Robert Mapplethorpe kunde ha blivit interessantare

Om den offentliga person inte om persona

Titten Melapore

Regi Fenton Bailey, Randy Barbato

Medverkade som dokumentär Robert Mapplethorpe

Betyg C

Tyvärr är Robert Mapplethorpe som kunde ha blivit ett extremt bra film en inte alls lyckad verk eftersom den går inte i djupet till en av fotografiens giganter som var ett djup irriterade person. Varför skulle ha varit så irriterade ? för mig på grund av faktumet att han var inte inne i gay rörelser men snarare ett utnyttjande av situationen vilken för mig är ganska konstig med tanke för den extrema sympati som jag fick från hans intervjuer och inte minst för hans slut. Dokumentär filmen kan vara så vackert när den främjar sig från spel filmen medan vad görs med Robert Mapplethorpe  är ett försök att tillskriva visligen med ett extremt bra exempel ”Citzen kane” livet av denna kompromisslösa artist som utan någon tvekan har lämnat oss adels för tidigt. Det finns uppenbarligen två sidor av honom den första som är verkligen symatiska livet hans svåra relation med en fadern som är alltid närvarande och som var även han ett fotograf som ses genom två ögon den av syster ett välpolerade amerikanska irländsk katolsk hemma fru som älskar honom eller av lille bror som ger bilden förutom Meteport bortgång i AIDS en bild av en elak och självupptagentyp. Samma lite svårt placerade förklaringar kan sägas när det gäller hans barndomens präst och många av modellerna som intervjuas som .. den sista vita älskaren som Robert Mapplethorpe ade till två afro amerikaner sommen mest den sympatiske intellektuella och kalla som sa direkt att det fanns ingen som helst samband mellan honom och den berömda fotografen utanför studio. Dessa intervjuer är välgjorda men tar för mycket tid och precis som kontskuratorer helt onyanserade etsats ger för mig fel fokus, mycket på grund av Langdon Page klippningen . Det finns för mig ett dramaturgiskt problem som är att man vill polera karaktären adels för mycket genom att låta deras personligheter säga för mycket och ge deras tolkning av en stjärn status personlighet som tyvärr blir adels för enkla och inte minst endast deras av ett slags förevigt ung Dorian Gray som på grund av en nytt sjukdom HIV förlora allt. Det som är intressant är i början när han fortfarande” försök” med ett heteronormativt förhållande med sångerska Patti Smith att explodera kroppen. Visligen några av medelporte bilder verkade lite för mastiga men dem måste läsas med hjälp av hans samtida Michel Foucauld. Den franska filosofen satt kroppen i rörelse i centrum befriade denna – och vi kan lätt se att hans påstående att själen skulle ha fungerat som ett fängelse för korpen är minst lika provocerade som anal ses bilder- och undersökas.  När Copernicus och Galileos hade visat att jorden är inte i centrum och Sigmund Freud att vi är inte herrar i vårt egen medverkade människan var tvungen att undersöka kroppen och dess drifter. Melaporte var en stor konstnär eftersom han lyckades att i var och en subjekt som han fotade att undersöka den kroppsliga det som är livet mysterim om det var i form av ett dödande blommar, en afro amerikansk modell eller en av dem rika människor som han porträtterade är helt ok. Kritikernas tal är intressant inte minst den av den kvinnliga kritiker som förolämpade honom genom att säga att hans kvinnor bilder var konventionella. När det gäller den katolska och påstående att han kunde inte ha tagit dessa bilder om han hade haft en annan religion jag måste säga både jag och nej . Visligen finns det mycket av katolicismen men även av den antika och Robert Mapplethorpe var onekligen ett äktade satir, fräck rolig och full av skoningslös själv ironi. Kanske kommersiell men så himla duktig. En för mig hjärtarande scen är hans kärleks historia med dessa två unga killar verkade vara djup komplementära men livet slet dem åt sidan. Kanske en bra ingång till ett spal film om denna personlighet.

Robert Fogelberg Rota

 

Share

Så bra om makt mekanismer

Sådana filmer vill jag se fler av

Titel: En vansinnig idé

Regi: Robert Guèdiguian

 

Medverkande: Francis Boulme, Robinson Stèvenin, Simon Abkarian, Ariane Ascaride, Syrus Shahidi,  Razane Jammal, Grègoire Leprince-Ringuet, Lola Naymark, Hrayr Kalemkerian m.fl.

