Intervju med Jonathan Katzeff

En så väl gjord film

Titel Huset vid skogen slut

Regi Jonathan Katzeff  

Medverkande Alexandra Alegren, Andrea Larsdotter, Maria Grip, Minna Treutiger

Svensk distribution Lucky Dogs

Betyg mästerverk

Få svenska filmer har varit så fulländade som  Jonathan Katzeffs Huset vid skogen slut. Det är en skräckfilm som är extremt bra fotad av Andrés Rignell och klippt av samma Jonathan Katzeff med hjälp Max Arehn på ett snabbt sätt som låter även välbekanta miljöer som Stockholm och en sommarstuga bli kusliga. Verket är centrerat på en figur, Astrid, spelad av Alexandra Alegren som lever i en drömlik polerad verklighet. Hon upplever en mardröm som åstadkommits av en svår barndom på grund av modern som spelas av Maria Grip, som har en bra dubbelgångare i Terese, en doktor spelad av Minna Treutiger . Men den person som är närmast är Louise, spelad av Andrea Larsdotter. Denna relation är svår men även väldigt konstruktiv och betydelsefull och i slutet ser man hur den har växt.

Skulle du kunna presentera dig själv?

Jag heter Jonathan Katzeff och är 39 år. Uppvuxen i Johanneshov söder om Stockholm där jag bor även i dag tillsammans med fru och barn. Till vardags jobbar jag som tv-redigerare.

Hur föddes ditt projekt?

Projektet föddes när jag städade källaren hemma och hittade ett gammalt manus jag skrivit när jag var 11 år. Manuset var väldigt underhållande och prestigelöst vilket inspirerade mig att göra något likt filmerna jag gjorde när jag var i den åldern. Jag utvecklade manuset och hade som plan att under 1-2 veckor filma det tillsammans med några vänner som är professionella skådespelare (dock kunde dom inte vara med i faktiska filmen sen). Men manuset fick spridning och folk började höra av sig för att se om det behövdes personal. Det var starten på en lång resa.

Jag har sett många influenser och kan tolka in Ingmar Bergman och hans tidigaste Oscarfilm ”Jungfrukällan” med skogen, naturen och även av hans ”Så som i spegeln” med temat av en annorlunda förståelse av verkligheten. Stämmer det, samt David Lynch?

Gällande influenser så är dom precis som du skriver, många. Jag har alltid varit ett stort fan av Wes Cravens arbeten så därav titeln, men det finns många fler. Jag är uppvuxen med en mor inom teater så det är många författare där som inspirerat, men framförallt älskar jag när man håller sig på en plats, likt en liten scen, så därav den lilla stugan. När det kommer till Ingmar Bergman är det inget jag reflekterat över just i denna film, men är inte förvånad att du får de tankarna då jag som 20-åring jobbade som scentekniker på Ingmar Bergmans sista pjäs ”Gengångare” som sattes upp på Dramatens stora scen. Jag lärde mig massvis av att vara nära honom när han arbetade, så vissa saker åker nog med av bara farten. Det var aldrig ett medvetet val i denna film men däremot vet jag att just ”Jungfrukällan” inspirerade Wes Craven till ”Last house on the left” vilken i sin tur var inspiration för mig så jag antar att det går i en cirkel. De som inspirerat just denna film är till största del Wes Craven, Michel Gondry, Sam Raimi, Susanne Bier och Paolo Taviani. Sen har Philip K. Dick inspirerat mycket och även Jung. Till en viss del Lynch också men jag har gjort mitt bästa för att ändå inte vara fullt lika abstrakt. Jag har alltid haft ett starkt intresse för fasader och ytor hos karaktärerna i mina berättelser och det har varit den absoluta största drivkraften med det här manuset, för här hamnar vi verkligen så mycket under ytan det går att komma. Det är ingen slump eller dålig fantasi som låter karaktärernas dialoger nästan rakt igenom vara standardfraser och så överdrivna att de nästan är ironiska mot varandra. Det finns en scen som däremot absolut inte fick bli det och det är en av mina favoritscener. Det är när storasyster Louise (Andrea Larsdotter) pratar med läkaren (Minna Treutiger) på sjukhuset. Det blir som en bikt där alla väggar plötsligt faller och det är så jag älskar att göra film. Bägge gör ett strålande jobb och den historia som Andrea lyckas berätta med sina ögon är jag fenomenalt nöjd med. Det är inte så mycket ordet som spelar roll som vad faktiskt sägs och förmedlas.

