Den grekiska halvett
Titel Park
regi Sofia Exarchou
medverkande Yorgos Pandeleakis
svensk distribution Stockholm film festivalen.
Betyg A minus
trots några svårigheter när det gäller både den tekniska och vilja att ständigt presentera en allegorisk värld är park en mycket bra film. Det verkar som i takt med den ekonomiska krisen har Grekland utvecklat en raffinerade film form som vill beskriva sönderfallet. Det finns absurda tendenser och mycket av stumfilmens tidigare slapstick men är i fallet park mycket traditionella i sin uppbyggande med ett lek av interiörer och exteriörer (som tillåter film fotografen Monika Lenczewska amt klippningen av Sofia Exarchou ) samt av närbilder som går mera i den klassiska filmes A och Ö- I centrum under forsat scener av vi ett moln likade landskap som är den före detta Olympiska by och där härjar utanför allt from av kontroll några pockar och tjejer som har inte kommit i pubertet. Bland dem finns Dimitri ett mycket ungt grekisk version av Tom Cruise och den Penelope Crutz Anna mycket välspelade av Dimitra Vlagopoulou . Henens roll är både känslomässig och distanserade . Pojkarna brottas gör kullerbyttor och börjar att se på tjejer som sexuella objektet en roll som många av dem även den vackra Anna (Dimitra Vlagopoulou ). Bilden i samhället är verkligen helt snävriden och faktum att ungdomar tar hand om överdrivna hundar är rolig eftersom man låter dem paras istället än att slås Aggiungi a dizionario slås. Vad man vill är en eget frisatt och vi märker hur pass brännbart det är för Dimitri som har problem med ett ensamstående mor (en Lena Kitsopoulousom verkar en pin upp girl från 1950 talet USA) och hennes nuvarande älskaren som har anställt Dimitri (välseplade av Yorgos Pandeleakis ) på en verkstad i vilken man skapar marmor. Jag tycker att just denna roll våldsamt , precis som den tama ryska turisten som Dimitri mobbar och den danska turisten som han försöker att råna känns mycket fel . Det är stereotyper av den våldsamma greker som vi ser i den nazistiska paritet gillande gryningen, ett förkärlek för Ryssland och en bild av Europa som känns omotiverade. Mycket på grund av dessa erfarenheter för mig avlägsna filmen för den modell som regissören hade haft dvs “den ljuvla livet”. I denna film Sergio Rubini en oförglömlig Marcello Mastroiani störade omkring som en flanör på olika fester och det är just det som Dimitri gör i ett kontext inte av den italienska ekonomiska mirakler men av det grekiska närgången. Om Felinnis scener av bakanaler fick oss att tänka lunga näre er lilla vänner istället i “park “ det finns en känslan av äckel . Det ses tydligt i ett scene som kunde vara ganska “rolig” när Dimitri och Anna festar med ett brittisk turist och denne tvingar tjejer inklusive Anna till att för aett lapp dans. Den scene blir tung precis som när en serier Eu tjänstemännen vilka är danskar tvingar Dimitri och hans nya vän Ulf till att föra ett stötte. Denna scen känns mycket svårt eftersom det är även vi åskådarna från andra europeiska länder som blir angripna och vi eftersom man visar tydligt tt kolonial sätt att behandla Grekland att låta deras invånarna kännas dålig att vara precis som några nollor. Den är hårt men filmen har även stunder av riktig poesi när Dimitri och Anna älskar och hon visar hennes olika skador på grund av många av dem akrobatiska lek. En film som man borde se.
Roberto Fogelberg Rota