Långt ifrån lysande
Titel Florence Foster Jenkins
Regi Stephens Frears
Medverkade Hug grnat, Meryl Streep simon halberg
Svesnk distribution SF
Betyg C
Tyvärr åär filmen .. en ganska tam sådan och den fantastiska historia av Florence Foster Jenkins en excentrisk amerikanska societé dam som trots at thin var lika tomdöv som en val försökte på sig en sångar karriär. Filmen som utspelas under 1944 när med många uppoffringar r USA var på väg att vina andra världs kriget för minnet till den franska Marguerite som är tyvärr ett bättre film eftersom den är mer skoningslös sarkastisk medan Frears ger till den tragiska historia som är kanske den viktigaste poängen för att förstår varför Florence Foster Jenkin gör som hon gör möjligen hennes sjukdom syfilis och hennes rädslans för knivar förklaras inte och det är inte för den faktum att man kan påstå att huvud skådespelerskan är inte bra när hon heter Meryl Streep han är brilliant rolig men vi känner även så tragisk för henne när en av dem överdrivna bovar Earl Wilson(Christian McKay )som är vanligtvis en kritiker har krossat henne med en artikel. Jag känner att Meryl Streep kunde ge mycket mera till rollen visa sig både starkare och göra mycket mera. Det finns starka scener men den drunknar. Klippningen för vilken ansvara Valerio Bonelli är utmärk eftersom den ger rytm och även i många fall åtgärda den fotografi som gör av Danny Cohen som är tyvärr platt visligen vackert med Tv mässig och verkar försöka att återskapa charmen I flera stycken noir filmen fast på ett Tv mesig sätt som onekligen rör hemma under 1980-talet. Den livs kompanjon som är en helt sympatisk figur den teatern människan md definitiv stora maneren och en stor del av teatern maneren är v i vars roll Hugh Grant är inte en lämpligt val. Han visar stora talanger i dnas men när han brytters näre av några unga personer som lyssnar på Florence Foster Jenkins skivan och han försöker att ta det ifrån dem är det långt ifrån en slags överraskning. Han är för fjantig själv god och vi kan inte förstå varför v trots hans stora engagemang i henne eller Kathleen v i vars roll vårt egen Rebecka Ferguson briljerar älskar honom. Vid sidan av Merly Streep är hon onekligen filmens belåtenhet hon är stark passionerade intressant när det gäller den roll av ”fallna ” kvinnan och hon är mera like Florence än St Cliar eftersom hon är glad och försöker att vara glad när det gäller den vilda efter festen. Tyvärr hennes andra älskare augustis Coben är David Mills gestalt en parodi och mera av en figurer precis som sjömännen , marines och senila Société dämmer. Den karaktär som kommer från den ytterst grå skala av män är onekligen pianisten Cosmé McMoon I vars roll v känns Simon Helberg ett lämpligt val. för den försatt han kan verkligen spela och det svåra Saint genes är lagom ynklig i förhållande till dem andra pianister mot vilken han skvallar men sen han växer i empati och sympati och vi förstår att hans kärlek för musiken är lika stor som Florence. Det ses tydligt i minst två scener i slutet och när Florence kommer och diskar för honom och han ger i present till henne en melodi. Även hans accepterade av hans sexualitet är för mig viktig eftersom det visar att han är den enda med vilken hon kan tala som en normal människan . Det är för mig ytterst egendomlig att den regissör som i hans banbrytande Min sköna tvättomat visade enkönade samlag i en manistream film och i ”farlig begär” visade en brutal kvinnor misshandle är så förtegen. Filmen är för mig lite för rosa och det ses även tydligt i den roll som görs av en översaklning som är lite Mae West och lite Lara Tunner den kurviga Anges Strak i vars roll Nina arianda känns lite som den kammarjungfru i den klassiska teatern. Först hysterisk emot Florence och sen hennes stora supporter.. Hon känns som en handlig syster till dem brittiska burlesk sångerskor så bra spelade i Freras senaste bra filmen Mrs. Henderson presenterar Sen som italienaren och passionerade förälskande i opera känner jag mig djup förolämpade av den parodi av dirigenten Artiro Toscanini som görs av John Kavanagh . denne är en för mig under allt kritik i sitt torftiga humor som påminner om dem porträtter av mexikaner i 1950-talet amerikansk tv reklam eller om judar i nazityskland filmer. Jag kan förstå att Frears hatar opera och italienaren men här går han adels för långt fram. Men ni skall se filmen och bygga er en egen uppfattning och hyr gärna Marguerite.
Robert Fogelberg Rota