Leonardo Dicaprio, Tom Hardy hymn till Jerzy Grotowskis estetik

Mr Glass lidande
 

Titel: Revenant
Regi: Alejandro González Iñárritu
Medverkande: Leonardo Dicaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Grace Dove, Forrest Goodluck m.fl
Svensk distribution: Fox
Betyg A

”Revenant” är ett mästerverk. Denna fras skulle lätt kunna vara min recension, men du som läsare vet vi som skriver filmkritik alltid vill lägga till någonting. Alejandro González Iñárritu lyckas visa att western film är fullt levande även om det är en annorlunda typ av western, som utspelas under 1820 talet (1828 mer bestämt) i samma område som Stanley Kubrick lät sin film ”The Shining” utspelas. Vid klippiga bergen i ”The Shining" är det kampen mellan människan och naturen som är huvudtemat men i "Revenant" är det kampen mellan människorna. I denna dystra historia om hämnd och rasism ser vi inte kampen mellan de goda och de onda utan kampen för att överleva.

Början av filmen är för mig mycket intressant eftersom vi ser temat av jakten, som kommer att utvecklas under filmens gång. John Fitzgerald huvud antagonisten är som ondskan själv i vars roll Tom Hardy gör ännu en mer osympatisk tuff bov än rollen Bane i filmen ”Batman”. Leonardo DiCaprio, som gestaltar Hugh Glass skjuter älg i de djupa skogarna. Detta gör så att dramat kan börja. Vi möter Fritzegard som efter att ha urinerat säger någonting vettigt när han påpekar att de borde ha åkt tidigare och inte vänta till det sista för att bereda hudarna. Jag kommer senare att diskutera det fysiska med DiCaprios skådespeleri jag vill göra detsamma om Tom Hardy. Det fysiska påminner om det extrema som vi kunde se i den polske teater reformatorn Jerzy Grotowskis estetik. Tom Hardy är en utmärkt skådespelare. Han är filmad på ett sätt som gör honom till en säckig oattraktiv person. Kostymering men även det han gör bygger upp karaktären, som blir ett grymt odjur. Precis när han säger sin replik blir den lilla jägarexpedition, som lyder under befäl av en officierare och gentleman Captain Andrew Henry (mycket väl spelad av Domhnall Gleeson) angripna av fientliga indianer.

Vi noterar redan ifrån filmens början det extremt vackra och ljusa fotografiet för vilket ansvarar mästarnas mästare Emmanuel Lubezki och en mycket välgjord klippning av Stephen Mirrione som lyckas presentera ett fint perspektiv men även extrema närbilder, som inte bara är de av ansikten, som träffas av pilar och pilbågar som blir närstridsvapen. Denna långa sekvens visar sig trovärdig. Redan vikingarnas under sin tid i Amerika var tvungna att fly med fartyg ofta fick européer eller deras ättlingar rädda sig genom att fly sjövägen när indianerna angrep. Vi kan påminnas om andra filmer av Alejandro González Iñárritu som ”Babel” och ”Beautiful” där karaktärerna vistas i tomma hårda landskap där de ofta rör sig i långa tagningar och panorerings bilder där den absoluta historiska äktheten visas. Visserligen har indianerna våra sympatier eftersom det är deras land som de kämpar för men de är långt ifrån sympatiska och inte minst Rea folket. De plundrar dödar och sen kommer vi att se hur de samarbetar med fransmännen.

Filmen kommer förmodligen att gå till filmhistorien inte minst för scenerna i vilka en björn angriper DiCaprio. Det är ett mycket häftigt överfall för att björnhonan försvarar sina ungar. Vi ser tydligt att för Fitzgerald är Glass en förrädare eftersom han har varit ihop med en indianska. Vi ser vid flera tillfällen en återkommande drömbild under ett träd, eller när man ser en enorm pyramid av bisondödsskallar. Glass unga fru spelas mycket väl av Grace Dove. När vi ser Glass kan vi beundra DiCaprios skådespeleri. Han går in i rollen vi kan nästan känna hans smärta och lidande när han är skadad och måste krypa. I hans drömmar ser vi när han leker med sonen Hawk, som spelas mycket väl av Forrest Goodluck. DiCaprios och Hardys karaktärer är krävande och mycket fysiskt ansträngande. De ger båda prov på fantastiska fysiska krafter och de är verkligen högform.