Svensk distribution: TriArt film

Betyg: A

När TriArt film bestämmer sig för att köpa en fransk film är ofta resultatet mycket bra. I detta fall är träffen klockren. Filmen för vars regi ansvarar den franske mästerregissören Robert Guèdiguian är ett starkt kostymdrama, som få med dess historiska äkthet, som för vårt minne till verk som Stanley Kubricks ”Barry Lyndon” men även till HBO prisade serier som ”Games of Throndes. ”En vansinnig idé”som lyckas visa makten och dess motsägelser.

Filmens fotografi, som Pierre Milon ansvarar för, lyckas att vara estetiserat i de svart/vita sekvenserna samt stramt med mycket grått utan att vara ointressant i färgen. Bernard Sasias klippning blandar aktion med längre tagningar Filmens början är ljuvlig ett schackspel utomhus, som lyckas bättre än allt annat förklara det som människorna i själva verket är, enbart pjäser i historien. ”En vansinnig idè” börjar i en ljuvlig miljö i 1920-talets Berlin. Det svart/vita fotot gör så att åskådaren extraherar resten av filmen, som är fransk. I de tyska scenerna ser vi mordet på en överviktig turkisk man Talat Pasha (Francis Boulme) utfört av en ung och elegant armenier Soghomon Tehlirian (porträtterat mera än spelat av Robinson Stèvenin). Vi får följa alla turer av rättegången, med mediernas insatser och inte minst de hetsiga telefonsamtalen. I bakgrunden ser vi en gestalt en någorlunda vänlig patriarkat, som vi sedan ser på en båttur på en av de schweiziska sjöarna. Han förklarar hur man skall fortsätta kampen för ett fritt och självständigt Armenien. Den viktigaste delen av hans inlägg är att rättvisan inte får urarta till hämnd, sen följer tyvärr en helt nödvändigt text, som förklarar för oss, åskådarna, att vi är i en annan tid i 1970-talets Marseille. Vi ser en armenisk mormor som sjunger om blodig hämnd mot den turkiska folket för barnbarnet. Fadern i familjen Hovannès Alexandrian, spelad av en nervös, men klockren Simon Abkarian, motsätter sig svärmoderns hämnd begär. Både han och frun Anouch Alexandrian (en mycket duktig Ariane Ascaride), har båda kvar mycket av den armeniska kulturen. Trots det har de försökt precis som många andra anpassa sig till det nya livet. Han påminner om Yves Montand och frun om Jeanne Moreau. De är väldigt glamorösa för att vara livsmedelhandlare och förutom svärmodern är deras stora kontrakt sonen Aram (Syrus Shahidi). I de första scenerna är sonen bildskön och han förebrår föräldrarna för att ha glömt hämnden och för att de är så präktiga och arbetsamma.

Detta är den lilla historian om de vanliga människorna, som ständigt befinner i och som drabbads av situationen medan den stora historian kommer fram när man vill förbjuda ett monument. Här ser vi även Vahè gestaltad av Amir El Kacem. Han är sonens dubbelgångare intellektuell och arg. Dessa unga människor har misslyckats totalt med att komma in i det franska samhället och har skapat sig själva ett slags imaginärt rum med en försonad bild av revolutionen i vilken rockmusik, Bruce Springstein, Marx och Che Guevara målas upp som hjältar liksom gerillasoldaterna i det armeniska folkmordets skugga. Förälskelsen i den bildsköna Anahit (Razane Jammal) händer i samma veva som sonen bestämmer sig för att utföra ett attentat och ansluta sig till den beväpnade kampen. Den turkiska ambassadören lever ett lyxliv, i 1700 – talsmiljö på ett parisiskt palats. Han är den värsta av de värsta, som den franska byråkratin har sett. Han skickar kravallpolis mot en kyrka. Gilles Teissier (Grègoire Leprince-Ringuet) en ung fransman i medelklassen blir den som drabbas på grund av Amar attentat . Han är en av historien många oskyldiga offer. I början är denna karaktär enbart självbelåten men lite i taget blir han mer och mer medveten. När han klipper av alla band till familjen på ett aggressivt sätt även relationen med den sympatiska men översentimentala flickvännen Valeri (Lola Naymark). Han möter den armeniska kulturen och börjar förstå att det är den politiska situationen och inte Gud eller ödet, som har drabbat honom så hårt.

