Kriget i Bosnien återigen aktuell på filmduken

En perfekt cynisk film

Titel: A Perfect Day

Regi: Fernando León de Aranoa

Medverkande: Benicio Del Toro, Olga Kurylenko, Tim Robbins, Mélanie Thierry, Fedja Stukan, Eldar Residovic m.fl.

Svensk distribution: TriArt Film

Betyg: A

Få filmer kommer ut så oväntat, som den stjärnspäckade och våldsamma ”A Perfect Day”. Filmen visar att den europeiska filmen lyckas berätta historier på ett sätt som är både spännande och annorlunda. Den historiska tiden i vilken filmen utspelas är under kriget i Bosnien Hercegovina just innan Dalton traktaten. Vi ser hur man försöker få upp en kropp av en överviktig man från en brunn men repet går av. De som gör denna operation är några hjälparbetare. Detta är sättet man introducerar de olika karaktärerna, som Mambrú i vars roll Benicio Del Toro briljerar. Han är enkel, karismatisk och full av problem konstig nog inte på grund av kriget, som omringar honom, men för de olika kvinnoäventyr som han ständigt har, inte minst det med Katja som spelas mycket bra av Olga Kurylenko.

Själva intrigen är inte så spännande eftersom det som intresserar Fernando León de Aranoa är att berätta de mänskliga relationerna. Han gör det med hjälp av två faktorer. Den första är fotografiet av Alex Catalán, som är ytterst bländade och ständigt fullt av starkt ljus. Den andra är den extremt våldsamma och rytmiska klippningen för vilken Nacho Ruiz Capillas ansvarar. Den är väl vara värd ett Oscar pris. Det ses tydligt hur man använder sig av musiken i diegetic form, som rock and roll och heavy metall stycken, som följer bravaderna vilka utförs av B, som är Tim Robbins roll. Han är barnslig, instinktiv, sympatisk en naturkraft, som lite i taget får ett ganska stort utrymme. Vi ser honom först när han tar risker först genom att köra över ett kolik och sen genom att köra, som en galning på farliga bergsvägar. Samma kan sägas om Mélanie Thierry i rollen som Sophie, som är en ytterst välvillig men spretig och oorganiserad tjej, som tjatar mycket med Mambrù men senare börjar komma närmare honom.

Det finns ytterligare två intressanta personligheter. Damir tolken som spelas med charm och distans av Fedja Stukan, en karaktär som har otroligt mycket humor och Nikola en ung kille i vars roll Eldar Residovic inte bara är en frisk fläkt utan även en helt fantastisk skådespelare. Förutom kriget finns faror i form av civila, vilka kan vara små mobbare beväpnade med pistoler eller bittra och sura äldre män vilka är mycket trovärdiga precis, som scenen med en paramilitär styrka. Filmen går i en annan dimension den episka som inte är helt olik den av Francis Ford Coppolas ”Apocalypse now”. Det är filmens stora styrka. En helt oförglömlig upplevelse.

Roberto Fogelberg Rota

Japanska känslor

Hyllning till Tjechov

Titel: Systrarna

Regi: Hirokazu Kore-Eda

Medverkande: Masami Nagagasava, Kaho, Haruki Ayase, Suzu Hirose m.fl

Svensk distribution: TriArt Film

Betyg A

Den japanska filmindustrin är av tradition mycket stark i Sverige. Nu får vi det stora nöjet att se den film som är Hirokazu Kore-Edas senaste verk. Med foto av Mikya Takimotos och med klippning av regissören Hirokazu Kore-Eda ser vi ett mycket fint verk som verkar härstamma från Yasujirô Ozu. Denne inflytelserika regissör som var vida känd för att kunna sätta en kamera i ett precist läge och för att anlysera en mikroorganism, som här är familjen. Detta fanns i Ozus estetik, som är ganska lik den som presenteras av Hirokazu Kore-Eda, mycket av detta precisa sätt att arbeta ses i de långa tagningarna skapade genom en stillastående kamera med ett djup som är nödvändigt tillsammans med de ständiga rörelse ändringar för att ge en äkta filmisk känsla åt berättelsen.

