En bra film

En mycket relaitisk film

Titel The kingdom

Regi Peter Berg

Medverkande Jamie Foxx  Jennifer Garner Ashraf Barhom Omar Berdouni

Betyg A

Under dessa tider som är svåra för alla har jag bestämt mig att kolla på visa äldre filmer eller några filmer från 2000 talet som borde ha varit lite mera framgångsrika . en stor trauma har varit för USA kampen mot den islamiska terrorismen. The kingdom är en film som är extremt detaljerade inte minst på grund av den fotografi som görs av Mauro Fiore som är lik den som Roberto Rosellinis verk med veteranen Umberto Arata att kunna ta den mest realistiska medan klippningen av Kevin Stitt är betydligt mer klassisk i den bemärkelsen att det är en vanligt aktion film. Det är en drama med spänd läget och många konflikter är synliga på ytan inte minst mellan den amerikanska teamet som har som sten kock befäl Ronald Fleury som är en av dem många charmiga roller av Jamie Foxx och av den intelligenta Colonel Faris Al Ghazi som spelas mycket väl av Ashraf Barhom deras samspel är ypperlig och vi ser hur Ronald som är i precis som Frais en familjer man med två jämnåriga söner. Dessa två män lite i taget börjar fatta tycket för varandra och det ses i den av filmens svåraste scener när dem är båda bjuda till prinsen spelade av Omar Berdouni . Dessa prinsar är arroganta och bortskämda men den som spelas av v är en ganska vanligt kille inte så olik många personer som vi ser i detta verk människor som försöker enbart att leva att kunna åstadkomma ett ganska vanligt i den from av ganska ok arbete som inte är så olik mellan dem karaktärerna som jane spelade av ett ganska tam Jennifer Garner  som får aldrig presentera sig och som har förvånansvärd få kontexter och är expert på auditioner som är för mig för tamt eller bomb tekniker Grand spelade mycket väl av Chris Cooper samt Adam leavit som har den berömda ansikte av Jason Bateman  och den krigiska sergeanter spelade av Ali Suliman . Det som är typisk i många filmer om den islamistiska terrorismen är det sätt på vilken den är presenterade som om dessa var byråkrater medelmåttar i likhet av den tolking som Hannah Arent gav av Eichmann . detta ses tydligt i den shejken som seplas av Uri Gavriel . En svårt och pessimistisk film mycket intressanta

Robert Fogelberg

Lena Headey inte en drottning men en kejsarinna

Betydelsefull film om första världs kriget

Titel The red Baron

Regi Nikolai Müllerschön

Medverkande Lena Headey . Matthias Schweighöfer  Ladislav Frej Gitta Schweighöfer Til Schweiger Volker Bruch Joseph Fiennes