Kan du berätta om de platser där du har spelat in din film och valet av skådespelarna?

Att låta skogen få en karaktär är av flera anledningar – dels för att ge publiken lite utrymme att tänka medan jag samtidigt etablerar en känsla men också för att stryka under den utveckling som sker inom karaktären Astrid, vill säga att när hon mår bra vid ankomsten till stugan är det varm och idyllisk sommar men ju sämre hon mår desto senare på året är det utanför huset. Ingen har tänkt på det hittills men alla bilder på skogen när skräcken väl har börjat är filmade sent på hösten och det finns inga löv kvar på träden längre. Små detaljer som jag ändå tror för med sig en känsla till publiken även om de kanske inte kan sätta fingret på den. Allt inne i stugan är inspelat i Gottröra som ligger strax utanför Rimbo. Alla bilder som är utomhus där man inte ser något hus är filmade utanför min lägenhet i Björkhagen i anslutning till Nackareservatet. Att filma nära där jag bor är dels av ekonomiska själ men också för att jag gjort film här i hela mitt liv och kan jobba snabbt där jag vet vart jag har allt. Alla skådespelare förutom Minna Treutiger var nya för mig innan produktion. Jag är van att jobba med folk jag redan känner eller har jobbat med tidigare så det var lite av ett lotteri. De vänner som skulle haft rollerna fick jättestora roller som förändrade deras karriärer på andra håll så vi fick casta nya skådespelare istället, vilket blev jättebra.

Skulle du kunna känneteckna de olika karaktärerna?

Valet var riktigt svårt och Alexandra måste kommit minst 12-20 gånger och provfilmat. Först 3-4 gånger själv och sedan i konstellation tillsammans med andra skådespelare som var påtänkta för rollen som systern Louise. Det var en lång resa men jag behövde försäkra mig om att den som nu fick rollen som Astrid verkligen kunde klara av det för hon skulle ändå vara själv mer än halva filmen. Det är en otroligt krävande roll. Astrid behövde vara någon som kan gå från en ytlig karaktär som tryckt bort mycket av problemen i hennes liv till någon som tvingas vandra genom en väldigt het skärseld för att kunna gå vidare med sitt liv. Louise är storasystern som förstår att hon har ett ansvar som hon till en viss mån hedrar men när det blir för allvarligt är det lättare att fly. Hon har därför aldrig riktigt helt fullt ut kunnat vara ett stöd åt Astrid i livet. Stina skulle jag vilja känneteckna med en typisk ”Bullmamma”. Hon är övertrevlig och säger inte så väldigt mycket. Hennes avslappnade ton är hennes vapen – hon kan bygga upp folks självkänsla till max men hon kan också rasera den inom loppet av en blinkning. Det hon säger tror man på. Terese, doktorn som än en gång får leda en bikt. Jag tror hon kämpar mest av allt med att inte involvera sig känslomässigt i sina patienter men ibland, som nu, kan hon känna i luften att personen i rummet behöver fem minuter och kan hon ge den tiden gör hon det.

Vilken kamera och hur mycket ljus har ni använt er av?

Kameran var en RED epic och den samt objektiv gick vår samproducent Björn Benckert in med. Ljussättningen var väldigt sparsam och vid ett par tillfällen hade vi inte mer än en fotogenlampa. Med det sagt så hade vi 1-2 stycken lastbilar med ljusutrustning men varför det valdes att vara sparsmakat får fotografen Andrés Rignell svara på. Det är ett lekfullt projekt och han kanske ville testa lite nytt? När månljus behövde fejkas så blev det såklart en hel del mer lampor än bara fotogenlampan. Jag är otroligt nöjd med fotot i filmen.

 Vilken har varit er budget?

Budgeten var 90 000 kronor som jag sparat ihop genom att klippa trailers till andras filmer.

Var distribueras filmen?

Simon Kölle är säljagent för filmen och ansvarar för distributionen. Just nu är den släppt i Sverige, Norge, Finland och Danmark. Distributörerna då är Lucky Dogs.