Den tre systrarna, som inte är så olika, bor i en villa staden Kamakura. Den första som vi möter är Yoshino (Masami Nagasawa), som i är en mode medveten elegant affärskvinna. Vi får se när hon har sex med en oduglig kille. Sen får vi möta den halvt komiska och rockiga Chika i vars tolkning Kaho gör en varm och sympatisk gestalt. Systrarna drabbas av beskedet att deras far en känd spelevink har dött på en kurort. Den som verkar mest berörd är systern Sachi en japansk skönhet som spelas mycket bra av Haruki Ayase. Hon är en aning sträng och uppkäftig men verkar ständigt bry sig om alla. Något som är naturligt eftersom hon är sjuksköterska men det finns någonting mer eftersom hon är den som vill bevara huset och familjens minne av fadern, som har lämnat familjen liksom modern gjort. Vid faderns begravning möter vi den fjärde systern Suzu (Suzu Hirose) en mycket tillbakadragen och brådmogen tjej. Lite i taget upptäcker vi hur hon dras till den äldre systern Sachi och att denna dras till Suzu. Systrarna erbjuder halvsystern att bo med dem.

Det lugna tempot som handlingen berättas i visar olika rutiner och hur livet framskrider. En naturalistisk spelstil som även betyder att vi får se hur halvsystern Suzu ska kunna smälta in i den nya miljön. Det ses genom några precisa riter, som att laga mat och den nya platsen i skolan samt att kunna delta i olika tidsfördriv, som skolan erbjuder, såsom ett blandat pojk- och flickfotbollslag. Även systrarnas olika kärleksrelationer skildras, som den rent av komiska vilken Chika har med sin chef en konstig försäljare av sport kläder, med Jim Hendrix frisyr eller den mer tragiska som Yoshino har och den som Sachi har med en gift läkare. Det finns en idé om ett arv i form av cirkulär rörelse.

Vad som gör filmen så intressant är några av de scener i vilka man använder kuststaden Kamakura där filmen utspelas, som scenen när Sachi cyklar med sin älskare på en väg som kantas av några blommande körsbärsträd eller när de fyra systrarna i traditionella kläder håller på att tända ett fyrverkeri. En mycket fin och känslig film, som tyvärr blir lite för mycket sentimental på grund av att Giorgio Giampas musikaliska stycken inte håller måttet.

Roberto Fogelberg Rota

Svensk regissör mycket duktig i aktion sammanhang

Spektakulär aktion

Titel: London has fall

Regi: Babak Najafi

Medverkade: Aaaron Eckart,

Svensk distribution: Nordisk film

”London has fall” är en aktion film i vilken skotten Gernard Butters karaktär ska bli far. I filmens prolog ser vi en attack av obemannade flygplan under en bröllopsfest

 Filmen är en fortsättning på ”Olympus has fall” men den är mer intressant och välgjord inte minst på grund av Babak Najafis regi, som visar att svenskar är super heta i Hollywood. Babak Najafis regi är säker och han tappar ingen tråd. Ed Wilds fotografi ge oss känslan av en mycket precis och hård verklighet som lite i taget övergår till aktion dimension. Scenerna med biljakter eller explosioner av kända byggnader, som sprängs mycket spektakulärt och väl invävda i handlingen. Klippningen för vilken Paul Martin Smith ansvarar är bra inte minst på grund av alla affekter, som får oss att vara inne i bilden. Kameran är sällan en handkamera och vi är i händelserna mitt inte som subjekt men på en position, som påminner om den av Benjamin Asher i vars gestalt Aaron Eckhart gör en bra roll. Han är sympatisk vi ser hur han försöker, när han håller på att jogga med Mike Banning ( i vars roll Gerard Butler är duktig), göra som honom.

