Board as hell but so Good
Tittle Beach Rats
Regi Eliza Hittman
Medverkande Harris Dickinson Madeline Weinstein Harrison Sheehan
Svensk distribution Stockholm filmfestivalen
Betyg C
Få filmer som jag har sett är så tråkiga som Beach Rats fast den är mycket väl konstruerade och kanske ge en idéen av en känslan just det att vara tråkig och ha ett tom liv och är inspelade på ett sätt som är mycket dokumentär. Filmen som har ett mycket bra fotografi av Hélène Louvart enbart nödvändigt för att kunna föra historia framåt som är inte välgjord och vackert och av Joe Murphy sig mycket nödvändigt och väl gjort. I centrum av denna historia står den unge snygge männen Frankie spelade av ett tam Harris Dickinson som bör i Brooklyn och har en dubbel liv den av ett typisk vit medelklass ungmannen och på kvällen med rå porrande sjater i vilken han blotar sig för många män. Hans far Joen (gestaltad av Neal Huff )håller på att dö i cancer och modern den fortfarande attraktiva Donna spelade av Kate Hodge vilken är karismatisk ogillar uppenbarlige sonen. Frankie får mycket oväntade för oss en flickvän Simone i vars roll Madeline Weinstein briljera i det som är naturligt. Kvinnor stå för den positiva och bilden som ges av HTBQ rörelsen är mycket bejs. Det är uppenbarlig att Frankrie aktraeras enbart av homosexuella som kan motsavar i has fadern roll (detta öppnar ett fönster mot faktum att Frankie kanske blev utnyttjade som barn ) men även presentera det som någonting mycket onaturlig. Luna park Tivoli vid Conny island är kanske den mest intressanta karaktär med Simone. Båda är vackra glamorös torftiga och en arning vulgära. Simone verkar redan ifrån början när Frankie under deras första möte behandlar henne mycket värre än det som Viconte de Valmont( John Malkovic) behandlar madame De Trouber (Michelle Pfeifer) i Stephen Frars Dangerous Liason men Simone går tillbaka. Det är inte så att hin är masochist men hon ser det som gör Frankie till annorlunda från dem andra en extra känslig kille. Hon blir förbannad när han efter denna bråket han har snaggat sig för att lika vänner. Frankie konsumera droger i stora mått och vi vet aldrig varför det och man undersöker inte det det presnteras bara. Fast om ett europeisk eller fransk film hade presenterat det på ett kallt sätt Eliza Hittman försöker att bli känslomässig men misslyckas. Det som är intressant är hur Frankkie blir en symbol för ett vilja att inte bli äldre att inte växa att inte ta hans ansvara när han misshandlar lilla systern Carla pojkvän Nicole Flyus . det är för mig även mycket konstig den roll av offer av homofobi Jeremy spelade av Harrison Sheehan . Varför just en jämnårig och av vilken anledning? Kanske skall vi se Frankie som en symbol av ett slags medelklass som inte kan göra någonting rätt och gör inte eller någonting rätt. . en väl gjort med ytterst svårt film att förstå
Robert Fogelberg Rota