Robert Fogelberg Rota

Rembrant intepretato da Greenaway

Un film sull’arte e sul delitto

Titolo la ronda

Regia Peter Greenaway

Interpreti Martin Freeman ; Jodhi May Maciej Zakoscielny Fiona O'Shaughnessy

Voto capolavoro

Peter Greenaway é sicuramente uno dei registi visualmente più interessanti per il fatto che riesce a fondere parecchie forme d’arte nelle sue inquadrature cosa che ha fatto meglio di ogni altro con l’ausilio del direttore della fotografia Reinier van Brummelen in questo Capolavoro the nightwatcher dedicato al celebre quadro di Rembrandt van Rijn che qui é interpretato con arlecchinesca abilità da Martin Freeman parlo di commedia dell’arte come del teatro piú di tutti distante dall’intepretazioen sotto le righe tipica del cinema molto spesso americana. Il rembradd t di Martin Freeman é un geniaccio interessato alle donne alle sottane che cerca sempre uan confrontazioen verbale antimilitarista e ironico con diverse passioni. Quella per la moglie Saskia intepretatoa con garbo e grazia da Eva Birthistle con la quale é pieno di complessi di colpa che si vedono nelle scene molto toccanti di amore nel letto di quest’ultima morente ma anche pieno di tenerezza sul letto di morte all’infatuazione per la modella che giudica come musa perfetta Hendrickje una molto naturale Emily homes alla relazione con due donne molto diverse l’adolescente aabusat adal padre Marike che troverà posto nel quadro interpretata da Natalie Press alla relazione distruttiva con uan cameriera di casa sua Greidel interpretata da Jodhi May . Come mai con lei le cose vanno in maniera così tempestosa con urli e una spirale di violenze; per un fatto il mugnaio Rembrandt é in condizione di inferiorità rispetto ai militari che odia e invidia. È l’unico che tira male con un archibugio rischiando di diventare cieco che non può fare quello che fanno i militari mettere in pratica la violenza agire e non ritrarre . Un personaggio fondamentale nella drammaturgia di Greenaway  Jacob de Roy interpretato da Krzysztof Pieczynski  che alla fine critica con parole molto esate e sensate anche se ha prima vista é il classico pedante del teatro seicentesco l’opera d’arte. Mentre le altre scene di ronde ritraggono semplicemente quello che succede questa invece riesce a rappresentare una scena a rendere questa scena viva e farne una denuncia su quello che era successo diventando non un’opera da ascrivere lal pittura ma al teatro. Un teatro da guitti come il personaggio comico dell’attore jacob Joriz molto ben interpretato da Hugh Thomas o quello dell’eroe mancato il bel Egermon che é intepretato dall’attore polacco Maciej Zakoscielny l’unico che é un amico di Frans Banning Cocq ovvero il committente che é interpretato da Adrian Lukis. Puó sembrare strano che specifico solo in qeusto punto del mio articolo che quest’opera é prodotta in diversi paesi ma riesce a prendere il meglio di questo la capacità recitativa degli inglesi signorili é intesi, istrionica capacità dei polacchi oltre che il contrasto tra i campi lunghi é u montaggio asimmetrico nervoso di Karen Porter che dà drammaticità all’opera. Si vede subito in questo gioco di chiari e scuri la grande differenza presente tra i personaggi buoni o medi e quegli malvagi dal pessimo Rombold Kamp titolare di un orfanotrofi che abusa di bimbi e bimbe è sfigura la propria figlia la bellezza offesa Marita interpreta da Fiona O'Shaughnessy attrice non più adolescente ma adulta però capace di mettere l’innocenza e la freschezza di un attrice di quell’età  ormai che contrasta con gli altri ”cattivi”. Questi sono i due danddy Ferdinad du Boi un elegantissimo e cinico  Jonathan Holmes e l’irritante pedofilo Hendrick Uylenburgh interpretato da un luciferino  da Kevin McNulty  . Se vogliamo vedere la forma il linguaggio filmico ricorda moltissimo quello presente in ”Il fanciullo di Macon ” dello stesso regsita che però é anche una sacra rappresentazione  dove la presenza del male é fondamtale. Questi personaggi sono lascivi , violenti , piedi di se é soprattutto quotidini. In una scena sono a nudo più simili a hooligan é mafiosi di gentiluomini del 1600 quando propongono a Rembradt di ”formicare” con una venere d’ebano la modella statunitense sudafricana Talkiera Carter. Lo sfruttamento sessuale é un qualcosa che colpisce sia le classi inferiori che le popolazioni extra Europee . I due dandy sono molto più equilibrati é pieni di avrei sfaccettature dei diversi personaggi che troviamo in uno dei primi capolavori dui Greenaway ”Il contratto del disegnatore”. Cito proprio questo film ambientato nel 1600 anche se una generazione dopo per due moti il tema della perdita della vista la critica al protestantesimo è soprattutto una somiglianza che altri critici hanno visto con Barry Lyndon. In barry Lyndono l’eccentrico é godereccio personaggio di un violento Redmond barry un enorme Rayan O’neil viene buttato fuori da quadro con un ’inquadratura fissa mentre qui Rembrand vuole uscire dal quadro. Chi può muoversi furi é una grande attrice ed ex modella polacca Agauat Bsek nel ruolo di Titia Uylenburgh L’amministratrice occhialuta di Rembrandt un ruolo molto ma molto ben interpreto. Un film da Vedere e rivedere