Här och sen hur presidenten kan även skjuta och visa sitt manlighet. V får spela ett lite mera komplekt karaktär sympatiske men även rå skoningslös och ett arning pojkartig. Det verkar och jag kan citera enbart ”Scecret soldier of behgasi” ett vanligt knep att dessa super soldater är enbart vuxna tonåriga och i själva karaktärerna finns ett slags blind patriotism. Fast vi kan inte vänta oss någonting annat från en sådan roll. Lian banning är ett ganska irriterade roll nu är hon gravid och jag anser att Babak Najafborde ha gett henne ett liten större utrymmet någonting som får Angela Bassett när hon spelar tal kvinnan Lynne Jacobs jag tycker att i gestaltning av den byråkratiska delen av USA politiska skikten. Bovarna är mycket intressant dels för prologen i början och den patriarken Aamir Barkawi som spelas av Alon Aboutboul lyckas för mig mycket bra att presentera två delar den affärs mesiga och cyniska men även den rå fanatismen.

…… Filmen är en aktions krigs film och Morgan Freeman visas ytligare en gång att vara en av dem mest karismatiska skådespelaren i Hollywood fast rollen är lite för lite frö honom precis som alla dem utlänska stads chefar. En väl gjord och underhållande film

Roberto Fogelberg Rota

Inte alls vass

Stjärnor räddar inte mindre lyckat verk

Titel: Secret in Their Eyes

Regi: Billy Ray

Medverkande: Chiwetel Ejiofor, Julia Robert, Joe Cole, Nicole Kidman m.fl.

Svensk distribution: Scanbox

Betyg D

Tyvärr vid några tillfällen det går inte att göra en bra film trots att den ursprungliga förlagan är helt fenomenal. En förlaga som i detta fall är Juan José Campanellas Oscars prisade ”Hemligheten i deras ögon” som är en av filmhistoriens bästa och vassaste filmer.

Historian är enkel en ung vacker kvinna full av livsglädje våldtas och mördas brutalt av en ung ligist. Det är omöjligt att straffa honom eftersom han samarbetar med säkerhetsstyrkorna. Detta kunde kännas lämpligt i 1970-talets Argentina trots svåra tider känns det helt fel under George W Bush juniors presidentskap 2002 i USA. Den del som kunde ha blivit ett intressant tidsdokument av 2000-talet början misslyckas totalt. Den argentinska förlagan var genomtänkt och visar mycket i form av långa tagningar och miljöer. Tagningar i den amerikanska upplagan är kortare och sparsamma rent av snåla och verkar inte genomtänkta. Den argentinska filmen växlar mellan ibland öppna utomhusscener med scener som nästan är klaustrofobiska.

Ray Kasten spelas av den mycket duktiga afroamerikanske skådespelaren Chiwetel Ejiofor. Han är bra som den unge poliskommissarien. Han är sårbar men handlingskraftig men jag anser att han får alldeles för få tillfällen att utvecklas, precis som Julia Roberts i rollen som Jessica Cobb. Visserligen förstår vi smärtan och dilemmat men vi ser det inte, som i den argentinska förlagan, en djup kärlekshistoria och en kontrast mellan de två som älskade offret. Samma kan sägas när det gäller Joe Cole i rollen som Mazin, vilken är en alldeles för konstig gestalt. Hans vilja att infiltrera sig bland muslimska grupper är endast antydd och inte utvecklad. Den som fungerar bra är Claire Sloane i vars roll Nicole Kidman är mycket duktig och även så lik som möjligt den argentinska förlagan.

Filmen blir tyvärr aldrig gripande trots att den är ett bra handverk.

Roberto Fogelberg Rota

Tjänsteflickans dotter

Titel: Den andra mamman

Regi: Anna Muylaert

Medverkande: Regina Casè, Michel Joelsas, Karine Teles, Camila Márdilla, Lourenco Mutarelli mfl

Svensk distribution: Folkets bio.