En av mina favoritsekvenser är när Glass befinner sig vid ruinerna av en romansk kyrka där en bäck porlar. Han beundrar en väggmålning av yttersta domen. Just dessa bilder med musik av Carsten Nicolai, som är tvångsmässigt apokalyptisk gör filmen så stark. Miljöerna i forten känns mycket äkta precis som den sista duellen som är en essä i närstrid. En annan viktig scen är flykten när indianerna försöker att få ta i Glass. Det är en ren aktions sekvens i vilken vi ser hur man arbetar med en annorlunda stil, som är mer underhållande. Ytterligare ett bevis på att ”Revenant” inte enbart aktualiserar western myten utan visar den med en stark och personlig stil. Filmen är som en väggmålning som visar en tid som lade grunder till mycket av det som senare skulle bli USA. Enligt mig är Alejandro González Iñárritu är en av vår tids bästa regissörer.

Robert Fogelberg Rota

En gigantisk film

En gigantisk film

Titel: Macbeth

Regi: Justin Kurzel

Medverkande: Michael Fassbender, Marion Cotillard, David Thewlis, Sean Harris, Jack Madigan, David Hayman, Scot Greenan, Amber Rissmann, Kayla Fallon, Lynn Kennedy, Seylan Baxter,  Elisabeth Debicki, Lochlann Harris, Paddy Considine, Jack Reynor, m.fl.

Svensk distribution: SF

Betyg A

Få filmer är så fulländade som Justin Kurzels ”Macbeth”. Detta måste ses på grund av olika anledningar den första är att filmen förhåller sig respekt fullt mot William Shakespeares original pjäs men filmen är även en klassisk film med många fina scener. Det som Justin Kurzel lyckas lyfta fram med hjälp av Adam Arkapaws fotografi och med Jed Kurzel musikaliska stycken är att föra över det som Shakespeare skrev mellan raderna det komplexa politiska samhället av den skottska hög medeltiden och det trauma, som förstörde livet för Macbeth och lady Macbeth vilket vi ser tydligt i scenen i där de begraver sin förstfödde son, som gestaltas av Jack Madigan och senare i slaget. Vi ser en grupp, som långt ifrån liknar en arme klädd i uniformer som verkar komma från the night watch i ”Games of Thores”. Jag tar denna jämförelse eftersom det är på det sätt som Justin Kurzel materialisera och modernisera Shakespeare genom att konfrontera honom med de moderna myterna. Det är en medeltid som är kroppslig i vilken vi lätt kan känna igen oss, men den är mycket främmade för vår egen verkliget. Handlingen utspelas i ett hårt land med mörka kläder och tämligen enkla vapen vars riddare trasporteras av vanliga hästar med huvor som gör dem mycket lika figuren av döden. En liknad operation görs när det gäller teatern. Ofta använder man sig där av monologer, som den första av Lennox, i vars roll David Hayman är mycket duktig, men klippningen visar även det i handling som för teatern är nästintill omöjlig att visa. Filmen lyckas mycket väl att hjälpa den ena och den andra karaktären i detta allkonstverk.

Innan slaget kommer att utspelas visar Macbeth, i vars tolkning Michael Fassbender är enastående, hur han hjälper en ung krigare Scot Greenan att ta på sig sin mundering. Hela slaget har en stor dos av våld men är även estetisk på grund av Chris Dickens klippning med en stor motion våldsamma rörelser och med en klassisk användning av ljus och bildkompositioner. Redan under slaget möter vi häxorna ”den läskiga” men söta flickan (Amber Rissmann) den unga Kayla Fallon och de två Lynn Kennedy och Seylan Baxter som presenterar två åldrar. Medan Roman Polanskis hade i sin konventionella (fast utmärka) filmatisering presenterat kvinnor som monster. Här gör Justin Kurzel dem till vanliga kvinnor som enbart är utsatta och lätt kan jämföras med kungen Duncan i vars roll David Thewlis är ytterst lämplig i hans roll finns det någonting religiöst och sakralt, som ses tydligt i scenen i vilken en mycket ung lady Macbeth håller på att be inte till Gud med djävlarna för att få styrka.

Om inte Marion Cotillard får Oscar för denna roll anser jag att man borde lägga ner priset. Varje blick och varje rörelse är perfekt man tar ofta henne ovanifrån. Vi ser hur hon först är i massan av kvinnor och små flickor som är typiska i den lilla byn Iverens. Det finns en scen i kören i vilken hon är omringade av små flickor. Det betyder att hon är en av flickorna som finns i gruppen någonting som hon lämnar i de scener i vilka hon blir Skottlands drottning. Miljöerna det kungliga palatset och katedralen är i sig helt fantastiska med en lek av ljus när hon enbart är vit klädd med pärlor. Det smink som hon använder sig av är ett mycket modernt. En ytterst intensiv scen förutom när hon tar tillbaka dolkarna till vakterna och efter att hon har sett Lady Macduffs bål (mycket väl gestaltad av en enastående Elisabeth Debicki) till den fantastiska scen när hon blir galen. Då är hon enbart klädd i ett enkelt vitt linne och vi ser tydligt hur förvirade hon är med det utsläpta håret på sin barfota promenad på det hårda skottska fjället. Det påminner starkt om en annan galenskap nämligen den av Ofelia. Om Kurosawa, Orson Wells och Polanski hade försummat rollen Lady Macbeth har Marion Cotillard och Justin Kurzel lyckas att ge rollen rätt blandning av naivitet och grymhet som är typisk för många av dessa kvinnliga bovar. Marion Cotillard får hjälp av lady Macduffs roll. Det är en liten roll, den av en vacker ordnade och välstädad fru som lämnas av sin man och som till slut som så många andra förbannar Macbeth. Macduff som spelas av Sean Harris är en intressant roll och skådespelaren lyckas med sin bestialiska utstrålning att spela någonting som är enastående mest för den grymma slut duellen i vilken på ett korrekt trovärdig och smutsig sätt man återskapar hans två svärd, dolk och modern brottning.