Robert Fogelberg Rota

Den största svenska skådespelaren har gått ur tiden

Min kropp är rädd men inte jag

Max von Sydow har gått bort efter en så fantastisk karriär som ingen svensk skådespelaren med möjligen av Ingrid Bergman , Greta Garbo och Alicia Wiklander. Jag kommer inte att utgå från alla Max von Sydows roller i denna döds rum´na men för dem som har betyd mest för mig. Det är diverse tittar svenska och utländska som jag tycker har ett särskild del för denna mångsidiga talang  Det är en helt del i många av världens stora filmskaparen även om det finns nåra konstigheter att sydkoreanska, japanska och kinesiska samt indiska och afrikanska regissörer har inte haft honom. Den första stora rollen för mig är onekligen den i Alf Sjöberg ”Fröken Julie” det är en elegant  film med en djärv film språk som påminner mycket väl om två olika tendenser den av stum film tiden men av den psykoanalytiska i en av ljuset mästaren. Sjöberg lyckas att förkroppsliga Stridsbergs värld och Sydow en helt pojken ifrån landet är naturlig men full av en utställnings och karisma som han senare skulle visa även i hans stora internationella genombrott George Stevens ”The greatess sory over Tell”. Detta var som bekant ett stjärnspäckat spektakel men den Jesus var en helt jordnära och ytterst temperamentsfull l karaktär allvarlig men med en distanserade ironi. Det var en frösättning på dem stora framgångar i tre mästerverk som står för kanon av den svenska filmen Aurtorius Block i ”Sjunde insegel” från 1957. Vad gör denna film fantastisk onekligen Bergman regi och vilja att med ironi och djup undersöka vår rädsla för döden och den tumma inte med ett fantastisk foto arbete av Gunnar Fischer . vid första ögon kastet skulle just max von Sydow roll verkar den mest passiva men det är den bästa som kan se sig själv i döden Bengt Ekerö i gycklaren Nils Poppe och i Jöns den väpnande spelade av Gunnar Björkstrand och i skönheten Bibi Anderson. Fats det är dels regissören och åskådaren alter ego och den person som vi känner minst om som har den del som är inte sagt inte sed det svåra kriget. dessa trauma. Max Von Sydow lyckas just med det att presentera ett krigs veteran. Samma kan sägas fat i konsten sfär med den person som har sett har velat ha den i ”Ansikten” Albert Emanuel Vogler är även han briljant fotograferade av Gunnar Fischer i samarbete med Bergman en överlevaren med mörka sidor . det finns mycket av tatarer av fars men även här en döds bild som skulle följa även i ”Skammen”. Bergman som bekant ogillade denna film och det är en av dem få men inte dem enda svenska krigs filmer och den roll som spelas av Max von Sydow är ynklig men mänsklig i en person som tappar hans mänsklighet. Det är en person som får våld även bekymmerslös precis som Tör i 2Jungfrukällaren”. Med hjälp av Sven Nykvist foto och av en aggressiv klippning av Oscar Rosander mycket ovanligt i den tiden svensk film vi kastas ut i en medeltid som är böndag svårt mörk men med människor som har samma problem som oss husar skall man uppfostra barn och hur man skall agera. Det är en medeltid som har enbart en kristen familjer jag vill citera dem