Betyg mästerverk

Första världs krig som senare skulle leda till spanska sjukan var en meningslös familj bråk mellan länder som i själva verket kämpade enbart för girighet. Det fanns i allt död och brutalitet fanns det ett mer ridderliga och romantisk sidan som var den av flygganarna. Detta är någonting som Nikolai Müllerschön lyckas med hjälp av den fantastiska fotografi av Klaus Merkel  och den snabba rytmiska klippningen av Emelie Mansee lyckas utmärk att ge känslan för det snabba och inte minst intressanta som förkommer i olika luft dueller. Den berömda Manfred von Richthofen  artist namn röda baronen spelas med kraft och mycket känslighet av Matthias Schweighöfer som vi ser i olika nivåer först som goliardisk och rebellisk med sina överhuvud  bland   annat den militanta generalen Hopper spelade med preussiska pondus av  Axel Prahl och inte minst med dem verbala dueller med självaste kejsaren en portat liknade Ladislav Frej . det ses tydligt i de scener som utspelas i Berlin i vilken dem två mötes och i den spektaklar fästning Sigrid. Det ses ganska ännu mera i den relation med den högsta befälhavaren von Hinderburg som spelas av Josef Vinklár  . Om kejsaren har fortfarande en vis charm en dröm lik inställning Maserhallen som senare skulle förberedda väggen till Hitler är kallt total främlings gjord och ett slags byråkrat som ser inte den lilla människan någonting som den unga baronen ser. Det expressionistiska arvet ser inte så mycket i bildspråket som påminner mera av Dortmund skolan inte minst i familjen idyllen med systern Ilsen von M von Richthofen   spelade av Julie Engelbrecht och förädlaren den till synes stränge patriarkaten Jan Vlasák och den någon känsligare och elegantare  modern Kunigunde Gitta Schweighöfer . Den tredje polen är den av flygg flottiljen; där möter vi åskådaren bland moln riddare piloter den precisa Voss pilot och ingenjör som spelas av Til Schweiger en av dem tyska stjärnor piloter och den judiska Sternberg som är den nervösa Maxim Mehmet och inte minst Lehman (Hanno Koffler ) som lever trots närvaro av döden lever en ungdom med spännande akrobatiska dueller och den sofistikerade bordell i vilken bland alla skönheter ses för andra Käte  en tysk belgiska sjuksköterska som är den fantastiska Lena Headey . Det är en skådespelerska av rang och pondus som ger med sexualitet klass och elegans ger några minnesvärda scener. Det finns dels den påminnelsen av Stanley Kubrick ”paths of glory” i den första anti militaristiska diskussionen och senare under deras möte på en ockuperad restaurang i lille när dem två dansar. Det finns en spåning i deras relation eftersom under deras första och endast älskog britterna börjar att bomba dem. Med tanke på det som Lena Headey hade presterat i ”Games of Throndes ” vi skulle kunna tror att hon är en dark lady medan i själva verket är hon en trevlig intressant ung kvinnan som får den unge Manfred att öppna ögonen. Det är även lite grand det som händer i den relation mellan Manfred och brodern Lothar en mycket karismatisk Volker Bruch  i början ett hård skoningslös pojke helt indoktrinerade som förvandlas snabbt till en desillusionerade veteran. Dem två bröder diskusinen vid en möblerade rum är stark precis som när den franska krigsfångar frågar autografen till Manfred och i den riddar lik rivalitet med den nyzeeländska Brown   som spelas av den väl bekanta ansikte av Joseph Fiennes . Det är en liten men viktig roll som lyckas att ge en spegel till Manfred i ett krig som var adels brutala men trots allt började och för många var en slags äventyr. En film som man måste bara se

Robert Fogelberg Rota

En film som vilar i streotyper

En film som
tyvärr laddar inte så bra

Titel Cold Pursuit

Regi Hans Petter Moland

Medverkande Liam Nelson Laura Dean. Emmy Rossum

Svensk distribution Cmore

Betyg C

Under dessa osäkra tider det är inte ett dumt idéen i sig att se vad Cmore kan bjuda oss när det gäller filmer och Hans Petter Moland  ”Cold Pursuit” är värd en försök. Filmen utspelas i ett kallt och snöig Colorado och vi ser en Nels Coxman en män som skottar snö och den lilla staden khoe en till synes idyllisk skidort  ort Philip Øgaard foto fångar det sköna men även dem lite konstigare aspekter av den med ett klippningen av Nicolaj Monbergsom alternera både våldsbilder ofta handgripliga  med mycket blod till lunga långa tagningar. Vi ser hur Nels liv löpper och hans relaktione till sonen Kylen gestaltad av Micheál Richardson en tam roll som försvinner med oroväckande konsekvenser för alla  och till hustru Garce som spelas av Laura Dern men hon utnyttjas inte till fullo precis som den andra kända kvinnliga skådespelerska Emmy Rossum i ett ytterst ovanligt roll av den stentuffa polisen som vi ser aldrig. Det är en hämnd den som Coxman gör mot den lokala maffia som utgår mycket från vilja att vara nära sin egen son att kunna känna igen honom. Dem första mord är extremt pulpe som liknar  dem av den tidigaste  Tarantino dråpet mot Speddo den svenska Michael Eklund eller mot Limbo en försäljaren av brudklänningar spelade av Bradley Stryker. Et öppnar till en underväld av kamp mot den italeinsak maffia med den psykopatiska Trevord kalalde viking Calcote som gestaltas av Tom Bateman en roll som är mera Brecht än denne uppsättningar med Berliner ensemble som försöker att vara så pass övertydlig som möjlighet och så pass tydligt som om inte sympatisk vi tycker synd om honom eftersom indian aktningen Venus Terzo är utanför sitt lyckat. Vilja att vara så pass lite politisk korrekt som möjlighet övervadas till ett bege försök att göra sig narar av alla minoritet. Den afro amerikanska ganseter The eskimo spelade av Arnold Pinnock är en man utan charm heder och skådespelaren tror inte på sig själv när han spelar honom precis som den nativ amerikaner som är barnsliga rasistiska och ytterst irriterade som Raoul Max Trujillo som gör hans sämsta roll eller så full av stereotyper White Bull spelade av John Watsson som i slutet blir…. Jag skall inte utföra en ”spoiler ”någonting men det är inget trovärdig roll som den av dem homosexuella gangster spelade av en anats duktig Mustang spelade  av Dave Lombardossi med ett den enda kärleks scen med den tama Dexter en ganska svårgripbar  Benjamin Hollingsworth . Mycket roligare är då Coxman bror spelade med dignitet av Glenn Wrage som gangster Kurt och hans Tahi hustru Elisabeth Taxi som är så bossig som man kan bli . Rollen av ryan den unge David Holmes är också den stereotyp. Det känns som Hans Petter Moland vill bara leka med dessa stereotyper och ger inga som helst kraft till dem. Det rätt komiska och absurdistiska är för mig enbart sidor effekt en film som är verkligen si och så.

