Om liv och kärlek på ett slakthus
En film om ett inre känslan
Titel Om själ och kropp
Regi Ildiko Enyedi
Medverkande Alexandra Borbély, Géza Morcsányi Ervin Nagy Tamas Jordan Zoltán Schneider Éva Bata
Svensk distribution Folketsbio
Betyg A
Få filmer som jag har sett har lyckas att med ett lugnt bildspråk (vilken är ofta typisk i ungerska filmer) med mycket fina bilder för vilken ansvara fotografen Máte Herbai med hjälp av en mycket klassisk klippningen av Károlu Szalai som är väldigt grundläggande i den bemärkelse att den utgör från långa tagningar och detaljer som några playmobil figurer eller inte minst några gem som skall till varje pris hålla i ordning , allt detta hjälper filmskaparen att framställa ett miljö som är både sagolik och mycket realistisk en komplett kvinnlig gestalt som lider av många problem. I centrum av denna vardags drama som går ifrån vår tid verklighet och plats finns en ung vackert kvinnan Maria som arbetar vid ett slakthus. Hon spelas mycket bra av Alexandra Borbély som är i själva verkat en blandning av Emilia Clark i hans roll som drottningen Daenerys Targaryen och i Alfred Hitchcock ”Marnie”. Maria är ordningsamt och verkar vara en med hennes arbete. Hon är ytterst noga påminner allting i ordning och kan inte ha någon som helst kontakt med någon. Det skulle kunna verkar i första ögonkastet att hon lider av någon form av autism men med filmens lunga och aldrig hastade tempot upptäcker vi att det är en annan typ av trauma som har att göra förmodligen med hennes barndom. Den pedantiska sökande av ordning hela hennes kostymeringen (Judit Sinkovics användning av kostymer är verkligen lyckad) vill visa att hon döljer sig själv döljer hennes känslor och hennes korp. Under samtalet med hennes barndomens psykiatriker (en mycket duktig Tamas Jordan som är en slags ungersk Micheal Cane) vi börjar att ana någonting som kan ha hänt som vi får aldrig veta vad det är. Fast vi lyckas att veta varför filmens prolog med två hjortar som springer i en skog i själva verket en dröm som Maria har tillsammans med den som är personalansvarige på slakthuset Endre som spelas av Géza Morcsányi en män i övre medelålder invalid på den enda armen vars liv är enbart full av ensamhet och uppgivenhet. Regissören spelas om och om igen samma scen när han ensam (han behöver stryka hans skjortor) kollar utan att kolla på sport programmera eller när han irriteras av en yngre medarbetaren en slaktaren soSándor som spelas av Ervin Nagy vilken verkar enbart vara ett slags vuxen tonårig. Vi skulle kunna kanske vara hårdragna att hela slakthus är ett slags skolan i vilken det finns många personer som är rett av pubertala som personal VF Jeno (Zoltán Schneider) som skapar en helt orgier eller hans notorisk otrogna fru som spelas mycket bra ab Éva Bata ett slags pinuppa till dem korrupta poliser i vars roll Pál Mácsai är ytterst komisk nästan clownmesig. Filmen går till både mörkare men vackrare tornet och Ildiko Enyedi filmar inte bara i bakgårdar med i reflex bilder. Lite i taget Maria växer och blir tack vare musik och beröring terapi en levande och ung kvinna inte enbart ett skuggan och det finns både absurdism men även komik även om scenen i badrummet är så super tragisk och vackert. Det finns någonting som lyfter filmen och den blir så allmänt giltig i ett drama som kunde spelas inne under alla tider vid alla platser på ett sätt som jag hade bara tidigare skådat i stumfilmer som King Vidor berömda ”The man in the crow” och Frederic Wilhelm Munrau ”Sunrise” och det ses tydligt i slutet som är inte epilog. Just dessa två bilder är viktiga precis som dem långa panoreringar på nötkreaturet som betrakta människor. Vi är inte så olika. En film som man bara måste se.
Robert Fogelberg Rota