minnesvärda scener med modern Märta spelade mycket väl av Birgitta Valberg och dottern den deliciösa Birgitta Pettersson. En familj som drabbats av ett mörke i en miljö som likar det som vi kan se ut från oss. Max von Sydow lyckas att vara en hämnaren men även en fader Dessa roller omväxlas i den av en vanlig ”knegaren” nästan lite buskig artig som ägaren av en bensin makten  i ”Smultronstället” och den av en vanlig och grå byråkrat i Vilgot Sjöman ”Älskarinna2 som är ett höst aktuell och mänsklig film. När det gäller den svenska filmen jag kommer inte att uppehålla mig till det högt berikande samarbetet med jan Troell men vi nämna ”Vargtimmen” det är en filmen om Bergman egna demoner men är även ett djup drama av den ensamhet som vi känner i Sverige som tyvärr blev inte i en passion. Själva Max von Sydow ångrade sig djup att han inte gestaltade biskopen i ”Fanny och Alexander” fast jag tror att han hade inte gett mycket till denna roll. Karriären i utlandet var rik av framgång inte kanske i alla filmer men i många som i till exempel i John Huston ”Victory” som var en spion historia med ganska tydliga B film kännetecken i vilken Max von Sydow spelade tillsammans med diverse Fotboll spelaren som självaste Pelé och Ardiles. Det var en film som för mig visade att även tyskar under andra världskriget kunde vara inte monster. Fast det som jag hade som den alla största var insatsen i fantasy genre från Kung Ostric i den fantastiska ”Conann Barbaren ” av John Milius en roll som tyvärr blev sönderklipp till fadern av Solomon Kane den girige och tyranniske Josiah Kane som i slutet får en betydligt bättre bild i M.J. Bassett ”Solomon Kane ” med den fantastiska fotografi av Dan Laustsen  och den fina klippningen av Andrew MacRitchie i ett minnesvärd scen när han låter sonen Solomon mycket väl gestaltad av James Purefoy skjuta honom . Vi se hur han lyfter upp den andra skådespelarens rolle precis som dem svåra materialistiska scener i ”Games of Throndes # när han är en gud den tre ögnade kroppen och har svåra scener med Isaac Hempstead-Wright som är en annan rol. I fantasy genre är även den äventyr likande roller som Gunther i ett stor tyska spetakel  för Uli Edel Nibelungen i vilken vi ser honom i ett duell som påminner dem av Douglas Fairbanks. Den roll kan ses en studier för en av dem mest mogna roller den äldre och blind Sir Walter Locksley i Ridley Scott “Robin Hood” med en duele scen som kan klara gaalnt med en av dem bästa bövar Sir Goffruy spelade av den onda och sofisticerade Marx Strong och dem många fina scener med Russel Crowe och Cate Blanchette. En roll som är ond är den i Martin Scoresse för mig enorma Shutter Island väl fotograferade av Robert Richardssom och extremt väl spelade klippt av Thelma Schoonmaker som den onda byråkraten Jeremiah Naehring som personifiera mänga av dem byråkrater som den unge von Sydow möte i den tidigaste svenska filmer. Max von Sydow konflikter mot Mark Ruffo, den mer humana psykologen Ben Kingsley och mest med den total utflippade och tragisk Edward Daniels / Andrew Laeddis seplade av leonardo Di Caprio är själva värda en plats i film historia.