Betyg C

Den brasilianska filmen har en fin tradition, men man kan inte påstå att den har varit särskild närvarande på de svenska biodukarna trots ett mycket fint arbete av den ideella organisationen Cinebracile. Nu får vi se ett mycket bra verk av Anna Muylaert, som i allra högsta grad är en social film men även ett verk i vilket vardagsrealism lämnar plats åt någonting annat dvs de olika nyanserna i en ytterst mångfacetterad verklighet. Enbart vid första ögonkastet beskriver den ofta stillastående kameran en verklighet i en realism, som verkar vara nära den av övervakningskameror, som påminner om Michael Hanekes estetik, fast Anna Muylaert går längre och använder sig även av miljöer för att beskriva det som händer. Vi upptäcker att Anna Muylaert har gjort en film som huvudsakligen är ett socialt verk. Hon tar oss till staden San Paolo en av de största metropolerna i Brasilien och i Latin Amerika.

Huvudrollsinnehaverska är Val spelade av Regina Casè en rolig rejäl brasilianska från nordöstra delen av landet, som anses vara landets kulturella vagga. Vi får först se hur hon leker men en liten pojke, Fabinho (Michel Joelsas), som är sonen i huset där hon arbetar. Pojken frågar tjänstekvinnan om hon skall bada med honom i en bassäng, men hon svarar jag har ingen baddräkt. När pojken blir stor får vi se hur bunden han är till henne precis som om hon skulle vara hans mamma. I den tyska expressionismen och inte minst Robert Wiene i ”Doktor Caligaris kabinett” där man ofta lät omgivningen definiera karaktärerna nu låter man det ske på ett omvänt sätt. Huset är modernt sterilt, men det finns inbyggt en stark ålderdomlig samhällsstuktur. Man lätt kan förstå att familjens värderingar är konservativa trots den moderna attityden.

Val styr i huset hon är en helt nödvändig för att allt ska fungera. Hon är en andra klassens medborgare, som får sova i rummet på bakgården. Det finns i huset mycket stora spänningar för donna Barbara i vars gestaltning Karine Teles briljerar. Hon är precis som Val en ganska överviktig medelålders kvinna men vi märker genast skillnaden på hur inbunden, nervös och klumpig hon är. Alla hennes försök att tala engelska eller använda sig av svenska design prylar är en fasad för att verka som en av den amerikanska eller europeiska medelklassen. Anna Muylaert är åtminstone inte i denna film förtjust i drama, men hon låter Barbara visa att hon är djupt skakad av en bilolycka men ännu mer av mötet med Jessica (Camila Márdilla) som är Vals dotter. Val är ålderdomligt respektfull mot alla hierarkier. Dottern är hennes motsats rebellisk och låter hela tiden påskina faktum att hon har studerat och håller med det fortfarande. Hon är villig att visa att hon kan många saker och att hon både vill och kan leva.

Det många gånger extremt realistiska fotografiet av Bárbara Alvarez och klippningen av Karen Harley, som föredra långa tagningar, stannar till med en dramatisk bild. Såsom den av en trappa som är i mörker vilken är en symbol för landets system som inte låter personer ta sig upp eller få en bättre ställning. Den person som verkar ännu mer desperat och som vi lite i taget tycker synd om är fadern i familjen som spelas av Lourenco Mutarelli. Han är en före detta konstnär som dagarna i ända står nästan helt passiviserad. Kanske en lite för stillsam film men inte på grund av det mindre intressant.

Roberto Fogelberg Rota

Så viktig

Ett fullständigt mästerverk

Titel: Förförd

Regi: Maiwenn

Medverkande: Vincent Cassel, Emmanuelle Bercot, Louis Garrel, Chrystèle Saint-Louis Augustin m.fl.

