ok med ingeting mera

Bra aktion men ingeting mera

Titel: Criminal

Regi: Ariel Vromen

Medverkande: Kevin Costner, Jordi Mollà, Garry Oldman, Tommy Lee Jones

Svensk distribution: Walt Disney Sony Picture

Betyg: C

”Criminal” är en bra film men tyvärr når den inte fram. Historien är ganska rak och enkel och intressant. En trogen lyckligt gift och mycket duktig amerikanska agent i tjänst i London, Bill Pope (Ryan Reynolds) skall stoppa en skum kriminell typ, någonting mitt emellan Doktor Mabuse och Julian Assange, Xavier Heimdahl, Jordi Mollà, som lyckas bra med att spela skurk som även är sofistikerad. som vill med hjälp av ett super hacker en helt oigenkännlig Micahle Pitt med ett hemagjord holländska brytningen Jan Stroop . Bill försvinner ganska tydligt i hela historia och hans minnet förs över av en lite otrovärdig snille Dr Frank Tommy Lee Jones i kroppen av ett psykopatisk och våldsamt förbrytaren Jerico steward som spelas av kevin Coster. Rollen särkild i början med ett långt och ovårdat frisyr är mycket bra och det precis som den vackra dunka men full av bra åkningar foto arbete av Dana Gonazles är verkligen mycket bra precis som klippningen av Danny Rinc men det känns lite som fel män på fel roll. Visligen är Jeriko en mycket bra karaktär som alternera ett vild raseri som när han först snör maten för gästar i ett gator kök och sen spöar han upp några små gangster. Ännu roligare i sin brutalitet är scenen i vilken han först talar perfekt franska men sen han spöar upp en hippster typ. Lite i taget kommer minnet av Pole att dyka upp och Jeriko händrats. Det känns trots att rollen är mycket bra rolig och nästan chockerande oväntad men det känns att han är lite av fel män i fel roll. Man kan leka med tankar hur pass bra hade filmen varit med en annan skådespelaren yngre som möjlighet Nikolay Coster Waldeau eller James Mamoa fast det är bra ändå. Den för mig intressantaste roll är den som tack vare kärlek förvandlar Jeriko till Bill det vill säga hans hustru Jill pope spelade av den israeliska super modell Gala Gabot. Denna slanka mörka skönhet är minst sagt perfekt som ett stark självständigt kvinnan som arbetar vid universitet är moderlig och modiga. Den sceneran mellan dem två är riktig magnetiska och för mig det är ett stor miss att dem är lite för korta. När det gäller resten av casting garry Oldman gör precis samma roll i Quaker Wells gjorde i Batmans saga med Chris Noland eller i tailor sailor and tincker av Daniel Alfredsson. Den svårigheten är att filmen är i sig lite för rörlig och utnyttjar inte till fullo alla dem möjligheter som man skulle kunna hitta i ett sådan intressant historia som till exempel en karaktär den av dem huvudjägaren som Xavier Heimdahl sätter för att spåra jeriko Elsa spelade av tyskan Antje Traue. Denna super agnet som verkar nästan like skicklig som Pole. Henns roll får aldrig utveckas och för mig en aktion scen med Jill hade varit mycket bra och jag tycker även lämpligt. En film som är sevärd men ingeting mera

Roberto Fogelberg Rota

Bérénice Bejo och alla är så bra

Så bra som det kan bli

Title: The Childhood of a Leader

Regi: Brady Corbet

Medverkande: Robert Pattinson, Bérénice Bejo, Liam Cunningham, Stacy Martin e Yolande Moreau.