Robert Fogelberg Rota

Mycket bra och viktig film

Så bra som det kan bli

Titel Kung Peter

Regi Petar Ristovski

Medverkande Lazar Ristovski

Svensk distribution Balkan new film festival

Betyg mästerverk

Få krigs filmer historiska filmer har varit så dokumentära och så riktiga som kung Peter. Petar Ristovski regi är perfekt och med hjälp av den vackra foto av Dusan Joksimovic och den aggressiva klippningen av Nenad Pirnat den ger på ett utmärk sätt idéen av krigets meningslöshet och av dess absurditet som drabbar en folk den serbiska. Vad som är slående är faktum att det är inte enbart armen som krigar men mest av allt folket dem enkla bönder och fåraherdar och kungen är en av dem. Den roll som spelas av Lazar Ristovski vilken som alltid gör en underbarast roll är den av en enkelt män som under krönings ceremoni som kommer fram och tillbaka i hans berättelsen av en man som är foga kunglig. Vi ser hur pass mycket den äldre bjässen som lite i taget återgår till en ungdom. Det intressanta delen  av filmen är att se hur lite i taget hur Peter kommer tillbaka till hans ungdom hur man får tillbaka hans skyter möjligheter och får en mer och mer framträdande roll. Under den svåra övergång till havet vi ser tydligt hur det skådespeleri som presteras av  Lazar Ristovski blir mycket lik den av Kirk Douglas i ”Sparatcus”. En av filmens starkare scener är när kung Peters vars favorit musik av John Stuadar Mill vars sidor blir rivan för att förvandlas till  cigaretter av Zvinva en slags pikaresk personlighet som spelas av Radovan Vujovic. Det är en stark roll prestation av en hård veteran som är i själva verket ett mycket känslig människan som instruera i krigarkonsten det som är en av filmens andra personligheter Marinko Spasojevic den unge en timid ung man som spelas av Milan Kolak. Det är en bra roll som visar mycket styrka och stora möjlighet att kunna komma nära dem andra samt förlorar sin oskuld när han kallblodig mördare en österrikisk soldat spelade av Aleksandar Vuckovic som är även den som spelar den timida kronprinsen Alekander . Österrikaren har en grym förhållning sätt mot serberna som ses i den diverse attacker mot civil befolkning någonting som ses vid ögon av Momcilo Gavric som spelas mycket väl av Ivan Vujic en 8 årig grabb som lyckas att ges övertygande porträtt av detta krigs barn som tyvärr verkar personifiera det som tyvärr kommer att ända med mången serbeter. Dem starkare scener är dem av reträtten först välordnade och sen när dem franska 75 millimeter artilleriet pjäser förstörs och sen med kylan samt av dem andra fienden som är albaner.. Kvinnor har trots att det är en manlig film en framträdande roll  som Mariko modern Makrena Spasojevic spelade mycket väl av Danica Ristovski det reaktion mellan henne och kungen är intressant eftersom det visar en tydligt bild att dem två känner varande   Det är för mig en av Petar Ristovski filmer att presentera dem som nyanserade och bar visligen plundrar dem serbiska soldater men dem dödar sårade men angriper inte den  sårbara armen.Ytligare en positiv egenskap i en film som har några extremt minnesvärda scener som dem tvp slag mot österrikaren och i skådespelarnas fantastiska gestaltningar

Robert Fogelberg Rota  

Ttrist som gröt

En film som tyvärr säger inte mycket

Titel Min pappa Marinen

Regi Mårten Klingberg

Medverkande lena Endre Rolf Larsgård Ralph CarlssonKlas Wiljergård

Svensk distribution SF

Betyg C

Den svenska filmen med undantag av Fucking Ålmål och ännu tidigare med filmer ”Flickan med hyacinten har int varit åtminstone enligt mig inte så bra att skildra ut personer som träder fram från garderoben. Nu görs det av Mårten Klingberg med hjälp av ett utsök fotografi från Simon Pramsten och en bra klippning nästan lite aktion liknade av Henrik Källberg. Historia krätsar kring en 30 årig vänster radikal tjtje spelade av Hedda Stiernstedt med namnet Hanna som försöker att komma inne i journalistik historia men har misslyckas och vars kille är otrogen. Hon kan bara komma hem från en sm stad i syd Sverige vars hennes mamma Eva spelade ed tetaralisk charm av Lena Emdre är skol fröken och en far Lars ingen mera än Rolf Larsgård som öär kyrkohere. Det är en kyrkan den samtida svensak kyrkan snäll och inkluderade som resten av samhället och det ses mycket i dem personer som finns runt omrking först den tillfälliga överordnade prästen krykorheder Gunnar spelade mycket väl av Ralph Carlsson. Lars mor och Hannas mormor som är tvungen att flytta hem till byn har precis död och då börjar en period av förvandling i vilken vi kommer att upptäcka att fadern har en uppenbarlig kvinnlig sidan i vilekn han blir en kopia av modern Eva i skeppade av lena Endre som tyvärr blir adels för tam. Inget reagera dålig mot det förutom ett fyllo som vid ett korv Kisk angriper Marienne  i en av filmens mest plata scener och k´just Hanna som är otroligt nära fadern. Det som är viljan av Mårten Klingberg som spelar filmen bad boy den irriterade kameraman Forell  som får en bok publicerade är just Hanna som är mycket näar fadern. Vi kan förstå det kanske inte vid första leva oss inne i Hanna och hennes bekymmer men dem visas aldrig och man tar väldigt sällan ut svängarna som hennes bror den barnliga och överviktiga David som för mig är den bästa skådespelaren i Klas Wiljergård gestaltad som för mig är kanske filmens bästa roll. Det är en trist nästan clownartig roll som är djup ensam precis som den ensamhet av många i hans generation. Det är en irriterade roll men även så djup mänsklig som den av Hannas väninnor och för mig även av den reporter Aisha spelade av Nour El-Refai som blir för mig aldrig sympatisk. Där kunde man ha haft en djupare historia och Hannas pojkvän den snälla hippester Jonathan trist som gröt som spelas av Vilhelm Blomgren . En film som är söt men är aldrig så djup som den borde ha varit