Svensk distribution: Folkets bio

Betyg A plus, plus

Få filmer som jag sett har varit så bra och perfekta i alla avseende som ”Förförd”. Den visar en realism som är magisk visserligen har vi skådat liknande i tidigare verk som i King Vidors ”Pasty” och i Roberto Rossellinis ”Rom öppen stad” dvs fotot av Claire Mathon är naturligt nästan dokumentärt, som visar olika vinklar.

Filmen är en tillbakablick av Tony en fransk kvinnlig advokat som spelas av Emmanuelle Bercot en till synes vanlig borgerlig tjej, som har många jobbiga ovanliga sidor som vi kommer att upptäcka. I filmens början vid alperna blir hon skadad. Medan hon är på ett rehabiliterings centrum i södra Frankrike kommer hon i tillbakablickar ihåg sin kärlekshistoria med Giorgio en krögare i Paris som spelas av Vincent Cassel. För att prisa denna fantastiska skådespelare skulle jag kunna skriva flera böcker. Det som Cassel gör är att genom diverse inspirationskällor från den franska klassiska teatern såsom Don Juan samt mycket även från aktion filmer, som Robert De Niros första roller med Martin Scorsese lyckas han gestalt en komplett och stark karaktär. Giorgio är liksom Solal (en mycket duktig Louis Garrel som hamnar i bakgrunden men inte är osynlig) kvinnotjusare. Vid första möte med Giorgio upptäcker vi att han trots sitt eleganta hem och belevande sätt är en förvuxen tonårig som leker med fotbollsspel och behöver ständig bekräftelse. Detta är sättet på vilket regissören Maiwenn presentera honom. Vad som är stort är att precis som Tony (Marie Antoinette alias Tony) är Giorgio en fullständig karaktär med olika sidor och rent av kontroversiell. Det framkommer i den ytterst erotiska scenen när de två har älskog i resturangen och när han lämnar henne. Det som verkar cementera kärleksparet är deras son Simbad. Vi får följa han födelse. Efter sonens födelse blir både Tony och Giorgio ansvarsfulla under en tid.

En annan karaktär är Agnès (Chrystèle Saint-Louis Augustin) en modell och skönhet med afrikanskt/fransk ursprung. Visserligen är hon lite sliten och arrognat men vi tycker verkligen synd om henne. Agnès nerbrytning är ett förspel till Tonys nerbrytning. Vi märker mer och mer Tonys småborglighet inte minst när hon tjatar på Giorgios vänner och scenen i vilken hon bryter samman är en av de svåraste i den franska filmens historia. Hon visar hat mot Agnès och till sist för att kunna få delad vårdnad av Simbad måste Giorgio bryta med sina vänner. Vännerna är sympatiska, varma och verkar ha roligt.

Klippningen ger alltid en känsla av instängdhet förutom när Giorgio och hans vänner möts. Under rehabiliteringen börjar Tony umgås med några unga ligister eftersom hon saknar Giorgio. Den verkliga kärnan i filmen är klasskillnaden mellan Tony och Giorgio. Man börjar känna av den i filmens början när Solal inte kan acceptera Giorgio och det ses ännu mer tydligt i relationen mellan Giorgio och svärfadern. En riktiga bra film boka in att se den omedelbart.

Roberto Fogelberg Rota

Muy bien

En lyckad dans

Titel: Our last tango

Regi: German Kral

Medverkande: Johana Copes, Juan Carlos Copes, María Nieves Rego m.fl.

Svensk distribution: Nonstop Entertainment

För mig det är fullständigt ofattbart att ”Our last tango ” inte blev vinnare av ett Oscars pris 2016 för bästa dokumentär film eftersom den är ett makalöst verk i vilket skönhet, filmteknisk skicklighet, kapacitet, lidelse och den mänskliga värmen slås samman.

