En gigantisk film
Titel: Macbeth
Regi: Justin Kurzel
Medverkande: Michael Fassbender, Marion Cotillard, David Thewlis, Sean Harris, Jack Madigan, David Hayman, Scot Greenan, Amber Rissmann, Kayla Fallon, Lynn Kennedy, Seylan Baxter, Elisabeth Debicki, Lochlann Harris, Paddy Considine, Jack Reynor, m.fl.
Svensk distribution: SF
Betyg A
Få filmer är så fulländade som Justin Kurzels ”Macbeth”. Detta måste ses på grund av olika anledningar den första är att filmen förhåller sig respekt fullt mot William Shakespeares original pjäs men filmen är även en klassisk film med många fina scener. Det som Justin Kurzel lyckas lyfta fram med hjälp av Adam Arkapaws fotografi och med Jed Kurzel musikaliska stycken är att föra över det som Shakespeare skrev mellan raderna det komplexa politiska samhället av den skottska hög medeltiden och det trauma, som förstörde livet för Macbeth och lady Macbeth vilket vi ser tydligt i scenen i där de begraver sin förstfödde son, som gestaltas av Jack Madigan och senare i slaget. Vi ser en grupp, som långt ifrån liknar en arme klädd i uniformer som verkar komma från the night watch i ”Games of Thores”. Jag tar denna jämförelse eftersom det är på det sätt som Justin Kurzel materialisera och modernisera Shakespeare genom att konfrontera honom med de moderna myterna. Det är en medeltid som är kroppslig i vilken vi lätt kan känna igen oss, men den är mycket främmade för vår egen verkliget. Handlingen utspelas i ett hårt land med mörka kläder och tämligen enkla vapen vars riddare trasporteras av vanliga hästar med huvor som gör dem mycket lika figuren av döden. En liknad operation görs när det gäller teatern. Ofta använder man sig där av monologer, som den första av Lennox, i vars roll David Hayman är mycket duktig, men klippningen visar även det i handling som för teatern är nästintill omöjlig att visa. Filmen lyckas mycket väl att hjälpa den ena och den andra karaktären i detta allkonstverk.
Innan slaget kommer att utspelas visar Macbeth, i vars tolkning Michael Fassbender är enastående, hur han hjälper en ung krigare Scot Greenan att ta på sig sin mundering. Hela slaget har en stor dos av våld men är även estetisk på grund av Chris Dickens klippning med en stor motion våldsamma rörelser och med en klassisk användning av ljus och bildkompositioner. Redan under slaget möter vi häxorna ”den läskiga” men söta flickan (Amber Rissmann) den unga Kayla Fallon och de två Lynn Kennedy och Seylan Baxter som presenterar två åldrar. Medan Roman Polanskis hade i sin konventionella (fast utmärka) filmatisering presenterat kvinnor som monster. Här gör Justin Kurzel dem till vanliga kvinnor som enbart är utsatta och lätt kan jämföras med kungen Duncan i vars roll David Thewlis är ytterst lämplig i hans roll finns det någonting religiöst och sakralt, som ses tydligt i scenen i vilken en mycket ung lady Macbeth håller på att be inte till Gud med djävlarna för att få styrka.
Om inte Marion Cotillard får Oscar för denna roll anser jag att man borde lägga ner priset. Varje blick och varje rörelse är perfekt man tar ofta henne ovanifrån. Vi ser hur hon först är i massan av kvinnor och små flickor som är typiska i den lilla byn Iverens. Det finns en scen i kören i vilken hon är omringade av små flickor. Det betyder att hon är en av flickorna som finns i gruppen någonting som hon lämnar i de scener i vilka hon blir Skottlands drottning. Miljöerna det kungliga palatset och katedralen är i sig helt fantastiska med en lek av ljus när hon enbart är vit klädd med pärlor. Det smink som hon använder sig av är ett mycket modernt. En ytterst intensiv scen förutom när hon tar tillbaka dolkarna till vakterna och efter att hon har sett Lady Macduffs bål (mycket väl gestaltad av en enastående Elisabeth Debicki) till den fantastiska scen när hon blir galen. Då är hon enbart klädd i ett enkelt vitt linne och vi ser tydligt hur förvirade hon är med det utsläpta håret på sin barfota promenad på det hårda skottska fjället. Det påminner starkt om en annan galenskap nämligen den av Ofelia. Om Kurosawa, Orson Wells och Polanski hade försummat rollen Lady Macbeth har Marion Cotillard och Justin Kurzel lyckas att ge rollen rätt blandning av naivitet och grymhet som är typisk för många av dessa kvinnliga bovar. Marion Cotillard får hjälp av lady Macduffs roll. Det är en liten roll, den av en vacker ordnade och välstädad fru som lämnas av sin man och som till slut som så många andra förbannar Macbeth. Macduff som spelas av Sean Harris är en intressant roll och skådespelaren lyckas med sin bestialiska utstrålning att spela någonting som är enastående mest för den grymma slut duellen i vilken på ett korrekt trovärdig och smutsig sätt man återskapar hans två svärd, dolk och modern brottning.
Macbeth är i Michael Fassbenders tolkning en mycket komplett figur vi ser honom först i slaget när han lyckas föra fram karaktärens olika aspekter från hans ambition, hans skicklighet i striden till hans osäkerhet. Han monterar och demonterar allt själv och allt utgår enbart från hans egen fantasi. Det ses tydligt i det andra mötet med häxorna och när han möter den som kanske var en av hans söner den unge krigare Scot Greenan som han lyckas rädda. Denne kommer tillbaka genom att rekommendera Macbeth att vara så skoningslös som möjligt. Macbeth är mannen som själv vill ta ödet i sina händer och lyckas vända upp och ner på styrkan fast han kan inte kalkylera. Det ses tydligt i den scen i vilken han håller på att gymnastisera och leker genom att göra ”två moulinets” (fakta term för halv cirkulära rörelser med svärd) med det kungliga svärdet. Det finns två scener i vilka Michael Fassbender lyckas att vara helt suverän när han under en officiell middag ser Banquos spöke och när han med en schal på huvudet gör något som en äkta elisabetansk clown som när Macbeth (Allfed Jarry förstod det utmärk i hans kung Ubu) gör narr av en soldat.
Skogen som flyttas är förvandlad till en skogsbrand. Det ger en ännu hårdare stämning till filmens sista slag och i slutscenerna när en ny Macbeth träder fram i person av Fleance i vars roll den unge Lochlann Harris är helt underbar. Vi ser honom först som en vanlig kille som växer allt för tydligt när man ser fadern Banquo en mycket duktig Paddy Considine mördas och i slutet när filmen är helt röd flyr Flenace med Macbeths svärd från Malcolm, Jack Reynor, denna roll är svår att greppa, skådespelaren lyckas utmärk med rollen. Det finns en slags fasanfull grymhet som ses i rollen mest när han går ut och vi kan lätt se att han är en tyrann minst lika vidrig som Macbeth.
En film som är estetiskt vacker mycket respektfull och lyckas att undersöka denna pjäs som är ett mästerverk och som med all sannolikhet kommer att bli en klassiker.
Roberto Fogelberg Rota