Robert Fogelberg Rota

Polanski mina damer och herrar.... mest herrar

En väl förtjänade Cesar som svider

Titel Officeraren och spionen       

Regi Roman Polanski

Medverkande Louis Garrel Vicent Perez Jean Dujardin Mathieu Amalric

Svensk distribution Njuta film

Betyg A

Det verkar som om Roman Polanski är den största bad guy i hela filmhistorien och sällan man har enligt min mening landar ihop kultur och politik och tolkat konsten enbart för ett moralisk synvinkel. Jag har inga som helst sympatier för det som Polanski har gjort men anser att mycket på grund av den fantastiska fotografi av film fotografen Pawel Edelman fotografi som är minst sagt fantastisk vi lyckas att få en spånande verk om en av dem stora skandalen i den franska Amrén historia Alfred Dreyfus (spelade av ett kuslig lik Louis Garrel) rättegång som tog den starkas kapten med fransk judisk ursprung att bli degraderade och isolerade. Det är inte ett offer som presenteras eller enbart det men en kallt tämligen snobbig och även osympatisk figur. Det är för mig en av filmers stora förtjänst att ha Louis Garrel i denna roll som visar en känslig men även kallt och svårt gripbar roll i sitt förhållande med den som först är bland hans fiende och sen bland hans vänner och hjälpare den före detta läraren vid militär högskolan George Pincuard som spelas av den berömda och briljanta Jean Dujardin. Jag är inte så förtjst i denna karaktär skådespelaren som för mig hade en adels för lätt  Oscar för ”The artist” men nu spelar han ett ännu mer tidstrogen roll till en stum film från den högst teatraliska duellen med en av hans före detta underordnade Kapten Colirade spelade av den ytterst överviktiga Franck Mercadal till dem många svåra situationer från den komplicerade förhållande med älskarinnan  Pauline Monnier som är tyvärr spelade av Emmanuelle Seigner i dem många bråk inte minst med hans direkta överordnade general Mercier spelade av Wladimir Yordanoff en rigid och extrema katolsk motståndaren och med den machiavelliska general Boisdeffre  som är spelade av Didier Sandre en av pamparna å Commedi Francaise. Det som är i alla dessa små essäer av filmiskt skådespeleri är vilja att presentera en människa som i ett kultur miljö rör sig i den tiden slutet på 1800-talet film , teatern med impressionister och inte minst id en tidiga Melies film. Fast det görs på ett distanserat sätt och det finns mycket psykologi och realism. Det är den som presteras av Jean Dujardin rollen av en skurk som förmodligen mot hans vilja blir hjälte i en äventyr film. Objkterna blir viktiga allting från den berömda franska 75 millimeter kanon, till Dreyfus sabel som blir sönderslagen under hans degradering till fotografi och den diverse lapar. Det finns mycket av den ryska Sergej Eistein film men även av Alfred Hitchcock i Roman Polanski sätt att bygga intrigen fast han inbakar i ett verk av sällsynt skönhet . det finns små roller som blir extremt påtagliga som den av grafi expert spelade av Mathieu Amalric som är ytterst osympatisk men stark karismatisk medan dem sympatiska roller som den schweiziska skådepelaren Vicent perrez i rollen som den journalist som presentera en av advokaterna Demange mycket väl spelade av Denis Podalydès eller Emile Zola som blev fundamental för Dreyfus som är är spelade av André Marcon. Det kanske intressantaste rollen är den av fiende spelade av Esterhazy som spelas mycket bra av Laurent Natrella . En film som man måste bara se

Robert Fogelberg Rota