Macbeth är i Michael Fassbenders tolkning en mycket komplett figur vi ser honom först i slaget när han lyckas föra fram karaktärens olika aspekter från hans ambition, hans skicklighet i striden till hans osäkerhet. Han monterar och demonterar allt själv och allt utgår enbart från hans egen fantasi. Det ses tydligt i det andra mötet med häxorna och när han möter den som kanske var en av hans söner den unge krigare Scot Greenan som han lyckas rädda. Denne kommer tillbaka genom att rekommendera Macbeth att vara så skoningslös som möjligt. Macbeth är mannen som själv vill ta ödet i sina händer och lyckas vända upp och ner på styrkan fast han kan inte kalkylera. Det ses tydligt i den scen i vilken han håller på att gymnastisera och leker genom att göra ”två moulinets” (fakta term för halv cirkulära rörelser med svärd) med det kungliga svärdet. Det finns två scener i vilka Michael Fassbender lyckas att vara helt suverän när han under en officiell middag ser Banquos spöke och när han med en schal på huvudet gör något som en äkta elisabetansk clown som när Macbeth (Allfed Jarry förstod det utmärk i hans kung Ubu) gör narr av en soldat.

Skogen som flyttas är förvandlad till en skogsbrand. Det ger en ännu hårdare stämning till filmens sista slag och i slutscenerna när en ny Macbeth träder fram i person av Fleance i vars roll den unge Lochlann Harris är helt underbar. Vi ser honom först som en vanlig kille som växer allt för tydligt när man ser fadern Banquo en mycket duktig Paddy Considine mördas och i slutet när filmen är helt röd flyr Flenace med Macbeths svärd från Malcolm, Jack Reynor, denna roll är svår att greppa, skådespelaren lyckas utmärk med rollen. Det finns en slags fasanfull grymhet som ses i rollen mest när han går ut och vi kan lätt se att han är en tyrann minst lika vidrig som Macbeth.

En film som är estetiskt vacker mycket respektfull och lyckas att undersöka denna pjäs som är ett mästerverk och som med all sannolikhet kommer att bli en klassiker.

Roberto Fogelberg Rota

Drottning Christina i olika skepande

·         Vad angår oss Sveriges historia?

I oktober 1976 expedierades min insändare till Expressen med påpekanden

om svenska publikens bristande intresse för filmer om Sveriges historia.

Som exempel användes två då aktuellafilmer: den ena - polska storskaliga

eposet om Karl X Gustavs arméers härjningar i Polen kring 1655 -

Syndafloden (Potop) efter Nobelpristagaren Henryk Sienkiewiczs trilogins

andra del; den andra - Anthony Harveys engelska En drottning abdikerar

(The Abdication), med Liv Ullmann som Drottning Kristina.

Jag citerar ur insändaren (som refuserades av redaktionen med sedvanliga

beklaganden om brist på utrymme):

. I december 1974 premiärvisaden en engelsk film om Drottning

Kristina på stockholmsbiografer. Detta var ett andra opus om vår gåtfulla

drottning och den väckte ingen särskild förtjusning bland kritikerna. Även

publiken svek. Att en film inte faller publiken i smaken är i och för sig inte

något märkvärdigt, men i detta fall handlade dock filmen om en långtifrån

oviktig epoki vår historia. Kristina var en verkligen fascinerande

personlighet (vilket redan filmen med Greta Garbo antydde) och hon

spelades av en visserligen norsk, men dock även i Sverige sedan länge

verksam skådespelerska, Liv Ullmann,  som nu tycks försöka upprepa

Garbos framgång på andra sidan Atlanten, en framgång som förändras

genom en helt annan tidsålderns förväntningar.  Låt vara att Anthony

Harveys film om Kristina inte lyckades, låt oss erkänna att det är betydligt

lättare för en vanlig svenskatt identifiera sig med Karl-Oscar och Kristina

Nilsson än med Kristina Vasas öde men det väcker ändå förundran att vissa

intressanta sidor av vårt förflutna inte drar de otaliga skaror av biobesökare

som de borde göra.

