Onekligen årets bästa film hittills
Titel: Klanen
Regi: Pablo Trapero
Medverkande: Guillermo Francella, Giselle Motta, Fernando Miró, Peter Lanzani, Stefanía Koessl m.fl.
Svensk distribution: Nonstop entrainment
Betyg: A +
”Klanen” är en mycket bra argentinsk film. Ett verk som förmodligen kommer att gå till filmhistorien och visar att Argentina kan producera mycket bra verk. Filmen för vars regi Pablo Trapero ansvarar är helt i klass med Martin Scorsese bästa gansterverk som ”Casino” och ”Maffiabröderna”. Filmen har till och med bättre kameraarbete, som presteras av Julián Apezteguia (kameraarbetet påminner om Vittorio Storaros). Klippningen för vilket regissören själv ansvarar tillsammans med Alejandro Carrillo och Penovi liknar den betydelsefulla klippningen, som finns i ”Gudfadern”.
Kriminalhistorien i filmen är viktig, men den hamnar i skymundan inte bara av familjedramat men även för tiden i vilken filmen utspelas, som är övergångstiden mellan militär diktatur och demokrati, som skakade Argentina i början av 1980 talet. Rytmen är frenetisk med tillbaka blickar och redan från början upptäcker vi filmens bov Arquímedes Puccio gestaltad galant av Guillermo Francella, som med all rätt kan kallas för en argentinsk Robert De Niro. Han är en snabbt åldrade man i yngre medelåldern någorlunda elegant och formellt klädd. Vi får se ett faktum som introducerar honom mycket bra. Det är när han kollar på TV sändningen av det demokratiska Argentinas återfödelse. Han bryr sig inte precis som han inte brydde sig om diktatorn Galtieris tal. På hans kontor var han sysslar med enda viktiga det vill säga pengar har han bilder av Peron och sin egen militär hjälm.
Denna till synes intet sägande människa, som är en av de värsta och ynkligaste profitörer, som filmens värld någonsin har skådat är en komplex figur. Han kan vara en kärleksfull fader mest till dottern Silvia Puccio (Giselle Motta) och även en social kompetent gentleman som i hans relation med vännen Anibal Gordon (Fernando Miró) men han kan även agera som en bortskämd tonåring.
En plats var man ser olika borgerliga riter är vid familjens matbord. Vi får se hur förbanad han blir på sonen, Alejandro Puccio i vars roll Peter Lanzani briljerar. Sonen är en professionell landslagspelare i rugby. Han är en teknisk och snabb kille vars look och kroppsställning starkt påminner om den kanske mest berömda argentinare genom tiderna, men undantag av påven Franciscus, Diego Armando Maradona. Alejandro skulle kunna få ett värdefullt proffskontrakt på nya Zealand, men fadern motsätter sig det. I bråket upptäcker vi att fadern Arquímedes är mest av allt besviken för att bli övergiven precis som om han var jämnårig kompis till sin son. Det finns i Alejandros roll en mångfacettering. Hans sätt att vara, en huslig och trevlig kille när familjens aktivitet är att kidnappa rika människor avrätta dem och låtsas att vänster gerillan har utfört dåden. Fadern är beroende av Alejandros kontakter och rika vänner. Det verkar som rugby är ett stort interesse för dem. Alejandro är självsäker i dessa sammanhang, men visar under många stunder tvivel och sin osäkerhet i de trånga omklädningsrummen och i hans dialoger med fadern.
Genom de ständiga konfrontationerna förstår vi hur intensiv deras relation är eftersom Alejandro har problem med att alltid vara splitrad mellan sin egen moral och faderns. Kärlekshistorian med Monica, den svenskättade skönheten, som presenteras av Stefanía Koessl är mycket stark, fin, intensiv och erotisk. Det gnistrar mellan Alejandro och Monica. Hennes Lolita liknande utseendet påminner om en rollfigur, som presenterades av Ann Zacharias i Jan Halldoffs ”Det sista äventyret”. Karaktären Monica växer genom det smärtsamma i filmens slut. Deras dröm om att åka till Kalmar och att kunna bygga sig ett hus presenterar, liksom Arquímedes Puccio skoningslösa brottsliga handlingar, viljan att ha egna rikedomar och njuta av Europa samt att strunta i nationens problem och i sitt ansvar. Arquímedes sopar ständigt trottoaren framför sitt hus. Han är inte bara känslokall utan även girig i sina tortyrer. En film som man bara måste se.
Roberto Fogelberg Rota