I centrum av historien finns Maria Nevers och Juan Carlos Copes som har varit och fortfarande är två av världens bästa tango dansare. Vi ser dem först i ett fantastiskt dansnummer. Tango är en metafor för livet och inte bara en dans. Tangon liksom livet är komplicerad och rika på olika tempon. Vi möter Maria och Juan alltid vackra och i fin form i deras professionella/känslomässiga liv i staden Buenos Aires. Lite i taget med hjälp av arkivbilder, som är genialiskt blandade med nyskapade scener, materialiseras artisternas liv. Ofta när man tänker på tango tror man att mannen är den ledande aktiva partnern men vi upptäcker att det är tvärtom. Om det kan stämma att den snygga Maria skulle vara hans Stradivarius är hon ett instrument som påverkar stilen och läraren. Det är ett samspel med många kordinationer. Arkivbilderna ger den enklaste delen av dokumentet som minnet och levnaden istället är det som ges av de nyskapande bilderna, känslan av tiden och mest av allt hur människorna levde och hade det i Argentina på 1950 talet.

Den unga Maria spelas mycket väl av en annan fantastisk tango ballerina som är Ayelén Álvarez Miño. Vi ser hennes återskapelser. Vi befinner på en teater rekvisitan visar tiden. Vi upptäcker styrkan hos Maria, en barndom tillbringad bland de allra fattigaste och eländigaste i samhället med ingen som helst lyx förutom en radio och hennes danslekar samt hennes längtan genom tangon. Vi märker att Ayelén Álvarez Miño är en sämre ballerina än Maria fast hennes mer svävande stil passar bättre i dessa scener. Juan och blickarnas möte påminner stark om en scen i ”De fyra riddarna från Apokalypsen”, som gjorde Rodolfo Valentino till världsstjärna.

Det som Jo Heims och Félix Montis fotografi tar fasta på är rytmen. Ulrike Tortoras klippningen är en nattlig dimension, inte så olik den av kultfilmer i en filmisk romanticism, som i Andy Webbs ”Interview with a vampire” eller Joel Schumachers ”Fantomen på Operan”. Vi ser förutom bilder av mörka miljöer, av skymningar och mest av allt solnedgångar att dimension är nattens, den av fritiden efter arbetet och även bortom alla förändringar som rörde Argentina både när det gäller det politiska och det sociala. Peronismen, kampen av den ortodoxa marxismen, kontakter med före detta nazister och en av de mest brutala diktaturerna som någonsin skådades verkar inte finnas utan blir lämnade åt sidan. Inte för att ge tangon en eskapistisk dimension, men för att visa att tango är bortom det och att det är frågan om det djupaste och privata.

Maria berättar för oss. Det är inte frågan om intervjuer i klassisk mening utan snarare monologer som låter oss förstå att det var ett nöje för underklassen men skulle även visa någonting mycket djupare nämligen de mänskliga relationerna. Det finns i en av de mest drammatiska scener när vi ser hur Juan som vi skulle kunna definiera som en blandning av Rudolf Valentino, Carlo Tevez och författaren Juan Borges visar för oss hur han har försökt att ändra sitt liv när nya musikstilar kom med triumferande intåg. Maria förklarar skillnaden mellan sättet som hon såg dansen och det mer kommersialiserade sätt som andra ballerinor ser på dansen. Man kan inte säga att tangon är jämlik men kvinnan ses på liknande villkor. Filmen blir mer och mer den om Juan och hans historia samt hans ständiga behov av bekräftelse. Det finns trots att han har familj en stark känsla av ensamhet. En film som kan ses och uppskattas mycket väl även om man, som jag inte kan dansa tango.