För en tid sedan nåddes Stockholm av en annan utländsk film som

försöker återuppliva 1600-talets krigiska epok. Den är polsk, heter

·         "Syndafloden", och bygger på Nobelpristagaren Henryk Sienkiewiczs

roman. Det är av mindre intresse att vi har att göra med den polska filmens

produktionsmässigt största ansträngning hittills. Vad som borde intressera är

däremot bilden av svenskar som hänsynslösa angripare under Karl X

Gustavs fälttåg i Polen på 1650-talet. Det är visserligen klart att filmen

sysslar mest med polackernas heroism och att de svenska trupperna (till

största delen legotrupper från utlandet) utgör ett måleriskt staffage, ett

bakgrund mot vilken kan polska bravader visa sig. Någon uppfattning om

den svenska storhetstidens erövringståg kan man dock få.

. Jag kan tillägga nu att En drottning abdikerar bygger på

en pjäs av Ruth Wolff, men denna härstämning känns inte i filmens struktur

lika starkt som i en annan, och kanske bättre film av Anthony Harvey - The

lion in winter. Abdication kan betraktas som indirekt fortsättning på Queen

Christina (1933) med Garbo. Harvey visar dessutom upp samma ambition

som Alf Sjöberg i Fröken Julie: att framställa mycket i bild, ibland med

korta scener, ibland långa, då tyngda av dialog. Summan är en djup

dissekering av drottningens gestalt: neurotisk, frustrerad, osäker om sin

sexuella läggning, troligtvis the Virgin Queen in i det sista . Men samtidigt

längtande efter tillit, närhet, vänskap och kanske kärlek. I lång konfrontation

med kardinal Azzolino (Peter Finch) förblir alla dessa mål i princip

ouppnåeliga, men orsaker därtill är något diffusa, eller i alla fall mångtydiga,

som inte lätt låter sig förklaras med enkla konstateranden. Alltså öppna för

olika interpretationer.

Är då den nu aktuella Girl King Mika Kaurismäkis bästa film hittills? På ett

sätt, då den är mycket vacker visuellt, och onekligen har vi att göra med en

storstilad historisk rekonstruktion om Kristina och hennes tid. Inspelad i

Finland och Tyskland, med dialoger mest på engelska, men även på franska

och italienska, motsvarar den alla anspråk på en stor utstyrselfilm. Inget ont

heller om skådespelar-prestationer. Malin Buska förkroppsligar Kristina som

i allra högsta grad är en person med både stark vilja och avsaknad av rätt

placerad kompass för sitt beteende, säväl inom politiken som i sitt privatliv.

Virgin queen är knappast bisexuell; hennes erotiska instinkter väcks snarare

till liv av lesbiska känslor till hovdamen Ebba Sparre och detta motiv är  ledande under större delen av filmen till nackdel för hennes möjligen stora

kulturbärande och politiska ambitioner.

 Exempel på de förstnämnda är inbjudan till och besök av den franske filosofen René Des Cartes (så stavad ifilmen) vars snara död misstänks för arsenikförgiftning snarare än

förkyllning och lunginflamation. Stolpar i filmen är årtalen 1634 (2 år efter

Gustav II Adolfs död)-1644 (kröningen)-1648(westfaliska freden)-

1654(abdikationen). Kristina lämnar Sverige och i sista bilden åker till häst

mot imponerande alplandskap. Filmen är rikt med innehåll men efter allt

detta lämnar man salongen något förvirrad, ovanligt tom och tömd på åsikter

om det man tog sig till.

.

