En fantastisk film om romantiken
Titel Juliet nacked
Regi Jessie Peretz
Medverkande Rose Byrne Ethan Hawke, Chris O’Dowd
Svensk distribution Scanbox box
Betyg A
Hur är det med någon tonårsidoler blir helt annorlunda än dem som vi hade väntat oss och dem uppskattar inte vad vi gör för dem. Hur pass mycket är konstnären eller betraktaren som häger rätt till kosten. Dessa och mpnga andra frågor ställs i Jessie petez senaste verk som är mycket korrekt fotograferade av Remi Adefarasin med en klippningen som är ganska enkelt i att framför den lilla stadens lungare tempo med betydligt längre tagning precis som den amerikanska landsbygget och London frenetiska tempo. Kanske på grund av det är det fyra personer som står för klippningen Sabine Hoffman och Robert Nassau . I händelserna centrum står en film professor vid den lokala universitet Ducan Thomson spelade mycket väl av Chris O'Dowd . han är lång spretig och trots hans skickligheter i analyser han har tydligt många problemet när det gäller mognade . han vägra att ha barn och han vill inom den minsta dekomponera olika låtar av ett rock idol Tucker Crowe till vilken Ducan dedicera en geniförklarad blogg med ytterst bombastiska tornet som sätter honom i kontakt med liktänkande i hela världen. som han nästan påtvingar till hans hustru Annie Platt vilken är elegant spelade av Rose Byrne. Om det finns någonting tragisk i Ducan som blir förförd av en lite sliten och knarkliga kollega Carlie mycket väl spelade av Megan Dodds det finns i Annie en form av sentimental längtan till någonting bättre. Hon ser bra ut mycket vackert eller mycket bättre än någon annan kvinna har ett bra arbete som museichef och en syster den lesbiska Rose spelade av den lite mera bastanta Lily Brazier men har ett saknade till någonting annat. Det är en längtan som är mera otröstlig och man ser det tydligt i några scener bland annat i en av dem roligaste i vilken hon skall stoppa ett brandalarm i underkläder efter att hon har bränt matten. Detta är öppningen till den stora vändningen när Anne postar en recension som är inte fördelaktig för Tucker Crowe vilken svara och inleder en form av brevväxling med henne. Denna roll av en avdankad musiker som har förvandlat till ett slags white trash med ångest på grund av hans förflutna och en svår kris spelas så bra som det bara går från Ethan Hawke . Denna roll kunde ha varit irriterade och patetisk med Ethan Hawke lågmälda spel den ironiska självdistansen sätter honom med några one liner som ”You cannot restast your life” gör det till så intressant och stark på alla sätt och viss. Tucker Crowe lever i ett garage och det enda som han är intresserade av är relationen med sonen Jackson som spelas mycket bra av barnskådespelaren Azhy Robertson . dennes gestaltning är mycket naturlig realistisk och som Francois Truffauld sa under diverse omständigheter man skall filma barn för att man älskar dem . det är en öm relation fadern och sonen en far Crowe som ser igen på ett dramatiskt sätt hela hans liv komma tillbaka inte minst i dotter Lizzie spelade av modellen Ayoola Smart . Crowe och Annie blir allt närmare även på Ducans hemma plan och när skaparen av musiken avisar fansen här vi i ett djup psykologisk men även estetisk diskussion som inte är dålig placerade. I själva verket har dem rätt alla två eftersom bedömningen av konsten måste utgå från den tiden och de känslor som det skapar oss dem två uppspänner som är skapare och betraktare., Filmen blir i ett komisk virvel större och store med många b figurer som borgmästaren Terry Barton otroligt väl spelade nästan en parodi på Boris Johnsson bra gestaltad av Phil Davis eller den villade dansaren barsalty spelade av Enzo Cilenti ansat känd för Games of Throndes. Ett rolig och välgjord verk med ett öppet slut.
Robert Fogelberg Rota