Robert Fogelberg Rota

Un film per capire l'epidemia

film dei film del cinema svedese

Titolo Il settimo Sigillo

Regia Ingram Bergman

Interpreti Max von Sydow , Nils Poppe bibbi Andersson Gunnell Lindblom

Distribuzione svenska film institutet

Voto Capolavoro da non perdere

Durante gli anni spensierati della mia seconda giovinezza (ne ho avuta un ‘altra con la serie Trono di Spade) ho avuto la fortuna di essere allievo di Casetti che sosteneva una tesi super interessante il cinema come occhio del secolo e secondo me poche altre opere ci aiutano a capire bene quello che è l’intima collettiva di un popolo che sicuramente cambia ma che può ancora riscontrassi come in questo. L’esempio che desidero prendere è la Svezia e come si considerano le epidemie e altro tramite un ‘opera molto significativa che è del 1957 “Il settimo sigillo”. Come noto ai più e non voglio anticipare niente a chi non ha visto il film Artorius block interpretato con carisma ma anche debolezza da un  è un cavaliere crociato che insieme allo scudiero servitore Jöns che è un altrettanto bravo Gunnar Bjöstrand sta ritornando da una non meglio precisata crociata e incontra la morte con la quale inizia a giocare a scacchi una morte fredda impersonale e altrettanto disillusa e cinica come lo stesso cavaliere . L’attore che la interpreta era il grande regista e attore di teatro Benght Ekeröd famoso soprattutto perché introdusse alcuni dei drammaturghi esistenzialisti in Svezia. Nel 1957 la Svezia era in mezzo a una non troppo improvabile guerra atomica è soprattutto c’era un senso di abbandono e sconforto per il fatto che si era prima taciuto sull’Olocausto e poi su quello che fu la brutale occupazione sovietica dei Paesi Baltici (che venne peggiorata dal fatto che per dieci anni gli svedesi fornirono armamenti ai partigiani locali) quindi il senso di annullamento meglio di ogni altro poteva venire dall’idea di un epidemia . Mi scuserai lettore cinefilo se La Svezia fu molto colpita e la cosa è ricordata nel folklore dall’epidemia del 1300 ma anche da una ancora più grande nell’inizio del 1700 che fiacco non solo l’esercito ma anche il paese costringendola sulla difensiva nei confronti dei russi. Prendendo misure sempre più severe la Svezia venne colpita soprattutto nelle guarnigioni da epidemie molte rovinose in concomitanza della guerra di successione Austriaca e poi durante l’ultimo sussulto della grande potenza svedese nel 1788 da un ‘epidemia di meningite.  Questa vanifico i successi ottenuti per mare che avrebbero portato gli svedesi a essere un rischio per la potenza russa. Nel 1806 un ‘altra epidemia di meningite spezzo il paese che perse i territori finlandesi e si decise di cambiare pagina con l’incoronazione di Jean Batiste Bernardotte che inizio una politica molto meno anti russa. La Svezia fino al 1830 anche per riforme agricole e la prima fase dell’industrializzazione ebbe un grosso sviluppo anche se la situazione sanitaria nel paese era terribile e il colera fu rovinoso. Con un sistema sanitario inesistente il colera uccise con violenza mai vista.  