Svensk distribution: TriArt film

Betyg: A

Få filmer är för mig så lyckade och välgjorda som Brady Corbets ”The Childhood of a Leader”. Den är minst sagt magnifik. Filmen är uppbyggd som en opera. Den har sitt ursprung i en novell av Jean Paul Sarte. Filmen som utspelas under Versailles fördraget 1919. Den är både så stark och välgjord. Den börjar med musik av Scott Walker, som bryter den fjärde väggen. Musiken är mycket lik den av Richard Strauss i ”Så talade Zarathustra”, men den är mycket mäktigare, mera disharmonisk och den följer upp bilderna i detta fall journalbilder, vilka presentera vad som har hänt under första världskriget och även kulten för USA presidente Wilson, som föddes i många länder mest i Frankrike. Bilderna är använda på ett sätt som påminner om det som gjordes i Martin Scoresses film ”Hugo Cabret” men här framhäver musiken bilderna starkare. Filmen har dunkla färger med bländade fotografi som Lol Crawley ansvarar för. De dunkla färgerna har en dramatisk användning av spotlight som påminner om Caravaggios målningar.

I filmens början ser vi en barnteater förställning. Vi lägger mest märke till en liten kille med långt blont hår. Hans utseende verkar komma från den national romantsika stilen. Han är Prescott i vars gestalt Tom Sweet briljerar. Minnet går till, andra barnskådespelare, som Björn Adrésen, Tadzio, i Luchino Viscontis “Döden i Venedig” men än mer till Danny Lloyd, Danny Torrance, i Stanley Kubricks ”The Shining”.

r Det som Prescott gör är att börja kasta sten mot medlemmarna i församlingen. Samtidigt klipps bilden till två män som spelar biljard. Prescotts far är en roll som verkar skräddarsydd för Liam Cunningham. Som ständigt integrera men en yngre vän yngre vän Charles Maker spelas mycket bra av Robert Pattinson medan dem spelar biljard håller de på att diskutera om olika problem rörande traktat och kriget i Europa samt om influensa epidemi. Samt av valt att komma till Frankrike och om faderns svårighet med språket. Det en gång eleganta 1700 – tals hus är helt förfallet och alla dekorationer verkar ha försvunnit och finns bara slita väggar . Vi ser hur mycket Liam Cunningham är lik den som har gjort skådespelaren till en världs stjärna Davos i Games of Throndes en modern rejäl intelligent man med stark integritet som sen kommer att brytas ned gradvis. The Childhood of a Leader är i huvudsakligen en formations roman som går snett eftersom den visar hur en känslig intelligent och sympatisk liten kille förvandlas till en psykopat. Sättet på vilket det sker åstadkommer även så att hans omgivning förlorar all styrka, behärskningsförmåga och självkontroll. Fadern kommer att brytas ner och vi känner tyngden av alla motgångar. Ännu mera en av de utomäktenskapliga affärerna och sonens misshandel, som vi bara hör och inte ser. Det som gör detta starkare är första måltiden i vilken familjeidyllen främlings görs först på grund av ljuset, som specificeras och sen i det tjat som förekommer. Vi ser redan när Prescott först badas och sen tas till prästen för att ödmjuk be om ursäkt   Jacques Boudet hur modern väl gestaltad av Bérénice Bejo är känslomässigt död och verkar bara intresserad i det som är formen . Vi ser henne i två viktiga scener den försa när hon deltar i en vidskeplig och nästan tätt intill grotesk passion fyrnade med en mask som påminner om den av KKK och när hon står vid en säng och fadern som har förstått att han håller på förlorar sonen försöker att förförd. Scenerna är yttersta obekväma och hon är inte som en mor för Prescott. Visserligen skulle man kunna tänka sig att denna roll skulle kunna spelas av karaktär skådespelerskan Yolande Moreau som tar maten till den lilla pojken men jag vill se henne mera som en farmor eller mormor och en allegori precis som huset är det för Europa som håller på att falla efter första väldkriget av det som är bonde kulturer. När denna roll avsändas av modern är vi i en tragedi eftersom i filmens värld och i det klass samhället har båda rätt. Prescott visar våldtendens mot modern som delvis exaltera och han blir inte helt olik en av dem mest degenererade söner i filmer historia Martin von Essenbeck Helmut Berg i Luchino Viscontis ”De fördöma”. Prescott väljer att bli föräldralös och min tolkning är att på grund av kärlekshistorian med hans informator den vackra Stacy Martin en ung fransyska som liknar modern fast hon är levande. Om modern är ofta klädd i svart är hon klädd i vitt. Under en fält hon skämtar om hans hår som hon vill klippa och sen efter en lek rör han hennes bröst någonting som gör henne helt obekväm. Den roll som är mycket gåtfull och det är onekligen hittills den bästa i Robert Pattinsons karriär är den av Charles Market eller the leder som verkar vara mycket nära Prescott.. de två rollerna flyter ihop. Visserligen kan man tänka att filmen är irriterade i sin gestaltning av barn men den är bra och rik på kraftiga metaforer som är välgjord att se filmen är ett riktigt måste,

