aktion och samhälles kritik

Mannen med pistolerna

Titel: Hardcore

Regi: Ilya Naishuller

Medverkande: Will Stewart, Haley Bennett, Danila Kozlovsky, Sharlto Copley, Darya Charusha, Svetlana Ustinova, Tim Roth m.fl.

Svensk distribution: Scanbox

Betyg: B

Min titel syftar på en av filmhistoriens mest kompromisslösa verk av Dizga Vertov ”Mannen med filmkameran” i vilken den sovjetiska avagardisten ville visa hur mäktig filmen möjligheter var. Nu gör Ilya Naishuller detsamma med en alltid närvarande handkamera i denna obehagliga våldsamma terminator version. Henry (Will Stewart) som vi ser när han lagas i ett konstigt laboratorium av en dark lady, Estelle, som han förlitar sig på. Hon spelas av Haley Bennett – det är en svår roll, att få grepp om kanske ännu mer än Henry, som är den objektiva kameran, vilken tillåter oss att se hela filmen.

Vi möter i detta verk rymdslag, skottlossningar och inte minst mekaniska element i vilka Henry rymmer från Akan i vars onda roll Klaus Kinski kopia Danila Kozlovsky briljerar och får en oväntad allierade i Jimmy en mångsidig Sharlto Copley, som presenterar olika karaktär från den våldsamma punkaren till den roliga översten som påminner om Super Mario. Rytmen är frenetisk mycket lik den av de bästa dataspelen. Klippningen av Steve Mirkovich är utmärkt eftersom den inte bara ger rytm men även delvis styr olika händelser, som blir allt starkare. Det som är kännetecknet i denna helt orealistiska film är fotot som presenteras av Pasha Kapinos Vsevolod Kaptur. Det är ett fotografi som vill presentera verkligheten. Det är det som gör filmen ännu mer intressant. En av de bästa scenerna är när med Henry med list lyckas övervinna en stridsvagn. Scenerna i bordellen är roliga men tyvärr de två krigarkvinnorna, som verkar komma från en Kill Bill film, Katya the Dominatrix (Darya Charusha) och Olga (Svetlana Ustinova) är inte så väl presenterade, eftersom de inte får tala. Just denna icke närvaro av psykolog gör filmen lite haltande och den visar även samhällskritik när det gäller polis och privata företags makt. En mycket bra film.

Roberto Fogelberg Rota

Spel , spegel.....

Starka kvinnor men sämre än originalet.

Titel: The Snow White Chronicles – The Huntsman: Winter´s War

Regi: Cedric Nicolas-Troyan,

Medverkande: Emily Blunt, Charlize Theron, Chris Hemsworth, Cornad Khan, Niamh Walter, Jessica Chastain, Alexandra Roach, Nick Frost, Sheridan Smith, Rob Brydon m.fl.

Svensk distribution: UP

Betyg: B

Den första filmen i serien “Snow White and the Huntsman“ är en av mina favoriter. Jag är nöjd med fortsättningen ”The Huntsman: Winter´s War” trots att det finns några mindre problem, som för mig har sitt ursprung i att filmen inte är så nära original förlagan, som jag hade väntat mig, filmen har även några punkter som direkt står i motsats till originalet. När det gäller kostymer är de lite mer åt det klassiska fantasi hållet än åt det historiska (första filmen hade kostymer som påminde om tyska 1300 talet). Fotot är ljusare med klarare färger som är mer utsökta.

Historien introducerar en annan karaktär Queen Freya, som spelas av Emily Blunt, som är syster till Ravenna i vars roll ytterligare en gång Charlize Theron briljerar. Ravenna var en karaktär som även visade en hysterisk svaghet i den tidigare filmen ”Snow White and the Huntsman” nu är hon i ” The Huntsman: Winter´s War” ond och beräknade endast i slutet specificerar hon ett litet tvivel.

Början av filmen är helt fantastisk när Ravenna försöker spela schack med en kung som hon sen mördar. Senare ser vi henne spela schack igen med systern, som hon skadar genom den bästa som systern har dvs Freyas dotter, för att få över henne på de ondas sida. Detta känns bra, foto (Phedon Papamichael) och klippning (Conrad Buff IV) samt musiken (James Newton Howard) fungera mycket bra i ett slags allkonstverk i vilket allting stämmer. Svagare är delen med de unga Sara och Eric samt den unge Tull, denne kommer att spelas som vuxen av Sope Dirisu. Denna roll får inte möjlighet att utvecklas, som kommer att vara den välbyggda afrikanske krigaren inte fungerar till 100%. Här vill jag genast dra en parallell till ” Snow White and the Huntsman” i vilken vi kunde se delen där Ravenna bortrövades på ett mycket fint och intressant sätt medan vi i ”The Hudman winter war” ser en svacka. Det är inte för att Cornad Khan i rollen, som den unge Eric eller Niamh Walter som den unga Sara är dåliga utan för att karaktärerna aldrig får utveckas.

