Luc Bessons absolut bästa film
”The Lady” är Luc Besson senaste film, en mycket bra film. I Stockholm visades den först på Stockholms filmfestival, var regissören introducerade den. Det är en film som bör ses eftersom den handlar om en av de absolut mest beundransvärda personerna på jorden, nobelpristagaren Aung San Suu Kyi. Hon porträtteras mer än gestaltas av en kinesisk/malajisk skådespelerska Michelle Yeoh. Aung San Suu Kyis make Michael Aris spelade av David Thewlis de kämpar för demokrati mot militärstyret i Burma. Tyvärr är denna historia inte slut än och det är synd att filmen inte fick något Oscars pris.
Fotografiet är magisk och lyckas balansera två verkligheter. Den i Burma full av ljus, ståtliga guld liknande färger och verkligheten i England och Norge i gråbrun ton den så kallade ”civiliserade” världen. Vi börjar med det brutala mordet på Aung San Suu Kyis fader utfört hastigt och utan några som helst förvarningar av några unga militärer. Filmen fortsätter med reportage bilder av vårt fönster mot världen, Tv:n, till fram 2007. Bilderna ackompanjeras av stark melankolisk elektronisk musik. Vi ser buddistiska munkarna i fredligt demonstrations tåg 2007. Omvärlden visade naturligtvis inte det minsta tecken på att stödja eller hjälpa dem. Burma blir porträtterat på ett sagolik sätt, precis som berättelsen om prinsen i sagan (dvs generalen) berättar för sin dotter. Tyvärr slutar allt i en mardröm. Yeoh försöker anstränga sig att vara en helt normal person, en levande medelålders kvinna, som har en djup passion för sin make som med åren blir allt starkare.
”The Lady” är först och främst en kärlekshistoria, ett förhållande mellan två viljestarka men ”vardagliga” personer. Formen i vilken Luc Besson berättar historien är den av melodramats, vilket innebär, som Stanley Kubrick brukade säga kampen för det goda i en grym och orättvis värld. Besson använder sig mycket bra av finkänslig musik (Eric Serra ansvarig för musiken) och av omgivningen som framhäver verkligheten (Thierry Arbogast ansvarig för fotot). Det är ett djupt melankoliskt sådan, som använder sig av ironi mot makthavarna, som man driver med för att visa hur svaga och ynkliga de är. Porträtten av militärer är övertygande eftersom de är skjutgalna och brutala men även mycket oroliga och håller fast vid vissa äldre traditioner. De är skrockfulla. Det ses tydligt i den gestaltning, som Flint Bangkok gör med psykologi, han går till en spågumma, som har några märkliga ansiktstatueringar. Han lyssnar på sina grymma och korkade av underståtar. Alltid iklädd ett par solglasögon, alltid beredd att visa upp sig i en ståtlig paraduniform. Det sker trots att han är en grå eminens. Han rör sig enbart i opersonliga korridorer som är typiska för hans diktatur eller i trånga dunkla gatumiljö. Hans manlighet är ett bevis på våld.
Det finns en scen som är betydelsefull och förklara mer än allt annat bilden av det grymma och absurda sätt på vilket diktaturen fungerar när man tvingar några av de demokratiska aktivisterna gå i djungeln på ett minfält och mobbas av några regeringstrogna milismän. Klippningen, som Julien Rey ansvarar för, fungerar utmärkt eftersom den lyckas att ge en klar och stark rytm till händelserna
En film som man bara måste se.
Robert Fogelberg Rota