Aleksander Kwiatkowski

Woody Allens katastrof

Wood Allens katastrof film

Titel: Irrational man

Regi: Woody Allen

Medverkande: Joqulin Phonix, Emma Stone, Parker Posey mfl

Svensk distribution: Triart film

Betyg Ö

Tyvärr borde regissörer ibland ha den goda smaken att inte släppa sina mindre lyckade filmer och så är fallet när det gäller ”Irrational man” som verkligen är en tam kopia av de verk som regissören, vilkens filmer jag älskar, tidigare gjort. Jag anser att han kan prestera och kommer säkerligen att prestera mycket bättre verk. Själva idén är rolig en universitet professor som anses vara ett snille i filosofi gestaltad av Joaquin Phoenix kommer till ett exklusivt universitet förälskar sig i en kvinnlig student och blir helt galen. I rollen som den avdankade filosofi professor ser vi en mycket skicklig skådespelare men han är helt otrolig som universitet professor Abe. Denne professor är en parodi på amerikansk medelklass fast utan värme och mänsklighet på ett visst radikalt skick fast med fromma sociala känslor. Tyvärr är Joaquin Phoenix fel man på fel plats som misslyckas med allt och blir bara så patetisk att vi skäms. Rollen förlorar tid och allt verkar enbart vara fel som platser, språk och han är en irriterade tjockis. Jag anser att om Woody Allen hade spelat rollen själv hade den varit tusen gånger sexigare och intressantare. Delen när Abe är deppad är minst sagt irriterade. Intrigen är en egen läsning av Fjodor Dostojevskijs ”Brott och straff” och ” Bröderna Karamazov” som Woody Allen har tolkat sympatisk och roligt i sin film ”Död och Pina”, vilken enligt mig är en av filmhistoriens bästa filmer, men nu i ”Irrationell man” verkar allting som om ”apan” försöker att ”apa efter” en människa. Dessutom är fotografiet som presteras av Darius Khondji och klippningen av Alisa Lepselter så platta och mediokra att vilken elev som helst på en filmskola kunde ha prestera bättre.

Tack och lov är musiken mycket lämpligt och rolig en utmärkt användning av jazz på bästa sätt, som starkt påminner om det som vi har hört i många noir filmer. Tyvärr även den enklaste av dem var ansenligt bättre filmade än ”Irrational man”. Jag finner denna film medioker i allt. Den enda roll som verkar främja sig från massan är den gestaltad av Emma Stone som spelar Jill en ytterst irriterade och små borglig studerande universitet professor dotter. Hon har charm och klass är mycket bättre än många andra skådespelerskor. Den feminina delen av Allen som Dean Keaton gjorde i hans första och rent av extremt storartade filmer har övertagits av Emma Stone. Tyvärr faller även denna roll platt och är en intetsägande roll som jag anser man inte tidigare mött under hela Woody Allen karriär. Den ficklampa som Jill får blir ett slags totemism objekt fast det är alldeles för svagt. Den roll som tydligt visar mycket av Allens svaghet i strävan efter naturalism nästan diskbänks realism och humor är den av Rita spelade av Parker Posey tyvärr är hon helt fel i casting. Hon är inte realistisk och har platta repliker och ännu plattare bilder. Visserligen är hon en extremt duktig komedienn men det hade varit mycket bättre att se någon som varit lite mera karismatisk och starkare. Ni förstår nog att jag tycker att denna film är ett slöseri på tid och pengar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den är inte blir Allens sista film och förväntar mig att hans nästa blir i klass med hans mästerverk.

Roberto Fogelberg Rota

Imponerade om en kontrovertiel drottning

Mycket bra trots en svag och föga korrekt förlaga
Titel: The Girl King
Regi: Mika Kaurismäki
Medverkande: Malin Buska, Sarah Gadon, François Arnaud, Michael Nyqvist, Peter Lohmeyer, Hippolyte Girardot mfl
Svensk distribution: Svensk Filmindustri

Betyg A

Få svenska historiska personligheter har varit så berömda som drottning Christina. Jag antar att mycket beror på hennes personlighet som var ytterst mångsidig och kontroversiell. Man har velat placera henne i ett fack. Dessa tendenser finns även i kanadensaren Michel Marc Bouchards pjäs, som tack och lov genom Mika Kaurismäki enorma regissörs skicklighet lyckas begränsa tendenserna och skapat ett mästerverk. Ofta har man sett drottning Christina som en person som hatade Sverige och de flesta svenska medierna som fortfarande hyllar den högts melodramatiska filmen med Greta Garbo (vars tolkning av drottning Christina 1938 visar ynklig småborglighet av fröken Gustafsson en överskattad figur i filmhistorien).

Jag anser att Mika Kaurismäki ger en mycket fin filmversion, som tydligt visar att 1600 talets Sverige var lika mycket Finland och Östersjö området. Uppenbarligen är dessa länder mer intresserade av svensk historia än dagens Sverige. Tyvärr har filmen anspråk på att vara historiskt korrekt men pjäsen som filmen bygger på har många problem. Delen av koversionen är dålig eftersom alla präster trots de olika skickliga skådespelarna framställs som skurkar. Den svenska kyrkans biskop är åtminstone lite sympatisk i Peter Lohmeyers karismatiska gestaltning. De katolska prästerna med den franska ambassadören i spetsen är dåligt spelad av Hippolyte Girardot, en serie fanatiska idioter. Miljöerna är inte riktigt korrekta. Mycket kan bero på att man ser alldeles för många porträtt av kungar som Frederik I och Karl XII som kom efter drottning Christina samt att vissa av kostymerna känns lite för plastiga. Ibland mest i inomhus scener känns det att filmen miljöer inte stöder skådespelarna så att de inte når riktig fram, eftersom miljöerna är lite för enkla.

