Ett rent mästerverk. Jag är så glad att jag har sett den.
Titt The Square
Regi Ruben Östlund
Medverkande Claes BangElisabeth Moss
Svensk distribution Triart
Betyg mästerverk
Jag är mycket glad att tillhöra två kulturer och att en av dem som jag tillhör är den svenska och jag är så himla stolt av vissa verk som Mauritz Stiller Gösta Bergling Saga, Ingmar Bergman ”ansikte”, Jungfrukällaren” ”Så som i en spegel ” Vilgot Sjöman ”Syskonbädd 1782 Bo Widerberg ”Elvira Maningar” och nu Ruben Östlund ”Square. Den sista är för mig så kär eftersom det är den film som jag hade velat göra Jag har citerat dessa äldre fantastiska verk som är ofta utspelas i historisk miljö eftersom dem har kunnat återspegla den svenska samhället förändring någonting som görs i ett genre siece fiction och dystopi med otrolig klass av Ruben i ett samhället som är den som vi lever inne men kanske är på väg till kallt och dystopisk men inget som helst värme och vet. I centrum av berättelse finns Christian danske den är både oss själva men den andra som arbetar i den mest absurda av världar den moderna konst marknader vad som händer för honom är ett serier olyckor som börjar på grund av ett konstig intervju men en helt osympatisk brittisk kulturjournalist. Vi är i ett annorlunda Stockholm som vi första ögonkastet ser ut som den men har ett modernt museum som står på kungliga slottets tak i den Christian försöker med hjälp av några mecenater ofta äldre att driva en modern konsthandel men det händer honom en super problem att han blir bestulen men ett knep som är rolig och tatarisk av hans telefon. Tillsammans med den svårigheter som berör även hans privatliv får stackars. Christian som är förmodligen Claes Bang störa roll. en riktig brakveden. Det som är nyheten som gör filmen helt annorlunda från många andra svenska exempel är faktum att denna nedfall blir mer och mer komisk. Vad som är den största förtjänst i ”The square ” är den på vilken Christina som är extremt väl spelade av Claes Bang inte enbart fäller men blir konstigare och konstigare super nervös och på vilken hans kraft och hur både han och hans kumpan Michael en ytterst duktig Christopher Læssø lite i taget dels deras besiktning och inte minst deras normal beteende för lite I taget blir två stycken förvunna tonåriga och inte några intelligent sådan. Den kusliga i denna Stockholm som både vi känner igen och inte känner igen ges dels av den extremt bra klippningen för vilken ansvara Fredrik Wenzel som dialoger bra medklippningen av samma Östelund som ses inte minst in den rätt absurda i en värld som ständigt tappar befattning i till exempel den scen i vilken det som var Museum störa stjärnskott dvs Julian mycket bra spelade av Dominic West vars roll som måste bara både komisk och mycket tungt och seriös är tvungen att fly för den yngre konstnären Olger som spelas på ett extremt fysik sätt av Terry Notary som är en parodi på apornas planet som även nästan våldtar en vackert kvinnan Madeleine Barwén Trollvik . Denna scen är en parodi på konst men uppenbarligen inte bara konsten är fel men hela samhället från medierna spelade av Anne Elisabeth Moss . Hon är en påstridig journalist oartig och osympatisk som dem två reklammakaren. Just denna roll är ett bevis på filmens groteskeri och på att det samhället som presenteras som är barnsliga konstig och enbart upptagen av narcissistisk och självupptagna människor. Varje samhälles grupp både inne och utanför inklusive tiggarna är presenteras skoningslös med deras problem och mänskliga svagheter. Christian har denna barnsliga sida men han kan åtminstone stå för sina värderingar någonting som ses tydligt i en scen när han står framför media karusellen som låter honom inte tala. Det är dubbelt eftersom personer visade tydligt inget intresse alls för uteliggaren vilken åtminstone Christian köper mat till. Filmen presenterar reflektera och lägger allt på ett bra sätt att vara underhållande och visa samhälles motsägelse i denna 2000 talet Sverige. Det finns en attack mot det som är adels för bigott med medierna vars dolda agenda är bara att förstöra och även mot dem intellektuella svaghet. Visst man lyssnar inte på Christian men han talar för abstrakt och han kan även den klassiska dvs den ”fina ” i konsten som är att spela Johan Sebastian Bach under en backanal på slottet. Människorna där är mindre mänskliga än schimpansen vilken apar efter ett visst borgerskap ideal. En film som är rolig och även skoningslös som man börd bara njuta av och hoppas att vårt liv inte blir som den lika knasiga som dess huvudpersoner.
Robert Fogelberg Rota