The Fifth Estate
Regi: Bill Condon
Medverkande: Daniel Brühl, Benedict Cumberbatch, Clarice van Hulten, Alicia Vikander, Laura Linney, Stanley Tucci, Anthony Mackie, Jamie Blackley mfl
”The Fith Estate” är en mycket svår film att skriva om, eftersom många har mer eller mindre egna åsikter och förutfattad meningar om Julian Assange. Stilen i vilken verkligeten presenteras i ”The Fith Estate” är extremt barock. Jag använder mig inte av termen på ett nervärderande sätt, utan snarare för att betona att det finns mycket, delvis på grund av Tobias Schliesslers dunkla foto, som förvandlar den moderna arkitektur i stormetropoler som Berlin, slummen i Kenya och det mäktiga isländska landskapet till fantastiska målningar som påminner de målningar som man ser i Roms kyrkor.
Vi börjar med prologen d.v.s. historian idag, men Assange kontextualiseras och ställs i ett större perspektiv med titlar som börjar med inristningar på stenar, uppfinnandet av tryck konsten och alla tekniska hjälpmedel. I början introduceras Daniel Berg idealisten som är filmens egentliga huvudperson, han spelas med en barnslig charm av Daniel Brühl. Han är överviktig, naiv och mest av allt full av tålamod, som till sist gör honom till en löjlig typ. Tålamod skulle man ha haft enbart för att vistas två minuter i sällskap av Benedict Cumberbatch, som gestaltar Assange en självupptagen, hård macho typ, som öppnar munnen för att säga elakheter eller för att flirta. Just hans relation till kvinnor blir det mest kontroversiella i figuren, eftersom han visserligen är fjollig och extremt narcissisk, men även en man som låter visa sina passioner. Särskilt tydligt ses det i hans relation till kvinnor inte minst till Birgitta Jónsdóttir, som spelas med charm och karisma av Clarice van Hulten.
Rytmen blir tack vare Carte Burwells musik mer och mer drivande och trots att filmen utspelas i någorlunda långa tagningar förkommer det en känsla av instängdhet och paranoia. Det ses i en pinsam med ytterst intensiv scen, när Assange våldgästar Bergs sjaskiga lägenhet i Berlin, var han har ett kärleks möte med Anke Domscheit, som spelas mycket bra av Alicia Vikander. Hon visar sig som alltid helt fantastisk, i sitt spelsätt alla blickar, alla rörelse är kontrollerade. Trots att rollen är mycket banal är hon bedårande, som en ny Greta Garbo. Den mest lysande stjärnan i dagens film. Hon står för den tysta majoriten. Det som är svårt med filmen är att det är för mycket med alla dessa sidhistorier, som när man följer både den mest mytiska platsen som ombord på ”Air Force One” och samtidigt i trånga rum var den amerikanska säkerhetstjänsten med intelligens tas på sängen av den tuffa Sarah Swan, mycket välspelad av Laura Linney. James Boswell spelar med charm och skicklighet Stanley Tucci.
Ganska snart kommer en duell att utvecklas mellan talesmannen för Vita huset som spelas av Anthony Mackie och Assange. Faktum är att Assange nästan är en albino med skotsk accent, han står för denrevolutionära och en afro amerikan för den givna ordern. Det som verkligen är spännande är odyssén som varken är överdramatiserad eller nedtonad, liksom när en av informatörerna spelade av Jamie Blackley räddas från Gaddafis säkerhetsvakter.Tyvärr är den virtuella världen verkligen super trist, som en tråkig musikvideo. En film som har många bra punkter men inte utvecklas till fullo.
Robert Fogelberg Rota