Anssi Tikanmäkis fotografi är alldeles utmärk även om det är lite för naturalistiskt dvs det leker för lite med ljuset något som var vanligt i 1600 talet måleri. Allt detta är detaljer som bleknar i förhållandet till filmens enorma kvalitéter. Klippningen av Hans Funck är snabb och aggressiv. Den och för fram handlingen. Skådespelarna är minst sagt underbara. Michael Nyqvist gör en roll som är i klass och till och med bättre än de bästa tolkningar som Gunnar Björnstrand, Åke Fridell och Max von Sydow har gjort i Ingmar Bergmans filmer. Nyqvist är stark och har magnetism när han tar den unga Christina från hennes galna mor. Rollfiguren greve Oxenstjärna är sympatisk mot sin son den yngre Oxenstjärna (Lucas Bryant) när han i sonens namn han försöker att förföra Christina och när han förklarar de svårigheter som skulle uppstå genom hennes konversion till katolicismen.

En av filmens få komiska stunder är när Christina går omkring på gator och torg för att följa Ebba Sparre (Sarah Gadon gör en mycket ynklig figur). Folket känner igen henne. Hon försöker att hålla ett tal med många citat från romerska kejsare. Folk är som frågertecken. Då ger real politiker Oxenstjärna den äldre en gratis ölsup till alla. Just denna scen i ett område som inte är typisk stadsmiljö är mycket realistisk eftersom de flesta statister är finländare som många av den befolkning som bodde på Södermalm och i vissa delar av Gamla Stan.

En annan scen är triumftåget från Prag vid ett nattligt intåg som är mäktig mycket lik Games of Throndes bästa scener. Samma kan sägas om Karl Gustaf fest och den sexuella scenen mellan Christin och Ebba med Djävulsbibeln. När Oxenstjärna den yngre hindrade en våldtäckt. Tyvärr trots skådespelarens skicklighet är denna roll och Magnus Gabriel de la Garde alldeles för ensidiga och får för lite utrymme. Deras kostymer är även lite för enkla och skär sig mot övriga kostymer och skådespeleri. Dessa gör så att Christina i Michel Marc Bouchards text låter sig bedras av några enkla skurkar. Descartes precis som oss en avdankad hippie åtminstone i Patrick Bauchau gestaltning kommer med idiotiska tal till autistiska förslag som inte kan hjälpa henne. Denna del som vi skulle kunna se som den kyrkliga och stor politiska delen av filmen är totalt misslyckad men det är på grund av faktum att Michel Marc Bouchard pjäs är inte så genomtänkt. Detta är för mig det stora problemet i en film i vilken mycket går korrekt till även fäktnings scenerna, som är exakt citerade från den enda svenska manualen ”Palaestra suecana” från 1693 av Didrik Porath. Malin Busak spelar inte enbart drottnings Christina utan återskapar henne och alla hennes interessen. Osäkert i allt från religion, sexualitet och roller med ett genus som varken är en kille eller en tjej som gillar jakt och fäktning men även vackra kläder och kultur. Om Kristen Dunst i Sofia Coppolas berömda ”Marie Antoinette ” hade gjort den mest berömda av alla franska drottningar till en dagens tjej har Malin Busak tolkat Christina med hjälp av våra idéer men i en historisk verklighet av renässans stora furstinan. Hon håller scenen på ett extremt naturalistisk sätt som påminner om och är mycket bättre än det bästa som vi har sett i Marlon Brandons stora gestaltningar. Vi kan förstå hennes drivkraft mycket väl och att hon är ensam. Dramat är att Christina inte kunde tala med folket och de kunde inte förstå henne. Det understryks mer av rollen som Gustaf II Adolf än av Christina. Samuli Edelmann presenterar en helt vanlig människa lik folket utan någon som helt kvalitet och utan dotterns strävan till det fullkomliga. Trots denna fasad av perfektion som är tydligt i alla aspekter av drottning Christinas liv, vilket understrycks av Malin Busak överdrivna skönhet och att hon trots allt är en ensam liten flicka Precis som Pippi Långstrump eller Arya Stark i HBO berömda Games of Throndes vill Christina utforska allt inklusive kvinnlighet, som presenteras av Ebba Sparre i själva verket en listig karriärist. Sarah Godon är kläderna till trots en helt normal blondin en av många, men hon har kvinnliga attribut som Christina saknar och inte har fått utforska Rollen som Ebba Sparre blir även kidnappad och övertygade om att gifta sig med Jacob de la Gardie som i Jannis Niewöhner gestaltning är en tvilling till drottning Christina. Den som bär filmen är den unge blivande kungen spelade av François Arnaud, som är helt perfekt. Hans roll visar styrka skicklighet och trots att rollens helt korrekta historiska grymheter visar han även värme och sympati, som denna starka skådespelare utstrålar. En sådan skådespelar prestation är som den klassiska grädden på moset i en film som är mer än ett mästerverk och förtjänar många pris.

