det ses tydligt i relation som han till sin son Luka, som spelas mycket bra av Erik Adelöw. Han är mycket duktig inte minst i de scener i vilka han får dialogerna med modern Ewa Röse, en annan känd musiker. Vi ser hur pass duktig pianist han är men även en nervös och ensam pojke som strävar för att vara bäst. Fadern är varken svår eller elak men han kan inte lyssna på sonen.

Till sist kommer Stig med sin integritet och sitt passiva främmade sätt att göra någonting hemskt. En handling som Yaya spelad av Issaka Sawadogo tar ansvar för vilket Stig inte gör. Yaya är en afrikansk invandrare som har kommit till Nederländerna för att arbeta. Han agerar som en familjefader för dem som bor i utkanten och arbetar i växthus industrin. Han kommer att hamna i samma situation som Jenya. Yaya har med sin religiösitet, sina kristna värderingar förmågan att ta sig de ur denna djävuliska situation. Allt verkar komma på sin plats. Det är en film som man bara måste se.

Roberto Fogelberg Rota