En film om kvinnor förtruck

Från lekfullhet till Playboy

My Little Princess
Regi: Eva Ionesco
Medverkande: Isabelle Huppert, Anamaria Vartolomei, Denis Lavant,Georgetta Leahu, Anne Benoit, Jethro Cave, Deborah Révy m.fl.
Visad på de Rumänska filmdagarna på Rumänska kulturinstitutet

Det finns filmer som förmår behandla kontroversiella teman utan att vara ute efter sensation. I stället bär de en inneboende sorg. Så är fallet med Eva Ionescos ”My Little Princess”, en film om övergrepp på en ung flicka i skedet när hennes sexualitet håller på att formas. Filmen bygger på Eva Ionescos egna erfarenheter: Hon var den yngsta modellen på Playboys omslag, tack vare foton tagna av den egna modern.

Handlingen är enkel: Hanah Giurgiu, gestaltad av Isabelle Huppert är en excentrisk konstnärinna som lever i 1970-talets Paris. Hon kan varken ta hand om sig själv eller försörja sin dotter Violetta som i stället lever med mormodern. Plötsligt, lite halvt på skämt, halvt på lek, börjar hon fotografera dottern i allt mer sexiga ställningar, detta när flickan bara är i tio-, tolvårsåldern.

I början av filmen är Anamaria Vartolomeis karaktär en vanlig flicka, kanske en aning lillgammalt klädd, som många barn i början av 1970-talet, men hon är lekfull, levande och snäll. Hon har mormor eller ”gammelmormor” som fast punkt, med rutiner som blir ritualer för att äta, se på TV och gå i kyrkan. Allt som modern hittar på är någonting spännande för Violetta, en rotlös själ.

Försöket att återskapa en behaglig men dekadent brittisk miljö är en vacker bild, men även ett bevis på att modern har tappat all kontroll. Violetta blir mer och mer aggressiv och skrikig. Lite i taget förvärras problemen i skolan, som i sin tur avtäcker ytterligare problematik, från mobbingen av Nadia (Deborah Révy) som är ful som stryk till lärarna som inte ser att Violetta är en begåvad elev som behöver mer uppmärksamhet i skolan.

Dessa scener är mycket slående, eftersom Viloetta med sin korta kjol, sitt blonda silkesliknande långa hår är mycket lik dagens tonårstjejer. Skolan är oförmögen att förstå henne och alla de lekar som modern har utsatt henne för gör att hon, när hon träffar den första lite äldre kille som hon faktiskt kan vara intresserad av på riktigt, beter sig på ett ytterst bisarrt och förnedrade sätt, något som vittnar om den förnedring hon utsatts för.

Kärleken kan inte hjälpa Violetta och inte heller religionen: När hon efter mormors bortgång ber en annan kvinna i kyrkan om hjälp, avvisar kvinnan henne även om hon gömmer sig bakom en falsk vänlighet. Det sker även vid ett annat tillfälle när hennes bästa väninna och dennes till synes snälla mamma bjuder hem henne. Allt verkar som om det skulle kunna fungera men deläser det nonsens som har skrivits om Violetta.

Filmens slutar i katastrof för Violetta när hon först tvångsrakas tillsammans med några andra tjejer på en koncentrationsliknande anstalt och modern kommer för att besöka henne, för att sedan få Violetta att rymma därifrån.

Kameran använder sig endast av naturligt ljus och filmen har ett raffinerat bildspråk med kontaster mellan ljus och mörker i dekadenta miljöer där Jeanne Lapoiries fotografi lyckas skapa ett mästervek i varje stycke. Laurence Briauds klippning är ett skådespeleri i sig.

Robert Fogelberg Rota