Roberto Fogelberg Rota

Turkist tragedi

Inlåsta flickor

Titel: Mustang

Regi: Deniz Gamze Ergüven

Medverkande: Nihal G. Koldas, Suzanne Marrot, Ayberk Pekcan, Tugba Sunguroglu Erol, Günes Nezihe Sensoy, Doga Zeynep Doguslu, Ilayda Akdogan, Elit Iscan, Erol Afsin, Aziz Komecoglu m.fl

Svensk distribution: Scanbox

Betyg: A

Den turkiska filmen har under 2000 talet utvecklas enormt. Den har slutat vara en slags främmande fågel. Verket ”Mustang” är en film som följer samma tema som Peter Mullans ”The Magdalene Sisters” och Sofia Coppolas "Virgin suicide" fast ”Mustang” är mycket bättre och lyckas skildra på ett bättre sätt. Det ar inte en film om Islam men om en äldre mentalitet som tyvärr allt för ofta drabbar unga kvinnor som segregeras och tvingas till arrangerangerade äktenskap på grund av att forma ekonomiska allianser och i detta specifika fall på grund av egoism.

Situationen är ganska extrem fem systrar med mycket liten åldersskillnad bor med sin mormor på en mycket vackert plats vid Svarta havet. De är alla vackra, långa, slanka och blonda. De skulle kunna smälta in var som helst i norra Europa. Mormor eller farmor (det specificeras aldrig i filmen) skulle kunna verka som den snälla rara men hon är i själva verket en skoningslös hustyrann. Allt som hon säger är banaliteter. Det framkommer när hon gör sina spända och formella presentationer av barnbarnen. Hon vill se alla gifta medan hon fortfarande är i livet. Nihal G. Koldas har meriten att presentera en till synes sympatisk kvinna attraktiv för sin ålder men i själva verket hatar hon flickorna enbart för att de är unga och har hela livet framför sig.

När det gäller fotografiet för vilket både David Chizallet och Ersin Gok ansvarar, har vi har den rätta dimension d.v.s halv skugga i vilken värmen från solen kväver allt. De äldre kvinnorna, som Hanife (Suzanne Marrot) kanske är simpla men de gillar flickorna. Det visas när hon lyckas sabba en tv sändning av en fotbollsmatch som enbart får ses av kvinnor, eftersom männen har ställt till med alldeles för mycket våld. Dessa sekvenser med flickornas glädje visar hur Mathilde Van de Moortels klippning fungera bra, eftersom den alternerar långa meditativa stunder av flickorna inlåsa liv och rena aktionssekvenser.

Skollovet börjar med en tragedi med anledning av att de på en strand har lekte med några skolkamrater (pojkar) någonting som gör flickorna suspekta. Detta retar gallfeber först på mormor men ännu mer på morbrodern, som är mannen i huset Erol (Ayberk Pekcan). Han verkar vara en normal affärsman. Men I själva verket representerar han det värsta i det patriarkaliska systemet.

Reaktionära idéer, det fysiska, psykiska och sexuella våldet som kommer att drabba mest av allt den tredje systern Salma, som spelas mycket bra av Tugba Sunguroglu. Erol, blir outhärdligt när morbrodern skjuter med en kraftig automat pistol nästan i kroppshöjd. Vi upptäcker fler och fler mörka hemligheter och kanske även en kriminell aktivitet. Selma kommer att vända sig mot killar som liknar morbrodern.

Filmen ses i flickornas perspektiv och berättar rösten är lelle mycket väl spelade av Günes Nezihe Sensoy. Hon är vacker, ser ut som en modell i miniatyr och är handlingskraftig utan att vara en pojkflicka eller en liten Pippi Långstrump. Hennes röst lyckas att komentera mycket bra vad som händer, som den kostsamma förvandlingen av huset. Det är hon som tar hand om den fjärde systern, som spelas mycket bra av Doga Zeynep Doguslu, som är svagare och mer barnslig än de äldre systrarna. Hon är den som man tycker mest synd om. Den femte systern är till synes kaxig, Sonay (spelad av fotomodellen Ilayda Akdogan). Hon gifter sig med sin kille som visas sig vara en blivande hustyrann. Ece (Elit Iscan) gifter sig med den lillgamla Osmna (Erol Afsin). Paret får oss att känna oss generade för dem men även förskräckta när Osmans fader, som presenteras mer än spelas av Aziz Komecoglu hotar gynekologen med en pistol.