Roberto Fogelberg Rota
 

En övergångsrit i lera

Bland de mycket intressanta filmer, som har visat under årets upplaga av Stockholms filmfestival finns onekligen Simon Roubys ”Adama”. Historien är enkel. Den utspelas för 99 år sen. En liten kille bor i ett ospecificerat afrikanskt land han lever ett traditionellt och stillsamt liv i sin by.

Det som man arbetar med är realismen som ser ut att vara drömlik eftersom vi som åskådare ser en plats som inte finns, som inte är en del av verkligheten utan någonting bort om verkligheten. Adama den lilla killen som vi först ser leka vid en sjö. Vi ser att en albatross kommer för att störa den ceremoni i vilken Samba Adamas bror skall delta. Vi upptäcker att Samba redan har fått några guld mynt från Nazarna (ordet betecknar de franska kolonisatörerna) för att delta i första världskriget.

Adama möter många egendomliga figurer under sin resa mot väst fronten. Redan när vi ser fartyget som skall ta honom till Frankrike upptäcker vi övermakten men även den hotfulla stämningen. Efter många möten med vissa människor som tillhör samhällets absoluta botten klasser kommer han till frontlinjen i Verdun. I det nästan månliknande landskapet möter han sin äldre bror Samba, som har förvandlas till en soldat. Den enda sättet att fly från kriget är genom deras egen kultur.

En film som begränsar oss och tar upp två viktiga minnen. Det av kriget som återskapats med gas attacker och artilleri eld vilket då var verkligheten för många men även en annan punkt som är den av övergången från ungdom till vuxen stadiet. Filmen är både vacker och hemsk. Jag har mött Simon Rouby i hotell Kungsträdgården som är en post modern version av den gustavianska stilen. Vi är båda denna dag en aning skakad efter de hemska terrordåden i Paris som just har hänt.

Hur fick du idén till denna film?

Det började redan 1998 när vi utvecklade ett manus, men allting blev mer påtaglig när de sista överlevande av de franska kolonial trupperna dog 2005. Idén var att berätta denna historia men kamera ögat av en figur som inte var soldat, utan ett barn som hade sett krig och vad det betyder. I den version som jag ville göra skulle det finnas en ganska tydlig skillnad mellan den stora världen och barnet värld som bara var byn där han bodde. Jag ville att han skulle upptäcka världen trots att han har mycket lite kännedom om det som kommer utanför det givna utrymmet i filmens kamera skulle det vara Adama som skulle upptäcka den nya världen i vilken allt är annorlunda.

Var filmade du och hur?

Jag har använt mig av en särskild teknik med stop bilder och lerfigurer. I stridscenerna hade vi flytande metall som skulle föreställa den ändring av landskapet som förekom under första världskriget. Jag valde redan ifrån början att använda mig av lerfigurer. De skulle kunna ge två effekter det ena är att de är realistiska men även att de skall vara starkt stiliserade. Jag ville leka med det. Denna känsla av overklighet och mardröm när jorden och himlen smälter ihop var det som många av de som själva hade deltagit i Verdun slaget utryckte i sina minnen inte minst de afrikanska. Det är det prov i vilken Samba och Adama lämnar sin barndom för alltid och blir män i en magisk cirkel som under jorden tar dem tillsammans tillbaka hem till deras ursprungs by.

Hur fick du finansiering?

Det var onekligen en svår och lång process. Jag hade redan skissat världen men för att den skulle vara perfekt behövde jag en studio. Jag fick tag den på ön Reunion som är en av de franska departement som är belagt utanför Europa. Det är en mycket vacker plats på vilken man med svårighet har lyckas att forma en så kallade meeting pot av olika människor från diverse kulturer och mest av allt med olika etniska ursprung. Det finns en skola för animering som tyvärr trots dess extrema modernitet hade mycket lite utrymmet inte minst för faktum att man sällan har använt sig av den, möjligen enbart för att filma någon tropisk bakgrund. Jag hoppas kunna fortsätta arbeta där.

Vad har du fått för reaktioner på filmen?

Positiva även om det är en svår film eftersom den hamnar mellan två stolar. Den är både en barn- och en vuxenfilm eller rättare sagt en film som skulle kunna tilltala barn men även vuxna. Den har visats för några vuxna och barn. Jag visade den i Afrika och jag fick mycket bra respons där. Jag hade trott att de skulle vara mer negativa mot det som Frankrike har gjort men det fanns ett stort intresse. Vi måste kunna förstå att Frankrike och de har en gemensam historia med oproblematiska stunder men man har även haft starka kulturella kontakter. .

Finns det någon svensk film som har inspirerat dig i ditt arbete?