Roberto Fogelberg Rota

Inte så interessant

Melodrama

Titel Bumerang

Regi François Favrat

Medverkande Laurent Lafitte  Mélanie Laurent

Svensk distribution SF

Betyg C

The bumerang är inte en helt lyckad film men en bra produkt i vilken vi kan se både styrkorna och svagheter i den franska auteur filmen. Historia är intressant och även lite spännande hur man skall kunna försöka att komma över ett trauma. Musiken för vilken ansvara Éric Neveux ket bra både I den diegetiska men även I dem icke dietetiska stunder och fotografi av Laurent Brunet är vackert stram och elegant och klippningen av v gör ett mycket bra arbete. Scenen som repeteras två gånger av bil olyckan är mycket bar och även dem olika tillbaka blickar men det finns otroligt många problemer både när det gäller skådespeleri och casting. I centrum av rörelserna står Antoine ett arkitekt vars roll Laurent Lafitte gör ett bra gestalt men vi får aldrig utforska mycket av hans sidor, han är inte själv säkert som han verkar vara  är en person som bråkar rätt mycket för ingeting och han är både slarvig och vi ser hur många av hans beteende följes även av hans fadern Charles Rey roll för mig Wladimir Yordanoff vassare. Denna gentleman visar lite i taget visar allt dem författade meningar som är typiska av den europeiska medelklassen hans ofta enkla lösningar på allting. Fast den person vars karaktär mesig står definitiv närmare Antoine är onekligen farmor Blanche Rey spelade med klass och pondus av Bulle Ogier . denna dam är skopligg och alla ser henne för det förutom Antoniene och lite i taget vi upptäcker på vilken sätt hon för många år sedan förstörde livet till Antoines modern som hade ett utomäktenskaplig affär med en annan kvinnan den brittiska tecknaren Jean spelade av Kate Moran . denna karelskes historia mellan den androgyna brittiska och den Venus liknade Rose mycket väl spelade av Rose Favrat fungera mycket bra men den mellan barnbarnet Margaux (Angèle Garnier ) och Pauline (Lou-Ann Opéron  känns som helt fel placerade över teatralisk och film förlorar tid och talang i många dumheter och inte eller lyckas att ta vara på sian resurser är den roll som spelas av en av Frankrike bästa skådespelerskor Mélanie Laurent i rollen som Agathe. Denna roll kunde ha varit bra mycket djupare och kraftigare. En film som känns inte helt lyckade

Robert Fogelberg Rota

Giganternas kampet

Mörk och mäktig men inte helt lyckad

Titel: Batman v Superman

Regi: Zack Snyder

Medverkande: Henry Cavill, Amy Adams, Diane Lane, Kevin Costner, Laurence Fishburne, Jesse Eisenberg, Scoot McNairy, Tao Okamoto, Ben Affleck, Jeremy Irons, Gal Gadot m.fl.

Svensk distribution: Warner Bros

Betyg: B

Filmen ”Batman v Superman” med regi av Zack Snyder har helt fantastiska stridsscener, som kampen mellan Wonder Woman, Stålmannen och människan Batman mot en enorm orcher, som har skapat av Lex Luthor. Hans Zimmer gör det bästa av sin musikaliska talang. Wonder Woman kommer in i kampen med mjuka orientaliska klanger, som lite i taget blir mer mörka, snabba som leds till en dans. Dans temat finns även i de olika mötena, som är sociala, som när superskurken Lex Luthor ska inviga ett bibliotek. Fotot för vilket Larry Fong ansvarar för ger en kvävande känsla av en verklighet som håller att explodera. Det samma ges av den snabba klippningen för vilken David Brenner ansvarar, han tar verkligen ut svängarna.

