Hyllning till Tjechov
Titel: Systrarna
Regi: Hirokazu Kore-Eda
Medverkande: Masami Nagagasava, Kaho, Haruki Ayase, Suzu Hirose m.fl
Svensk distribution: TriArt Film
Betyg A
Den japanska filmindustrin är av tradition mycket stark i Sverige. Nu får vi det stora nöjet att se den film som är Hirokazu Kore-Edas senaste verk. Med foto av Mikya Takimotos och med klippning av regissören Hirokazu Kore-Eda ser vi ett mycket fint verk som verkar härstamma från Yasujirô Ozu. Denne inflytelserika regissör som var vida känd för att kunna sätta en kamera i ett precist läge och för att anlysera en mikroorganism, som här är familjen. Detta fanns i Ozus estetik, som är ganska lik den som presenteras av Hirokazu Kore-Eda, mycket av detta precisa sätt att arbeta ses i de långa tagningarna skapade genom en stillastående kamera med ett djup som är nödvändigt tillsammans med de ständiga rörelse ändringar för att ge en äkta filmisk känsla åt berättelsen.
Den tre systrarna, som inte är så olika, bor i en villa staden Kamakura. Den första som vi möter är Yoshino (Masami Nagasawa), som i är en mode medveten elegant affärskvinna. Vi får se när hon har sex med en oduglig kille. Sen får vi möta den halvt komiska och rockiga Chika i vars tolkning Kaho gör en varm och sympatisk gestalt. Systrarna drabbas av beskedet att deras far en känd spelevink har dött på en kurort. Den som verkar mest berörd är systern Sachi en japansk skönhet som spelas mycket bra av Haruki Ayase. Hon är en aning sträng och uppkäftig men verkar ständigt bry sig om alla. Något som är naturligt eftersom hon är sjuksköterska men det finns någonting mer eftersom hon är den som vill bevara huset och familjens minne av fadern, som har lämnat familjen liksom modern gjort. Vid faderns begravning möter vi den fjärde systern Suzu (Suzu Hirose) en mycket tillbakadragen och brådmogen tjej. Lite i taget upptäcker vi hur hon dras till den äldre systern Sachi och att denna dras till Suzu. Systrarna erbjuder halvsystern att bo med dem.
Det lugna tempot som handlingen berättas i visar olika rutiner och hur livet framskrider. En naturalistisk spelstil som även betyder att vi får se hur halvsystern Suzu ska kunna smälta in i den nya miljön. Det ses genom några precisa riter, som att laga mat och den nya platsen i skolan samt att kunna delta i olika tidsfördriv, som skolan erbjuder, såsom ett blandat pojk- och flickfotbollslag. Även systrarnas olika kärleksrelationer skildras, som den rent av komiska vilken Chika har med sin chef en konstig försäljare av sport kläder, med Jim Hendrix frisyr eller den mer tragiska som Yoshino har och den som Sachi har med en gift läkare. Det finns en idé om ett arv i form av cirkulär rörelse.
Vad som gör filmen så intressant är några av de scener i vilka man använder kuststaden Kamakura där filmen utspelas, som scenen när Sachi cyklar med sin älskare på en väg som kantas av några blommande körsbärsträd eller när de fyra systrarna i traditionella kläder håller på att tända ett fyrverkeri. En mycket fin och känslig film, som tyvärr blir lite för mycket sentimental på grund av att Giorgio Giampas musikaliska stycken inte håller måttet.
Roberto Fogelberg Rota