Helt magnifik
Titel nerauda
Regi Pablo Larraín
Medverkande Gael García Bernal Roberto Farías Amparo Noguera
Gael García Bernal mfl
Svensk distribution SVT play
Betyg Mästerverk
Den chilenska filmen är onekligen med en sådan auteur som Pablo Larraín, en av dem största i nuläget. Hans verk är alltid mycket väl filmade och han lyckas att få den alla bästa av skådespelarna. När det gäller Sergio Armstrongs fotografi är den helt underbart, mycket lik det bästa som brukade presteras av dem fotografer som arbetade med Stanley Kubrick i en blandning av realism och en magisk estetik både i filmens första scener när Neruda är i hans naturliga miljö dvs den luxuösa chilenska riksdag och i den roliga bohemiska villa till att sen presentera ett land Chile som har många sidor. Det går från dem trånga rum av bordeller till dem livliga och färgglada gatorscener i vilken man ser den oroväckande närvaro av militärarena med deras eleganta och polerade schweiziska uniformer. Dessa är på personer som har ungefär samma etnicitet av dem invånare men blir främling gjorda. Detta kontrasternas land som senare går till den mäktiga vilda och även nordiska naturen av Cordeljera del Ande en av världens mest imponerade bergs kedjor som kommer att avsluta en spännande jakt av poeten från en annan poet. Neruda i Luis Gnecco mycket övertygande gestalt är långt ifrån sympatisk ; han är självupptagen löjlighet i ett slags machisme som när han försöker att skjuta och lyckas inte att träffa en enda mål och rent av libidos när han skall först presentera sig i dem många bordeller .det är bara i ett tillfälle som han visar en lite sympati handling mot en travesti som deklamera hans verser i ett bordell kallade la Grota och spelade av Roberto Farías . John Huston presenterade en paternalistisk vision av Latin Amerika i ”Under vulkanen” 1984 och där visades många travestier som håll sällskap till inhemska nazister medan Pablo Larraín visar dem som en del av ett folk rörelsen en del av ett land av en folk precis som Neruda. Det är intressant att se Neruda klantas vid en gränskontroll för Argentina då när filmen utspelades år 1948 den enda landet med peronismen som valde att vara verken för USA eller Sovjet Unionen och hur Neruda vill göra sin flykt till någonting fantastisk. Neruda är rent av i sitt hög borgliga fasoner irriterade i sitt sätt att behandla dem andra kommunister som den stakare Pedro Rodriguez spelade av Marcelo Alonso ytterst seriös men så tråkig eller den folkliga Alaro Jara den med Indios etnicitet Michael Silva. Den enda av dem andra kommunister som verkar kunna säga någonting rätt till Neruda är just en sliten skönhet spelade av Amparo Noguera . Hon är ful och talar säger den enda av sanningar. Hon är ful och framför fru kyssar Neruda och frågar i fall alla kommunismen kommer att vara som honom eller henne och påpekat att staten har inte bestämt sig att mörda eller hitta honom. Där har vi filmens riktiga huvudrollen den unga polis kommissarier Óscar Peluchonneau son av ett prostituerade och av den som grunnade kriminal polis spelade så bra av Gael Gracia Bernal . Denne roll som har även långa voice over delar är strålande lik ett yngre Oscar Hercules Poirot fast mer självsäkert och även extremt artig. Visligen står han på den som är fel sidan samma av Pinochet som ses bara en gång som en statist men det finns hans vördnaden runt hela filmen. Óscar Peluchonneau är ovanligt artig mot alla och läser samt förstå även det travesti politiska motståndaren och inte minst den första fru ”Neruda” (i övrigt var detta ett pseudonym) en vackert holländska spelade av Francisca Imboden . Óscar Peluchonneau får även ett slags rolig relation med den som är Nerudas hustru den argentiska ”aristokraten” Delia del Crali spelade mycket väl av Mercedes Morán. Det är en desillusionerade karaktärer som förstå att hennes liv håller på att runna som sand från hennes fingra men är även en vackert levande och inte minst livlig person full av ett karisma och medvetande. Det är någonting som saknas av dem män som är runt Neruda som en porträtt likande Picasso spelade av Emilio Gutiérrez Caba som senare tar honom till Paris och tar poeten från hans riktiga kärlek som är poesin i ett hemland. Det är ingen tillfällighet att man ser Neruda vid bordeller, vid rökiga caféer och vid skuggan av Notre Dame symbolen av en europeisk civilisation som hade inte enbart tagit positiva elementär till Chile. Det är i slutet i den nästan western scen i vilken Óscar Peluchonneau förstår hans fel att det är Nerauda och hela Chile som har läkt med meddelande i böcker katten och råtta med honom. Det är i slutet som man kommer ifrån det som är den riktiga böven Chiles president videla spelade av den extrem skickliga Alfredo Castro. Hans makt som finns i dem fina salonger kan inte finnas i naturen i snö var dem olika elementär ses som givande. En film som har allting och säger allt och alla inte borde men måste se