Nel 1854 a seguito della partecipazione non belligerante con le potenze occidentali Regno Unito, Francia e Regno di Sardagna alla guerra di Crimea il colera raggiunse di nuovo la Svezia ma venne bloccato. Il problema fu il dopo con una serie di carestie che portarono a casi di cannibalismo e a un’emigrazione. Lo svedese che emigrava negli Stati Uniti o in brasile era spesso più istruito , più alto e più quadrato di altri e riuscì a farsi o una posizione oppure a ritornare ricco in patria. Questo con il nazionalismo scandinavistici lo portò a considerassi se non superiore diverso. La quarantena non aveva dato poi i frutti che si pensava e non aveva certo favorito la ripresa economica. Quando la penultima pandemia arrivò e colpì la Svezia la “spagnola” i preparativi furono diversi e venne deciso di curare gli ammalati ma con debite precazioni di seguire il più possibile l’idea di tenere tutto aperto soprattutto le scuole dove si poteva controllare l’igiene dei bambini. Il paese ebbe meno morti anche perché le condizioni di vita erano oggettivamente migliori che nel resto di Europa. Qui arriviamo a oggi in una società multi etnica, liberista e di capitalismo avanzato dove l’economia e soprattutto le lobby si sposano bene con l’idea di misure light dettate dalla confindustriale locale. L’idea della responsabilità è importante perché una persona non deve nonostante la situazione non avere i servizi e la possibilità di arricchirsi. E finalmente posso ritornare al “Settimo Sigillo” il cavaliere Arthorius Block è un ingenuo un ragazzo che ha fatto tanto a visto tanto ma non è mai cresciuto. Per questo un uomo cosi rigido e convinto della sua trova come compagno il giullare anche lui pieno di visioni molto più amene Jof interpretato da Nils poppe grande interprete di varietà un Macario svedese e la moglie Maria un incantevole Bibi Anderson ma anche la strega <interpretata da Mayúd Hansson che crede di conoscere il diavolo come amante. Questi sono i personaggi della luce e la fotografia impareggiabile di Gunnar fisher e il montaggio come per il comico fabbro Plog un indimenticabile Åke Fridell arrabbiato con jof che scambia per il più  sbarazzino Jonas Erik Strandmark che sarebbe scapato con la moglie lisa Inga Gill un ‘attrice nota per il comico. Da questi personaggi la Svezia entra in un ‘idea di un mondo arcaico quello del medioevo con chiese spesso isolato dove il regista che è intercettato da Gunnar Olsson è il pittore che dialoga con Gunanr Björtsand seguito da una donna senza nome che è uno degli esordi di Gunell lindblom che è seguita da raval il chierico fanatico e poi approfittatore ruolo di Beril Asnderberg fanatico come il capo dei flagellanti Anders Ek ma molto più complesso. Questi sono i personaggi delle tenebre con uan colona sonora di Erik Nordgren impareggiabile come il montaggio di Lennar Wallen che ci fanno stare attaccati alla poltrona e rendono questo film un triller fino alla fine. Il film nasce con questi bei dialoghi che lo rendono gradevolissimo. Il personaggio che apapre alla fine Karin la moglie di Antonius è interpretata da inga Landen attrice che fece la parte dell’amante nei primi film di Bergman che qui a parte uan Cathely Strak anti littera. Il tutto con un contorno di monaci melliflui e ottusi che però bruciano le streghe come Lars Lind contadini catastrofici come Tor Borg è armigeri irritanti come Ulf Johannson. La grande storia è presa girata e rigirata dalla catastrofe in un mondo dove i costumi sono semplici minimali e non esati ma anche funzionali al lavoro. La violenza non esplode mai in un ‘idea svedese di me la cavo anche se.. Personalmente essendo un gruppo a rischio non sono d’accordo con la politica dello stato e avrei preso molte più perequazioni ma ritengo che molte delle critiche poggino su pregiudizi e streoptipi magari alimentati anche dal popolo svedese stesso. Invito tutti a vedere il film e farsi una propria idea. Per finire consiglio anche la visione del remake holywodiano “The season of the witch “ di Domic Senna

Robert Fogelberg Rota