Sen tas filmen till mycket roliga intressanta banor när vi ser den vuxna Eric och Sara, gestaltad av Jessica Chastain som gör en fantastisk roll, en underbar kvinnlig krigare, som verkar ha allting skönhet, skicklighet med vapen (hon är mycket bättre än alla andra som vi ser) samt även ett psykologiskt djup och tvivel mellan lojalitet till drottning Freya och kärleken för Eric. Deras samlagsscen är en av de finaste som vi upplever vid en varm källa. Chris Hemsworths roll är stark och mycket bättre än i första filmen och han visar även lite mindre komiska sidor. Det ses mest i förhållandet till de två dvärgarna, som är ett komisk nästan burlesk inslag. Senare i filmen även med två tjejer av samma art och den stenhårda med armborst beväpnad  Mrs Bromwyn, som spelas mycket bra av Sheridan Smith och den mjukare Doreena i vars roll Alexandra Roach gestaltar. Hon har ett romantiskt möte med en av dvärgarna Nion (Nick Frost). Den andra dvärgen Gryff gestaltas av Rob Brydon.

Den karaktär som är intersantaste är onekligen Freya och det finns precis som för andra fantasi figurer nämligen nära till hands en jämförelse med ”Maleficent” och Angelina Jolies gestalt när förkastliga handlingar utförs utan att vara ond. Freya är en mycket fager och raffinerad karaktär. Hon verkar tro på att hon skall uträtta någonting som är bra genom att förbjudar relationer, bortröva barn och träna dem till att ingå i armén. Hon talar alltid lågt och trots hennes vita hår vill hon varken bli gammal eller åldras. Det är en mycket fin roll, som lyfter filmen. Det finns tre scener vilka är slaget med ”goblinerna”, den frusna väggen och Ravennas uppenbarelse från spegel som verkligen är  bra. En film som man definitiv skall se om man gillar fantasy och äventyr.

Roberto Fogelberg Rota

Bland korupta poliser och terrorist

Starkt drama i Paris

Titel: Bastille Day

Regi: James Watkins

Medverkande: Richard Madden, Idris Elba, Charlotte Le Bon, Daniel Westwood, Alexander Cooper m.fl.

Svensk distribution: SF

Betyg: B

”Bastille Day” är en bra aktion film, som bitvis är utmärkt även om den har lite svackor på slutet. Jag har faktiskt svårt att tänka mig, även om sekvenserna är ytterst väl filmade, att ett gäng obeväpnade och icke organiserade demonstranter kan övermanna insatsstyrkor utan att blir skjutna av skoningslösa poliser. Filmens början är utmärkt. En intetsägande vanlig amerikansk skönhet går nerför några trappor vid Sacre Coeur i Paris. Hon är helt naken. Kamerans rörelser flyttas från henne till en kille, som med extrem skicklighet håller på att sno portmonnä, klockor och pass. Det är Richard Madden, som gör rollen vilken vid första ögonkastet är mycket annorlunda och nästan motsats

till den av Robb Stark, som han spelade i den HBO prisade serien Games of Throndes. Men bara vid första ögonkastet eftersom denne snygge någorlunda intelligenta och sympatiska unga man är en hjälte mot alla odds och mot sin vilja. Faktumet att vara ficktjuv sätter honom i knipan när han bestämmer sig för att sno en väska från en ung kvinna, som är medlem i en anti fascistisk gruppering. Hon skulle ha placerat väskan med en bomb vid högkvarteret för det höger extrema partiet. Hon ångrade sig när hon upptäckte att högkvarteret städas av några illegala afrikanska invandrare.

