En sådan svart film
Titel Psycho Raman
Regi Anurag Kashyap
Medverkande Nawazuddin Siddiqui
Svensk distribution Stockholm film festivalen
Betyg A
Få filmer som jag har sett har varit så svara äckliga och svåara som v en thiller som visar att Bollywood film är långt ifrån det som väst har velat se den som enbart ett exapistiska form och utmärka amerikanska filmer som ”american psyko” eller christofer Nolan Batmans trilogier är i själva verket barn lke. Hanligen är väldigt enkelt två antihjältar den våldsamma lodis och Hooligan Ramanna (Raman) spelade med ett kraft som påminner stark om några av Robert De Niro stora roller av Nawazuddin Siddiqui möter en korupt polis som spelas lika bra av Vicky Kaushal som får namnet Raghavan (Raghav)sa namn har att göra med den indiska mytologi och någonting som ofta indier har sett och räknat mycket mera av än västerlänningar den destruktiva kraften. Med det vill jag räkna det som vi människor har den aggressiva lusten som är nödvändigt för skapande. Trots dessa allegoriska krafter och eftergift till sångarna som är extremt viktiga i Indien för lansera filmen den stil som en sådan stor och duktig cineast som Anurag Kashyap väljer att följa är den av den extrema realism ett naturalism som en brutal obekvämt och mest av allt med hjälp av Jay Oza utmärka fotografiska arbete tolkas med hjälp av noir film. Raman är ett utstår ett fattig stakare som i ett dimension av gårdar bakvända gator och inte minst av ett ständigt mörkret med järnrör massakrera allt och alla. Han är en smygtittare men hans kritik om organiserade religion familjen band han slår ihjäl på ett brutal sätt både hans snälla hustru Lashimie (i vars roll Amruta Subhash verkar den bild som man brukar ofta tillskriva den indiska kvinnan ) hennes make som är ett ganska sympatisk kille spelade av Rajesh Jais och Lashime som är kanske en resultat av Rama våldtäck och denna roll spelas på ett sätt som är så hjärtskärande av v. raman är äcklig slug och han är det finns någonting Shakespeare liknade i hans roll den av den absoluta önskan. Anurag Kashyap delar denna långa och mycket vackra film med hjälp av diverse kapitel och dessa går snabbt vi följer dem utmärk med hjälp av v klippning som ger rytm och musikalitet. Filmen vill inte vara spektakulär och inte ens avsköljande i den del som berör Raman gestalt eftersom denna män är endast en enkelt karaktär som visar enbart en sidan tills den dialogen som han håller i fänglesen med v fast vänd mot oss mot viljan till vårt egen onda sätt till den grymhet som är trots allt djup mänsklig en dialog som tas med dem vända mot publiken. Raghavan (Raghav är en annorlunda typ av skurk han introducerade sig som en play boy den klassiak killen som får vilken tjej som helst under en disko kväll själv säkert som kan vara kanske den bästa detektiv i hela Indien men även en mycket dålig människan brutal i hans förhållande och som misshandlar r kvinnor så mycket verbal att gamla skurkar som Vicomte de Valmont i John Malkovich parad roll eller den ännu brutalaren v i Sena Bean parad roll i den klassiska serier ”Clarissa” verkar i själva verket snälla feministiska killa. Jag tra två exempel från 1700-talet eftersom denna var en tid med starka förändringar i mäns rollen och skapande av genus en tid som kanske man upplever i Indien. Som bekant och jag tycker att det är mycket bra att många cineaster tar i tur med en problem i den indiska samhället den extrema macho kulturer och Raghavan med hans kokain missbruk hans trång syndighet som kan inte tror att en människan från en lägre kraft kan vara en så planerade mördare är just en produkt av det. Den kraftiga kokain missbruk som låter honom mördar först en person och den extremt tyranniska fadern spelat med kraft och intensitet av Vipin Sharma visar att Raghavn är en producent av en samhället som låter honom leka med en laddande pistol och inte ta i tur med vanliga emotioner med det som är en vackert kvinnan modern men även traditionell som han skulle kunna bli lycklig av Simmy super väl spelade av Sobhita Dhulipala gans finnes empati och är den enda som kan argumentera med pondus till den nonsens som Ramanna (Raman ) presntera men dör på grund av en bråk. En roll som är mångsidig mycket mera än Raghavan inte på grund att skådespelaren är mindre skicklig men eftersom Vicky Kaushal arbetar efter en Brecht princip att presentera en till synes enkel karaktär som håller för att få oss att tänka. Han kan inte vara med Simmy eftersom hon sätter krav till honom hon är vackert mera bildade och kan förstå bättre den nya livet vad det betyder att leva i ett komplett samhället. förutom den tragiska slutet som jag tycker lite för mörk och inte i den klassiska indiska kulturerna en kultur i vilken hjälte till skinnade från den grekiska låter sig inte tryckas nere av en motsägelsefull öde men vinner det. Fast detta var i mytologi inte i verkligheten och det är bra att presentera dessa antihjältar. Jag tycker sen att man ger adels för lite utrymmet till en roll Ankita spelade av en miss India Anuschka Sawhney . Hon är ännu mera västerländsk är Simmy och vi känner för henne när hon löser sig i ett toalett. Hon är en kvinna som kan inte få leva som hon vill eftersom det är dessa strukturer som angriper henne. En film som ha allt och måste distribueras i Sverige
Robert Fogelberg Rota