Historian är den av ett möte mellan två rappresenatter för USA miljardären och den största vigilants, Bruce Wayne, och den filantropiska landsorts killen, Clark Kent, som på grund av missförstånd sätts mot de andra superhjältarna för att Lex Luthor ska kunna åstadkomma den absolut största skadan. För att bli intressant använder man ett knep, som är ganska typiskt i många Tv serier, man undersöker ingående de olika karaktärerna. Henry Cavill är en självsäker Clark Kent en jordnära man, som har superkrafter, som han använder sig av för att försvara dem, som han älskar mest av allt två kvinnor. De är kopior av varandra. Lois i vars roll Amy Adams är som alltid mycket duktig och Martha Kent, gestaltad av Diane Lane vilken har enorma problem med faders gestalt, som har ersatt den gamla Kent. (I vars roll vi ser Kevin Costner i en dröm sekvens) och den nya fadern den tyranniska chefredaktören Perry White, som har Laurence Fishburnes bekanta ansikte, ett ironiskt drag.

Zack Snyder arbetar mycket bra med den linje, som finns mellan tragedi och komedi. Den som är Stålmannens huvudfiende Lex Luthor vill förstöra Stålmannen, eftersom han påminner om hans fader. Lex Luthor i Jesse Eisenberg gestaltning blir en slags ond hipster typ som lite i taget bli mer och mer dehumaniserad. I början kan vi tycka att han enbart är excentrisk, men sen manipulerar han Wallace Keefe gestaltad av en mycket duktig Scoot McNairy. Han offrar flickvännen Mercy Graves utan att tänka en sekund, hon spelas av Tao Okamoto. I slutet när Lex Luthor tvångs rakas i fängelset visas hans totala vansinne.

Jag är lite mera delad när det gäller Ben Affleck, vilken är mycket duktig som Bruce Wayne, Han får fram de osympatiska egenskaperna hos karaktären. Han har några scener med mardrömar om den onda ”supermannen”, som avrättar honom och scenen när blodet väller ut från hans föräldrars gravar, som är bra. Tyvärr känns han för stel, för torftig och stolpig. Kanske det beror på att Alfred som spelas av Jeremy Irons får för lite att säga till om. Det som är typisk med denna Batman är att han precis som Luthor verkar drivas av vilt raseri. Annorlunda är rollen av Wonder Woman, som spelas av Gal Gadot, hon är precis som karaktären ”borde” vara stark, sensuell och självständig. Hon är onekligen den bästa skådespelaren, en helt fantastisk gestalt.

Roberto Fogelberg Rota

Viktig budskap i inte helt lyckad film

Requiem för den amerikanska drömmen

Michael Moore härjar runt

Titel: Where to Invade Next

Regi: Michael Moor

Medverkande: Michael Moore m.fl.

Svensk distribution: Scanbox

Betyg: C

Få filmskaparen har varit lika bra eller lika dåliga och lika kontroversiella, som Michael Moore, som nu enbart med en amerikanska flagga skall försöka att erövra utan att för en gång skull förlora kriget. Han tar fram egenskaper i en del länder. Stilen är densamma som i tidigare filmer. Det roliga och lite bisarra uppmärksammas när en medelårders vit amerikansk man hamnar i ganska många bisarra situationer.