Det finns alltid en blandad känsla av komik, ironi och spänning, som inte minst ses i den scen, som för mig är en av de bästa i filmen, rymningsförsöket genom ett tak och via en marknad. Scenen görs i långa tagningar och är fantastiskt välgjord. Vi förstår att CIA till varje pris måste försöka att förstå vad som har hänt i detta sprängningsdåd. Spänningen, som utvecklas lite i taget mellan Richard Madden i rollen som Michael Mason och rollen Sean Briar gestaltad av Idris Erba, är intressant och visar helt fantastiska kraftfulla och inte minst karismatiska män. Sean Briar är effektiv, intelligent eller ”street smart” vilket han ständigt förklarar för Michael. De börjar hacka på varandra. Vem av dem som har gått över gränsen till det som är moralisk rätt och inte minst vilken av de två har felat mest. Lite i taget på grund av olika faror får filmen ett crescendo i skicklighet i scenen där Michael snor en ID handling från vänster extremister. Kompanjonernas vänskap är bara antydd. Samma skulle man kunna säga om relationen mellan Michael och Zoe, som gestaltas av den fransk/kanadensiska Charlotte Le Bon. Hon är den idealistiska anarkistiska kvinnan med överklass ursprung. Hon är en mycket duktig skådespelerska som lyckas att förmedla både det känslomässiga och rädslan. Tyvärr får rollen aldrig utvecklas. Vi vet att hon hade en stor kärlek (Daniel Westwood), som offrade sig själv för henne. Den svagaste delen i filmen är boven Victor Gamieux i vars roll José Garcia är lite för stereotypisk och allt för enkel och samma kan sägas om hans kollega med samma position den goda amerikanska Karen Dacre spelade av Kelly Reilly. Jag vill inte säga att de är dåliga skådespelarna men de känns inte som om castingen är så lyckad. Det hade varit mycket bättre med två andra skådespelare exempelvis Vincent Casell. Den roll som är bra och ger extra värde åt filmen är onekligen den korrupta polisen Alexander Cooper.

Det finns en känsla av bitterhet och uppgivenhet som ger den onda och skoningslösa rebelliska känslan, som bärs av många uppgivna krigare, som samhället inte behöver. Scenerna i slutet av filmen trots dess föga praktiska värde är vackra och starka och påminner om slutet av Fritz Langs ”Metropolis”. En film som man bara måste se.

Roberto Fogelberg Rota  

ola argentina

Onekligen årets bästa film hittills

Titel: Klanen

Regi: Pablo Trapero

Medverkande: Guillermo Francella, Giselle Motta, Fernando Miró, Peter Lanzani,  Stefanía Koessl m.fl.

Svensk distribution: Nonstop entrainment

Betyg: A +

”Klanen” är en mycket bra argentinsk film. Ett verk som förmodligen kommer att gå till filmhistorien och visar att Argentina kan producera mycket bra verk. Filmen för vars regi Pablo Trapero ansvarar är helt i klass med Martin Scorsese bästa gansterverk som ”Casino” och ”Maffiabröderna”. Filmen har till och med bättre kameraarbete, som presteras av Julián Apezteguia (kameraarbetet påminner om Vittorio Storaros). Klippningen för vilket regissören själv ansvarar tillsammans med Alejandro Carrillo och Penovi liknar den betydelsefulla klippningen, som finns i ”Gudfadern”.

Kriminalhistorien i filmen är viktig, men den hamnar i skymundan inte bara av familjedramat men även för tiden i vilken filmen utspelas, som är övergångstiden mellan militär diktatur och demokrati, som skakade Argentina i början av 1980 talet. Rytmen är frenetisk med tillbaka blickar och redan från början upptäcker vi filmens bov Arquímedes Puccio gestaltad galant av Guillermo Francella, som med all rätt kan kallas för en argentinsk Robert De Niro. Han är en snabbt åldrade man i yngre medelåldern någorlunda elegant och formellt klädd. Vi får se ett faktum som introducerar honom mycket bra. Det är när han kollar på TV sändningen av det demokratiska Argentinas återfödelse. Han bryr sig inte precis som han inte brydde sig om diktatorn Galtieris tal. På hans kontor var han sysslar med enda viktiga det vill säga pengar har han bilder av Peron och sin egen militär hjälm.

Denna till synes intet sägande människa, som är en av de värsta och ynkligaste profitörer, som filmens värld någonsin har skådat är en komplex figur. Han kan vara en kärleksfull fader mest till dottern Silvia Puccio (Giselle Motta) och även en social kompetent gentleman som i hans relation med vännen Anibal Gordon (Fernando Miró) men han kan även agera som en bortskämd tonåring.

