Överraskande film av Peter Dalle
En fiende att dö för
Regi: Peter Dalle
Medverkande: Sven Nordin, Richard Ulfsäter, Jeanette Hain, Axel Prahl, Allan Corduner, Tom Burke m fl
Disney Buona VistaBetyg A
”En fiende att dö för” är en oväntade “svensk” film som visar att Peter Dalle är en mångsidig konstnär, som kan balansera det romantiska kärleksdramat i andra världskriget med sprängfull action, vilket för vårt minne till Alfred Hitchcocks ”Livbåt”. Dalle har varit mycket duktig som skådespelare, som i porträttet av den stora knarkboven i 1970 – talets Sverige ”Himlen är oskyldigt blå”, men han är ännu bättre som regissör.
Handlingen är enkel 1939 för att bevisa en tyskteori från 1912, arrangerade britter och tyskar en forsknings expedition vid Nordpolen. Besättningen på isbrytaren är rysk. Den ryske kaptenen ersätts av norsk kapten (Sven Nordin) då den ryske dödats av en isbjörn. För att hitta fossil tar man med sig en svensk sprängmedelsexpert. (Richard Ulfsäter).
Historien fungerar lika väl som en schweizisk klocka. Miljöerna är mycket väl återskapade och publiken får känslan av att vara med på plats och ständigt närvarande i handlingen.
Personligen är jag mycket imponerad av Göran Hallbergs fotografi, som är skrämmande ljust, uppmärksamheten ges till varje detalj från dryck och matvaror till vissa föremål som ett kors som radiooperatören bär runt halsen. Kors som kommer att betyda hans död. Scenen av hans strypning är en av de bästa actionsekvenserna som någonsin gjorts i den svenska filmhistorien. Scenen ackompanjeras av musik och beskrivning av det trygga Sverige i vilken den unge geologen Gustavs test spränger under sin utbildning. Denna scen står i kontrast till presentationen av filmens riktiga bovar, nazisterna vid marinministeriet.
Två av filmens duktigaste skådespelare är Leni (Jeanette Hain) den bildsköna, den hårda och aningen feministiska vetenskapskvinnan, och Friedrich (Axel Prahl) den äldre litet gubbiga kollegan. Vi ser honom när han försöker med en Hitler hälsning. Men han växer till en anständig människa i slutscenerna.
Han är ung, elegant, en aning knasig, och naiv. Han verkar lida av initiativet som tas av Leni. Han ser ut som ett direkt citat ur några av Alfred Hitchcocks hjältar mest av alla Gary Grant i ”I sista minuten”. Men filmens verkliga överraskning är den norska supande kapten, som läser Wolfgang Goethe och verkar ha otroligt mycket kontroll på allting. Lite skeptisk blir jag på de rysk/polska sjömännen (varför skulle de ha släktingar i Krakow som inte ens är en hamnstad), de verkar vara lite för lättlurade och brutala. Rolig är scenen som visar dem skjuta som galningar mot en isbjörn som är flera kilometer bort.
En mycket sympatisk film kanske inte så nyskapade, men mycket väl värd en eller flera Guldbaggar.
Roberto Fogelberg Rota