Filmen löper parallellt och vi ser i Libanon under ett inbördeskrig hur svårt det är för oss alla att kunna förstå det som vi inte ens vill minnas. Aram möter två ansikten av revolutionen. Det romantiska i form av många nationaliteter japaner, palestinier och inte minst rödhåriga valpiga nordirländska pojkar. Det andra ansiktet med det hårda bestialiska och destruktiva hatet hos Haig, som spelas av Hrayr Kalemkerian, vilken är precis som den turkiska ambassadören eller den franska byråkraten, som presenteras helt extrema. Denna karaktär har rätt mycket av tv medialt och karaktären är genast lätt att förstå och samtala med. Vi förstår från hans stora konsumtion av alkohol och hans fanatiska blick att han lever endast för att hata det som kunde vara befogat under 1920 – talets terrorism, vilket resulterar i ett eskalerade hat, som kommer att drabba många personer.

Filmen blir nattsvart, vacker och skoningslös i en tragedi, som är mycket typisk i värld med problem, men även mycket tidlös bortom all tid och i många olika tidsepoker. För mig tillsammans med skådespeleri är det detta som gör filmen till ett riktigt bra verk nästan ett mästerverk.

Roberto Fogelberg Rota

Share

Modern Romeo och Julia

Inte alla kärlekshistorier slutar väl

Titel: Livet efter mig

Regi: Thea Sharrock

Medverkande: Emilia Clarke, Jenna Coleman, Matthew Lewis, Charles Dance, Janet McTeer, Sam Claflin, Vanessa Kirkby, Ben Loyd-Hughes, Brendan Coyle m.fl.

Svensk distribution: SF

Betyg: A

Emilia Clarke är en världskändis inte minst för rollen som Daenerys Targaryen i HBOs super produktion ”Games of Thrones”. Daenerys Targaryen är en vanlig tjej till synes ganska svag, hon är intelligent och lyckas undvika problem samt föra fram sin vilja och har dessutom gåvan att vara social kompetent.

Clarke i gestaltningen av Lou Clark lyckas prestera detsamma i ”Livet efter mig” trots att hon till synes är socialt okompetent med en mycket egendomlig klädstil. Hon lever på den brittiska landsbygden. Emilia Clarke gör med hjälp av Remi Adefarasins fotografi, en öppen sympatisk och listig ung kvinna som gradvis växer. I början av filmen ser vi hur hon först säger upp sig från ett konditori och senare hur pass mycket hon är underkastad familjen. Bland andra systern Katrina "Treena" Clark, som spelas mycket bra av Jenna Coleman och pojkvännen Patrick gestaltad av Matthew Lewis, vars stora passion är att springa maratonlopp. Vi märker hur självupptagen han är och hur han tvingar Lou att följa hans rätt så bisarra idéer. Han är ekonomiskt oberoende och Lou bestämmer sig mest för familjens skull att ta ett arbete hos familjen Traynor, några aristokrater, som sysslar med finansaffärer.

Fadern i familjen är en charmig gentleman även han känd från ”Games of Thrones” Charles Dance gör rollen, som Stephen Traynor. Det är den mjukaste och mest ljusa roll, som Dance någonsin har spelat. Han är till synes mycket trevlig men karaktären är även kall. Han helt olik sin fru, som spelas av Janet McTeer, Camilla, vilken ständigt är orolig med all rätt är för sin son Will, Sam Claflin, som på grund av en trivial olycka har blivit total förlamad. Han var den perfekta unga engelska guldgossen snygg, duktig inom finansbranschen samt belevad och kultiverad. Det är inte någon överraskning att han är bitter. Det var han ifrån filmens början. Han blir kär i Lou, som är vacker, intelligent och sätter gränser åt honom. Efter en upptäckt är det hon som börjar uppvakta honom. Will hade redan introducerat henne i en värld av fin kultur genom franska filmen ”Gud och människor” i regi av Xavier Beauvois. Det som Lou gör för honom är att ta honom till en klassisk konsert av Wolfgang Amadeus Mozart. Protesten mot överklassen ses tydligt i rollen av Wills före detta flickvän Alicia, Vanessa Kirkby och rollen som den avskyvärda Ruppert (Ben Loyd-Hughes) som inte är värd Wills vänskap. Filmen blir lite av en komedi behaglig fast med en mörk ton. Om man jämför med ”En oväntad vänskap” i regi av Olivier Nakache och Eric Toledanod där förlamningen var början inte slutet på ett liv.

En av filmens absoluta höjdpunkt är när Lou samtalar med sin far Bernard spelad av en sarkastisk Brendan Coyle, som förklarar för henne varför slutet på kärlekshistorien blir på detta sätt. En vacker och sorglig film som alla borde se.

Roberto Fogelberg Rota

Share