En plats var man ser olika borgerliga riter är vid familjens matbord. Vi får se hur förbanad han blir på sonen, Alejandro Puccio i vars roll Peter Lanzani briljerar. Sonen är en professionell landslagspelare i rugby. Han är en teknisk och snabb kille vars look och kroppsställning starkt påminner om den kanske mest berömda argentinare genom tiderna, men undantag av påven Franciscus, Diego Armando Maradona. Alejandro skulle kunna få ett värdefullt proffskontrakt på nya Zealand, men fadern motsätter sig det. I bråket upptäcker vi att fadern Arquímedes är mest av allt besviken för att bli övergiven precis som om han var jämnårig kompis till sin son. Det finns i Alejandros roll en mångfacettering. Hans sätt att vara, en huslig och trevlig kille när familjens aktivitet är att kidnappa rika människor avrätta dem och låtsas att vänster gerillan har utfört dåden. Fadern är beroende av Alejandros kontakter och rika vänner. Det verkar som rugby är ett stort interesse för dem. Alejandro är självsäker i dessa sammanhang, men visar under många stunder tvivel och sin osäkerhet i de trånga omklädningsrummen och i hans dialoger med fadern.

Genom de ständiga konfrontationerna förstår vi hur intensiv deras relation är eftersom Alejandro har problem med att alltid vara splitrad mellan sin egen moral och faderns. Kärlekshistorian med Monica, den svenskättade skönheten, som presenteras av Stefanía Koessl är mycket stark, fin, intensiv och erotisk. Det gnistrar mellan Alejandro och Monica. Hennes Lolita liknande utseendet påminner om en rollfigur, som presenterades av Ann Zacharias i Jan Halldoffs ”Det sista äventyret”. Karaktären Monica växer genom det smärtsamma i filmens slut. Deras dröm om att åka till Kalmar och att kunna bygga sig ett hus presenterar, liksom Arquímedes Puccio skoningslösa brottsliga handlingar, viljan att ha egna rikedomar och njuta av Europa samt att strunta i nationens problem och i sitt ansvar. Arquímedes sopar ständigt trottoaren framför sitt hus. Han är inte bara känslokall utan även girig i sina tortyrer. En film som man bara måste se.

Roberto Fogelberg Rota

Teckade film med viktiga frågor

En rörande film

Titel: När Marnie var där

Regi: Hiromasa Yonebayashi

Medverkande röster: Sara Takatsuki (Anna), Kasumi Animura (Marnie) m.fl.

Betyg: A

Det är sällan jag får se en film som rör mig så djupt som ”När Marnie var där”. Historian är den om en kärlek, som följs under olika tider och generationer. Handlingen utveckas på ett mästerligt sätt. Visserligen är det frågan om en tecknad barn och ungdoms film, men den utgår från två genrer. Nämligen från den gotiska skräckroman och inte minst från en av Alfred Hitchcocks filmer. Det är en av förklaringarna till varför en av huvudrollsinnehaverskorna heter Marnie och ser ut att vara en figur tagen från Hitchcocks filmer. Samma kan sägas om det ålderdomliga stenhuset vid ett träsk på den japanska landsbygden. Dit skickas Anna efter några mindre astma och panikångest attacker. Hon möter en värld, som är starkt stiliserad, men även mycket realistisk och annorlunda. Hon har kort page frisyr. Anna är längre än de jämnåriga flickorna. Hennes ansiktsuttryck är färre och ögonen är blå. Hon har få uttryck, eftersom hon är medgörlig och melankolisk. Vi kan inte förstå vad det är som inte fungerar eftersom både hennes fosterföräldrar och kusinerna verkar vara mycket snälla och kärvänliga. Kanske beror det på att det lilla samhället inte blir undersökt utan bara antytt, liksom problemen med en lite äldre flicka.

Här finns även en känsla av tomhet och att inte vara delaktig i ortsbefolkningens liv. Det skildrar scenerna under en festival, något som vi har sett många gånger i den japanska filmen inte minst i ”Systrana” som distribuerades just av Triart film. Scener som visar färgglada äldre dräkter i detta fall mycket vackra kimonos, som Anna bär elegant. Mötet med Marnie öppnar upp för ett nytt liv eftersom Marnie med sitt blonda hår rent av super europeiska utseende och långa klänningar är friare och öppen mot omvärlden. Hon blir genast vän med Anna.