Det finns i detta nattsvarta porträtt av turkiska män en rolig sympatisk karaktär det är gatuförsäljaren Yasin som spelas mycket väl av Burak Yigit. Han är en komisk karaktär ”Karagöz” (en kasper figur). Han är den enda person som handlar rätt. Filmen slutar för mig på ett öppet sätt. En film som man bara måste se.

Roberto Fogelberg Rota  

Strak sven nedelänsk drama

En extremt kritisk film

Titel: Paradissviten

Regi: Joost van Ginkel

Medverkande: Anjela Nedyalkova, Boris Isakovic, Magnus Krepper, Erik Adelöw, Ewa Röse, Issaka Sawadogo m.fl.

Svensk distribution: Folketsbio

Betyg A

Joost van Ginkel har gjort en mycket bra och stark film, som inte är en knytnäve i magen utan snarare en serie sparkar på den som ligger. Sparkarna attackerar hans hemland Nederländerna och en viss ytterst kommersiell mentalitet angående prostitution och problemen med landets tuffa attityd mot invandrare. Det är tre historier som smälter samma. Filmen har Andréas Lennartsons fotografi som inte är vackert utan snarare starkt, smutsig och mycket lik verkligheten. Klippningen för vilken Bob Soetekoux, Teum Rietveld och Wouter van Luijn ansvarar är både våldsam och kontemplativ, som delvis påminner om Ingmar Bergman mest mogna verk men filmen har även aktions sekvenser. ”Paradissviten” är mest en multimedial film i vilken flera bilder även de från YouTube och Skype smälter samman.

Den första karaktär som vi möter är den till synes lyckliga och tanklösa Jenya en bulgarisk tjej som gestaltas på ett mycket fint och intensivt sätt av Anjela Nedyalkova. Hon är inte en klassiks skönhet utan snarare ett slags fulsnygg Lolita som sprutar av liv och glädje någonting som hon får ge av kall på och försvinner när hon i Amsterdam istället för ett modell jobb hamnar i trafficking var Ivica styr i vars roll Boris Isakovic är ypperlig. Denna före detta serbiska krigsförbrytare är hemsk och skrämmande på grund av att han samtidigt är en kärleksfull fader men även en tämligen barnslig och bortskämd tonårig. Det finns någonting av Emir Kusturicas bovar här fast det saknas komiska inslag. Han lever i en vacker och ytterst lyxig lägenhet och har en klubb till vilken även den kulturella eliten kommer. En som blir inskriven i den är den svenska dirigenten Stig i vars roll Magnus Krepper är minst sagt lämpligt kastad. Han är en perfektsionist, som har främjat sig från allt och alla för att sträva mot det yttersta. Det ses tydligt i relation som han till sin son Luka, som spelas mycket bra av Erik Adelöw. Han är mycket duktig inte minst i de scener i vilka han får dialogerna med modern Ewa Röse, en annan känd musiker. Vi ser hur pass duktig pianist han är men även en nervös och ensam pojke som strävar för att vara bäst. Fadern är varken svår eller elak men han kan inte lyssna på sonen.

Till sist kommer Stig med sin integritet och sitt passiva främmade sätt att göra någonting hemskt. En handling som Yaya spelad av Issaka Sawadogo tar ansvar för vilket Stig inte gör. Yaya är en afrikansk invandrare som har kommit till Nederländerna för att arbeta. Han agerar som en familjefader för dem som bor i utkanten och arbetar i växthus industrin. Han kommer att hamna i samma situation som Jenya. Yaya har med sin religiösitet, sina kristna värderingar förmågan att ta sig de ur denna djävuliska situation. Allt verkar komma på sin plats. Det är en film som man bara måste se.

Roberto Fogelberg Rota