Jag gillar svensk film men jag är inte direkt inspirerad av något svenskt verk. Jag har kollat mycket noga på diverse filmer exempelvis Jean Rouch etnografiska filmer men även Stanley Kubricks ”Ärans väg” och en annan som har varit mycket viktig för mig har varit ”De 400 slagen” av Francois Truffaut som enligt mig har gjort en nästan likartade historia med problematik av övergång från barndomen till vuxenliv.

Yewande Wilson

översättning från engelska

Roberto Fogelberg Rota

När film är som bäst

Titel: In the Hearth of the Sea

Regi: Ron Howard

Medverkande: Ben Whishaw, Brendan Gleeson, Michelle Fairley, Chris Hemsworth, Donald Sumpter, Richard Bremmer, Benjamin Walker, Cillian Murphy, Tom Holland, Jordi Mollà, Victor Solé m.fl

Svensk distribution: Nordisk film

Få filmer som jag har sett denna säsong har varit så perfekta i varje stund, som Rob Howards ”In the Hearth of the Sea”. Det är en historia om hur det kunde ha gått till i kampen mellan Moby Dick och ett valfångarfartyg. Filmens inledning är mycket bra. Åskådaren fängslas av det strama men färgstarka fotografiet, som har varit ett kännetecken för Anthony Dod Mantles fotografi och Rob Howards tidigare verk. Filmen börjar trettio år längre fram i tiden med tillbaka blickar, när en neurotisk Herman Melville spelad på ett ytterst lidelsefullt sätt av Ben Whishaw möter Brendan Gleeson i rollen som den äldre Tom Nickerson, som har otroligt många skelett i sin garderob. Miljöerna med en dunkel belysning är viktiga eftersom de lyckas föra in åskådaren en labyrint av girighet, lögner och fasa som är kännetecken för handlingen. Den äldre Tom Nickerson berättar historien enbart på grund av sin hustru Mrs Nickerson, som spelar en ytterst intelligent humoristisk och nobel fru i rollen briljerar Michelle Fairley liksom hon gjorde i filmen ”Games of Throndes”.

Händelserna flyttas tillbaka 30 år i tiden. Den centrala huvudperson blir Owen Chase i vars gestaltning Chris Hemsworth glänser. Hans roll är den av en helt vanlig pliktrogen man, en bonde, som har råkat hamnat i ett samhälle med valfiske industri. Vi ser en tydlig kontrast mellan honom och de olika intressanter i valfångst industrin, som Paul Mason (Donald Sumpter) och Benjamin Fuller (Richard Bremmer), som placerar Owen under den oerfarna rigida och uniforms älskande George Pollard i vars roll Benjamin Walker gör en mycket trovärdig tolkning.

Scenografin från hamnstaden med mindre lätta skepp är utmärkt och lyckas att materialisera tiden och proto industri, som senare skulle lägga grunden till västerlandets väldfärd. Samma kan sägas om alla andra medlemmar i besättningen, som den grubblande före detta alkoholisten Matthew Joy (i vilken Cillian Murphy visar all sin skådespelar kraft och skicklighet) samt den unge Tom Nickerson i vars roll Tom Holland är mycket lämplig. Fast jag anser att rollen av den unge mannen, som började sitt livs bana under hårda omständigheter är lite för lika de som vi har sett tidigare i filmer som Holland har medverkat i ”De tre musketörerna”, ”Noah”, och ”Furry”. Han är alltid mycket bra men hans rolltolkningar är mycket lika. Scenografin hjälper handlingen att följa spänningar och lidelser, som är centrala i jakten på detta sjöodjur som utsätter mäniskorna för fara och inte tvärtom som i Herman Melvilles roman. Vad som är nytt om man jämför ”In the Hearth of the Sea” med till exempel John Hustons filmatisering eller Steven Spielbergs berömda ”Hajen” är faktum att valen inte enbart är en destruktiv kraft utan en karaktär som agerar med specifika interessen. Filmen har enligt mig viktiga inslag som när Owen Chase förklarar för George Pollard deras olika syn på vad som gäller för naturen och människans ställning. Detta är i filmens andra del när personerna befinner sig vid en strand på en öde ö.

Bildspråket med ganska långa tagningar gör att scenen är extremt vacker eftersom Owen Chase befinner sig med solen i bakgrunden. Jag vill även prisa mindre roller som den spanska sjömannen Jordi Mollà och kaptenen och Victor Solé, som introducerar Moby Dick på ett utmärkt sätt. Rob Howard är kanske inte den bästa regissören i USA men han kan den klassiska filmens alla konst regler och visar Hollywoods stora styrka att kunna berätta historier på ett utmärkt och intressant sätt som fängslar och låter oss tänka.

Roberto Fogelberg Rota