Filmen behöver inte vara realistisk, men den är verkligen detaljerad, såsom leran på kimonon eller klädernas veck är detaljer som fångar oss i denna tecknade värld. Precis som musiken i den magiska cirkel, som Anna kände sen tidigare när hon var i Sapporo. I öppningsscenerna förvandlas hennes teckningar till en vanlig lekplats i ett magiskt slott. Vi ser barn leka och ramla skildrat med detalj rika scener som blir helt fantastiska liksom bal sekvenserna i månskenet. Vi får möta Marnies mystiska eleganta amerikanska far. Det gamla huset med dess pråliga stil, har många hemligheter, liksom den mörka ”dark ladyn”, som är den riktigt onda personen, som verkar manipulera alla till och med Marnies mamma.

Filmen är vacker. Den lyckas med det mycket svåra, nämligen att visa våra rötter och hur mycket våra förfäders liv påverkar våra liv. Möjligen kan man tycka att barn kan finna filmen lite för stillsam, men den skulle kunna få dem att diskutera frågor om minnet, som för mig är nödvändiga.

Roberto Fogelberg Rota

Freida Pinto briljera

En svår och smärtsam Malick

Titel: Knight of Cups

Regi: Terrence Malick

Medverkande Christian Bale, Imogen Poots, Wes Bentley, Brian Dennehy, Natalie Portman, Cate Blanchett, Teresa Palmer, Freida Pinto m.fl.

Svensk distribution: SF

Betyg: A

Det finns få filmare, som har varit så egensinniga och kompromisslösa som Terrence Malick. I hans filmer, som alltid är kända för att vara storartade och svåra, finns det alltid en känsla av människans placering i kosmos och av människans ensamhet i tillvaron.

Så är fallet även i ”Knight of Cups” i vilken mästarnas mästare Emmanuel Lubezkis utmärka fotografi enkelt lyckas skildra någonting så svårt och komplicerade som ett livsöde. Det av den vilseledda Rick, som spelas mycket bra av Christian Bale. Det är en annorlunda roll. Karaktären är en regissör eller kanske manusförfattaren som ständigt följs i diverse situationer i Los Angeles och på den kaliforniska kusten men även i Las Vegas.

De dramatiska scener som skulle ha understrukit av någon annan regissör, som ett inbrott och jobbevakning är detaljer utan någon som helst betydelse medan det väsentliga ligger på det sentimentala och karaktärens inre liv. Malick använder sig ofta av voice over men här i likhet med tidigare verk som ”The New World” får rösten bli del av handlingen redan ifrån början. Ben Kingsley läser den engelska klassikern “En pilgrims dagbok”. Filmens huvudtema är att uppnå det som är filosofiskt och fullbordat.

Det är Ricks kärleksrelationer, som tillåter oss förstå hans existentialistiska problematik särskilt genom relationen med den unga älskarinnan Della (Imogen Poots), som tilldrar sig under en tid i livet när hans livliga festande verkar vara en regel för honom. Under perioden möter vi två andra viktiga personer, som är Ricks bror Barry spelade av Wes Bentley och den ytterst smärtsamma rollen som görs av fadern Joseph spelad av Brian Dennehy.

Vi får se utan att veta allt om de svåra relationerna även den som Rick tydligen hade med en gift kvinna Elizabeth, som spelas mycket erotiskt av Natalie Portman. Liksom relationen med Nancy i vars roll Cate Blanchett briljerar, som representerar den stadgade kärleken. Den klassiska musiken och voice over gör så att dialogerna blir svåra att nå och att få ett hum om.

Malick är känd för sin användning av natur men det som vi nu ser i ”Knight of Cups” är en helt annan typ av natur. Den som skapas av män i ett landskap i vilket de urbana och arkitektoniska elementen ibland kan betyda ensamhet och det absurda.

Vad som blir otroligt dramatiskt är de möten som förekommer med strippan Karen spelas av Teresa Palmer. En film som lätt kan verka nattsvart, men lite i taget upptäcker vi ljusare sidor, som party fixaren Tonio i vars roll Antionio Banderas är extremt komisk. Han lyckas göra de amerikanska rokoko palatsen mindre falska.

Den enda sanna kärlek som Rick upplever är den med indiska med super modellen Helen som spelas av Freida Pinto, fint skildrad i underbara sekvenser. Det finns en känsla av klass, renhet (mest när hon praktisera yoga) och erotism som varken är alienerad och sexualiserande. Möjligen kan jag tycka att hennes roll påminner alldeles för mycket om den av Pocahontas i den berömda ”The New World”. Vi har framför oss ett mycket bra allkonstverk som borde ses.

Roberto Fogelberg Rota