Han börjar sin resa till Italien, ett land som har stått många amerikaner ganska nära. De bilder som presenteras är de av turister som stöter på skönhet och livsglädje, men ganska konstigt är att han hittar det han söker hos vanliga fabriksarbetare och hur deras fritid spenderas. Folkets lunch pauser är någonting som intresserar honom, eftersom de inte tycks existera i USA. Han ställer frågor och får svar. Det som är intressant är att han väljer att ta för sig av det goda som finns i länderna han besöker men ser alltid med USA:s ögon.  I Italien är bilderna vackrare. Det som är viktigt är maten precis som i den franska köksskolan. Man får se hur mycket av det som äts i USA är skräpmat. För mig kan detta säkerligen stämma men är kanske lite för mycket svart och vitt, liksom när han diskutera med den slovenske premiärministern.

Vad som är intressant förutom Pablo Proenzas klippning är faktum att mycket av det som vi ser i Finland inte passar bra för USA och det som sägs i Tunisien ger en annorlunda bild av de muslimska länderna. Ett bra verk men inte så mycket en biofilm utan mer en dokumentär för TV.

Roberto Fogelberg Rota

Super hjältar i krig

Den ultimata action filmen

Titel: Captain America: Civil War

Regi: Anthony Russo och Joe Russo

Medverkande: Chris Evans, Robert Downey Junior, Scarlet Johansson,  Elizabeth Olsen, William Hurt, Sebastian Stan, Paul Bettany, Daniel Brühl, Paul Rudd, Tom Holland m.fl.

Svensk distribution: Sony Disney

Betyg: B

“Captain America: Civil War” är en mycket intressant saga. På ett sätt är den skapandet av en postmodern mytologi. Filmen pendlar mycket mellan de tematiker, som har funnits i Mad Max, mot en mer vardaglig men glamorös värld. I centrum av berättelsen finns det en konflikt, som kommer att utvecklas mellan två helt olika superhjältar. Den starka parten i konflikten är Captain Amerika i vars roll ytterligare en gång Chris Evans visar sig vara ett lämpligt val. Motpart är den utåtriktade rent av ibland komiska Tony Stark/Iron man i vars roll Robert Downey Junior briljerar mycket på grund av faktum att han gör en roll, som vi inte väntat oss, en roll som är mycket annorlunda än hans tidigare roller.

Filmens första aktionsscen utspelas i Lagos Nigeria när ett allvarligt attentat stoppas av Captain America och den sexiga Natasha Romanoff i vars roll Scarlett Johansson ytterligare en gång visar sig duktig och karismatisk. Liksom Elisabeth Olsen vilken spelar Wanda Maximoff, som är en av många mutanter, vars super kvalitéer är svåra att acceptera vilket medför att mutanterna även har svårt att bli accepterade. Myndigheterna och inte minst USA:s försvarsminister Thaddeus Ross, mycket väl spelad av William Hurt, vill stoppa deras barvader.

Just i början av filmen är vi så nära som möjligt det ultimata konstverket med klippning av Jeffrey Ford, fotografi av Trent Opaloch och musik av Henry Jackman. I dessa första scener lyckas de skapa ett perfekt konstverk. Den roll som spelas av Robert Downey Jr är mycket bra, eftersom vi ser Tony Stark utan krusiduller. Hans vanliga kaxighet lämmar plats för viljan att kompromissa och han visar mängder av personliga problem, som faktum att han inte kan förstå vänskapen som finns mellan Captain America och Bucky Barnes/Winter Soldier i vars roll Sebastian Stan karisma, kraft och plågor blir en hög teknologisk version av doktor Jerkel and mister Hide. Denna roll är bra utforskad precis som rollen, den högste evil master, som spelas mycket starkt och bra av Daniel Brühl. Dessa tolkningar är filmens främsta kvalitéer, medan andra roller försvinner gradvis såsom Vision i vars roll en skicklig skådespelare som Paul Bettany borde ha kunnat prestera mycket bättre med sina komiska talanger. Filmen blir alldeles för rörig och några av hjältarna hamnar alldeles för mycket i skymundan och är för stereotypiska, som Ant Man, Paul Rudd, som bara visar aktion, liksom Spindelmannen alias Peter Parker bra spelad av Tom Holland.

En bra underhållningsfilm men ingeting mer.

Roberto Fogelberg Rota